I couldn´t help but wonder...
Efter dagar av vintagekläder, sol, rosévin, parker, sushi och sex and the city. Har jag hamnat i Falkenberg. Här bor mannen jag pussar på munnen i förra inlägget. Här finns havsluft, trots att jag inte vet vart havet ligger. Om jag vetat det hade jag nog legat på en klippa just nu. Istället ligger jag på ett fläckigt lakan i skuggan. Och så hatar jag världen lite.
Man kan nog säga att jag vaknade lite på fel sida. Klockan 05:00 flyger N upp och stänger fönstret, han svamlar och ställer frågor. Drar mig intill sig och helt enkelt bara för ett jävla liv som inte är skäligt. När frågan: Hur ska du planera din dag? dyker upp så fräser jag: Det tänker inte jag diskutera med dig klockan fem över fem på morgonen! och så vänder jag mig om. En liten suck hörs och han mumlar förlåt. Han förstår inte, han kan inte sova. Efter det här så dröjer det nog inte 2 minuter innan han börjar snarka. Och jag ligger med rynkad panna och undrar varför han stängde fönstret, för nu börjar det bli varmt igen. Sen kan jag inte somna om för de trevliga ljudeffekterna som uppenbarat sig i rummet. Jag tar mitt påslakan och går till soffan. Jag antar att det här är lite resultatet av när en nattmänniska och en morgonmänniska försöker leva ihop.
Nu lyssnar jag på soul och planerar att läsa Tristan och Isolde. Kan nog vara ett passande avbrott från sex and the city. För i nuläget ligger jag oss analyserar hela mitt liv efter det. Det är underligt egentligen. Hur jag kan applicera allt från Mr Big-relationen till Mirandas cyniska kommentarer på mitt eget liv. Och så ska jag väl fortsätta att fläka ut min kropp i solen. Bränt kött och malignt melanom, hurra!
Midsommarhelg.
Mest för att jag fått med mig kameran för en gångs skull. Oerhört bra helg hursomhelst. Jag är glad, livet kan vara väldigt trevligt. Och människor kan vara sådär extra fina. Det är liksom lite mmmbop över alltihop. I veckan (onsdag-lördag) jobbar jag i Pop Boutique på magasinsgatan. Det är en av de bästa second hand-butikerna i Göteborg. Kom och hälsa på och prova en klänning!
Om ett svek från två håll
Förälskelse och kärleksgaser slår hårt, dubbelt upp. Vi blir uppsnärjda, springer i cirklar. Varje cirkel är som en repris av gårdagens natt, himlastormande. Det är som att känslorna aldrig tar slut. Det finns en hemlig leverantör, som kommer körande med seretonin och endorfin. Det handlar om kyssar, våta lakan, fniss tättintill halsen, rus och total matthet. Stundtals är det rädsla och handtryckningar på vägen till någonstans. Viskningar när natten inte riktigt blivit morgon, som talar om det som rör sig där inuti. Kärleksförklaringar som uttalats världen över, men som känns så unika precis just nu. I samma sekund som man hör postbilens inbromsning, brevlådan som öppnas. Och slår igen.
Ingen märker riktigt när man lämnar gränslandet. Ingen hör riktigt när ljudet av bomberna avtar, när marken slutar skaka. Helt plötsligt står man bara där. I ett avskalat land, förödelse och rester från något som varit. Det regnar och kroppen kyls ner. Kanske ekar ropen från bergen. Någon skriker otrohet. Någon skriker svek. Någon skriker utan att höras.
Det är du som skriker utan att höras. Det är du som snyftar ljudlöst. Vet du vad det kallas? Det är hopplösheten. Och den slår hårdare än någonting annat.
Ingen märker riktigt när man lämnar gränslandet. Ingen hör riktigt när ljudet av bomberna avtar, när marken slutar skaka. Helt plötsligt står man bara där. I ett avskalat land, förödelse och rester från något som varit. Det regnar och kroppen kyls ner. Kanske ekar ropen från bergen. Någon skriker otrohet. Någon skriker svek. Någon skriker utan att höras.
