Jag har känt mig trasig det senaste. Ibland har livet en förmåga att hoppa upp på axeln och påminna om att allting i den här världen inte är så vackert alltid. Föräldrar är inte odödliga, och det är skrämmande att se svagheten lysa i annars så starka ögon. Frölundaungarna skriker efter mig på smutsig svenska och jag orkar inte ens vända mig om. Opaltorget kan just nu vara den fulaste platsen på jorden och ångesten kväver varenda syrepartikel i den här lägenheten. Det kanske är därför jag omedvetet lämnar balkongdörren på vid gavel och sover med fönstret öppet.
Om en månad flyttar jag härifrån. Tillbaka till ett Kinna där skvallret föder små fiktiva foster. Vi smeker oss själva med andras olyckor och vi dricker oss fulla, för att kunna fly från klaustrofobin. Och så självklart Mc Donalds på söndagarna. Säga hej till de bekanta som sliter i flottodören, säga hej till de bekanta som bakisäter en big mac, säga hej till de bekanta som vrålstartar en volvo, säga hej till de bekantas småsyskon som tjuvröker röda marlboro, säga hej och fråga: hur är det? trots att man inte kunde bry sig mindre.
Men så plötsligt dyker magin upp. Det kan vara en så enkel sak som att dricka flasköl, invirad i en filt utanför favoritaffären Prickig Katt, timmar efter stängningsdags. Äta jättegröna muffinsar och smyga upp på loppisvinden helt själv och bara dra fingrarna över mjuka kjoltyg. Prata om pirret i magen med mannen som framkallar det, skicka fina sms med en bästa vän. Bli tårögd, lägga huvudet mot en varm axel och faktiskt inte kunna sluta le.
Vi har pratat så mycket om pengar, usla jobb, knäckande studier och patetiska människor att jag glömt av hur de riktiga färgerna faktiskt ser ut. Jag har brett ut den torra ironin över allt jag snuddat vid. Då är det bra att det finns människor med långa, fluffiga kjolar, mönstrade sjalar, blommiga blusar och röda läppar. Som arbetar i ett villa villekulla, med brokiga hattar och fantasifulla skor. Som kan berätta om kärlek när den faktiskt inte är så mycket annat än just vacker.
Regnet tvättar bort de stora utspridda bokstäverna, skrivna med pastelliga gatkritor på gården. En moped siktar på att spräcka min trumhinna, men jag struntar i det. För lite av det magiska har fastnat under mina naglar, några lyckorus tumlar fortfarande runt. Någonstans, alldeles i magtrakten.