lyckorusimagen

Förälskelse och kärleksgaser slår hårt, dubbelt upp. Vi blir uppsnärjda, springer i cirklar. Varje cirkel är som en repris av gårdagens natt, himlastormande. Det är som att känslorna aldrig tar slut. Det finns en hemlig leverantör, som kommer körande med seretonin och endorfin. Det handlar om kyssar, våta lakan, fniss tättintill halsen, rus och total matthet. Stundtals är det rädsla och handtryckningar på vägen till någonstans. Viskningar när natten inte riktigt blivit morgon, som talar om det som rör sig där inuti. Kärleksförklaringar som uttalats världen över, men som känns så unika precis just nu. I samma sekund som man hör postbilens inbromsning, brevlådan som öppnas. Och slår igen.
  Ingen märker riktigt när man lämnar gränslandet. Ingen hör riktigt när ljudet av bomberna avtar, när marken slutar skaka. Helt plötsligt står man bara där. I ett avskalat land, förödelse och rester från något som varit. Det regnar och kroppen kyls ner. Kanske ekar ropen från bergen. Någon skriker otrohet. Någon skriker svek. Någon skriker utan att höras.

Det är du som skriker utan att höras. Det är du som snyftar ljudlöst. Vet du vad det kallas? Det är hopplösheten. Och den slår hårdare än någonting annat.