Det är du som skriker utan att höras. Det är du som snyftar ljudlöst. Vet du vad det kallas? Det är hopplösheten. Och den slår hårdare än någonting annat.
Spårvagnsfest och nymålade läppar
Ikväll ser ni en spårvagn köra runt i Göteborg. På spårvagnen är det fest i alla vagnarna. Folk dansar och dricker och kanske sjunger. På den vagnen kommer jag befinna mig. Ikväll blir Göteborg dimmigare än någonsin. Kullerstenarna mjuknar, Seven eleven bultar i takt med bastrumman, himlen sänker sig några centimeter så att man nästan når den med fingerspetsarna och fötterna får ett eget liv.
Puss!
Leenden och smygande lavatårar
För att kärleken är svår. För att jag inte hela tiden är jag, här just nu. Jag existerar också i någon annans huvud, ganska ofta och när jag minst anar det. Och för att jag inte har någon aning om hur jag ser ut i det där huvudet. För att jag vill vara så bra jag nånsin kan. Vara så glad jag nånsin kan, vara så hudvibrerande, sprudlande, levande jag nånsin kan. Och när jag inte kan alls? När huvudet snurrar, roterar, ramlar av. Tankarna förvandlas till tornadovindar och jag springer fram och tillbaka för att få fatt på min drake, mitt förnuft, rationella substanser. Jag tänker på allting samtidigt och det resulterar i att jag inte kan tänka alls.
Det är mörkt och jag har armar omslingrande runt mig och han andas i min nacke och det är kallt utanför täcket, men så varmt tätt intill. När träden slår grenarna runt omkring sig och vinden nästan tar sig in. In genom fönstret, in under täcket. Han andas lugnare, ibland inte alls och sedan tungt. Då är man helt plötsligt ensam igen och inte riktigt säker på om man sover i en stuga i en trädgård eller i ett korthus på ett köksbord. Är det stress eller rasar väggarna in om jag inte ligger still? Och de där tankarna, de tar för stor plats.
Det är egentligen inte kärleken som är svår, det är egentligen inte de trygga, vackra armarna, det är inte blickarna. Det där är inte svårt.
Det är livet just nu som är svårt, livet och drömmarna, målen, kraven, pressen, rädslan och framtiden. För kärleken, den får mig att le, le, le just nu i skrivande stund.
Le, blunda, andas, le igen. Leenden och smygande lavatårar. För att det är inte lätt att vara 20, vilsen och förälskad.
Det är mörkt och jag har armar omslingrande runt mig och han andas i min nacke och det är kallt utanför täcket, men så varmt tätt intill. När träden slår grenarna runt omkring sig och vinden nästan tar sig in. In genom fönstret, in under täcket. Han andas lugnare, ibland inte alls och sedan tungt. Då är man helt plötsligt ensam igen och inte riktigt säker på om man sover i en stuga i en trädgård eller i ett korthus på ett köksbord. Är det stress eller rasar väggarna in om jag inte ligger still? Och de där tankarna, de tar för stor plats.
Det är egentligen inte kärleken som är svår, det är egentligen inte de trygga, vackra armarna, det är inte blickarna. Det där är inte svårt.
Det är livet just nu som är svårt, livet och drömmarna, målen, kraven, pressen, rädslan och framtiden. För kärleken, den får mig att le, le, le just nu i skrivande stund.
Le, blunda, andas, le igen. Leenden och smygande lavatårar. För att det är inte lätt att vara 20, vilsen och förälskad.
Dagar jag vill springa kilometer, men hetsäter glass istället
atombombskärlek och esplanadsex, allt dör ut tillslut
jag undrar vad meningen med allt är, jag undrar vad meningen med mig är
desorienterad och gråtexplosiv
Just det, vi har ju hjärnceller
Nu tar vi varandra i handen och så går vi och röstar på vänsterpartiet på söndag. Visst?