Om att promenera den glada gatan fram
Jag måste sluta med alla sura miner, jag vet ju att det inte blir bättre för att man lägger sig raklång på golvet och låter huvudet explodera av jag-orkar-inte. Så istället tänker jag räta upp hakan med pekfingret och se fram emot en sprudlande helg. En liten flytt till guldheden, julig promenad på liseberg, snuskigt god middag och alltihop tillsammans med Niklas. Som jag ramlat omkring med i ett helt halvt år.
Här är en liten spotifylista med låtar från olika håll och kanter. Några glada, andra ledsna men alla är Fina melodier, helt enkelt. (klicka på fina melodier!)
Uh
Det är söndagsjävligt och jag är på dåligt humör. Jag var trött och ville sova klockan fem. Jag la mig i sängen och läste ur en novellsamling som jag tvångsköpte efter att en bloggerska tipsat om den. Vissa är underbara, andra inte alls. Jag är bara glad för att jag snart tagit mig igenom en bok och irriterad över att jag är så förbannat kräsen. JAG VILL STRÄCKLÄSA OCH FÖRSLUKAS! Men det är en halv evighet sen det hände. Det känns som om att det fattas något. Och jag anser mig vara berättigad att klaga över det här lika mycket som någon som varit utan sex för länge.
Så ja, efter att jag läst en bra novell, en halvbra och en rätt dålig så somnade jag. Sov i två timmar för att sedan apati-stirra in i väggen. När jag är irriterad och rastlös stoppar jag i mig kakor. Så det har jag gjort. Minst 12 pepparkakor, maniskt en efter en. Hällde upp mjölk och satte på mig färgmönstrade ullstrumpor och tänkte att det här kan ju bli mysigt och juligt. Såg att mjölken var en vecka för gammal och hällde tillbaka den istället.
Imorgon ska jag åka tillbaka till Göteborg och ta tag i min äckliga tvätt. Kontot är övertrasserat, kylskåpet är sönder och i fredags upptäckte jag att en trevlig mögelsvamp spritt sig i hela skiten. På tisdag kvart över sju stormar de lägenheten och gör ett fönsterbyte, jag planerar att sitta i ett hörn och morra. Skitsnickare och skitmålare. Varför klockan sju?!
Så ja, efter att jag läst en bra novell, en halvbra och en rätt dålig så somnade jag. Sov i två timmar för att sedan apati-stirra in i väggen. När jag är irriterad och rastlös stoppar jag i mig kakor. Så det har jag gjort. Minst 12 pepparkakor, maniskt en efter en. Hällde upp mjölk och satte på mig färgmönstrade ullstrumpor och tänkte att det här kan ju bli mysigt och juligt. Såg att mjölken var en vecka för gammal och hällde tillbaka den istället.
Imorgon ska jag åka tillbaka till Göteborg och ta tag i min äckliga tvätt. Kontot är övertrasserat, kylskåpet är sönder och i fredags upptäckte jag att en trevlig mögelsvamp spritt sig i hela skiten. På tisdag kvart över sju stormar de lägenheten och gör ett fönsterbyte, jag planerar att sitta i ett hörn och morra. Skitsnickare och skitmålare. Varför klockan sju?!
Istid och kalla krig
- Så länge jag känner att jag inte lever, kan jag lika gärna dö.
Jag såg snöflingorna ljudlöst dala över sagolandskapet och svarade:
- Det är såhär du hindrar mig från att leva.
Ditt tunga huvud mot mitt bröst
Kan inte somna igen. Lyssnar på Nicolai Dunger (som jag ska se imorgon) och kommer på att jag aldrig tyckt om mitt rum i den här lägenheten. Väggarna är ser askgrå ut när lamporna är släckta. Det enda som sitter uppe är tre foton på mig själv som sexton, sjuttonåring. Fyra plugghål har jag åstadkommit, men hyllorna kom aldrig upp och snart flyttar jag härifrån igen. Och till västra frölunda kommer jag aldrig mer tillbaka. Här bor sömnlösheten och trötta själar.
Jag såg Betty Blue för första gången igår och jag tyckte om den. Ibland känner jag också för att kasta ut allt genom fönstret och tända eld på huset. Åka långt bort och börja om. Jag skulle kunna tänka mig att låna en gul bil på gatan och drunkna i solnedgången, dricka vin direkt ur flaskan och sälja ett piano eller två. Jag hoppas och andra sidan inte att jag förlorar förståndet och förpassas till hennes öde.
Jag längtar efter Niklas och jag ser fram emot att stå tätt intill på spelningen imorgon. Bilden jag håller i är en bild jag faktiskt stal ur hans bokhylla. Den är från thailand och han är brun och har en mjuk lock i pannan. Men det jag tycker om mest med bilden är hans axlar. Han får gärna flytta in i huset långt ute i skogen, där vägarna inte ens har några namn. Han får gärna ta över sin fars företag och jag får väl kanske ge upp mina förhoppningar om att han flyttar till Göteborg. Bara han kommer hit med sina axlar någon gång ibland, kysser mig för hårt och svamlar i sömnen hur mycket han tycker om mig.
Nu ska jag somna till Dagen svalnar och bara älska Dunger för att han sjunger Edith Södergran.
Jag minns regnet i december
Det var en torsdagsnatt förra höstvintern. Jag satt högupplöst i tårar och rev lite tapet av väggen. Stillsamt kaos. Jag längtade bort, till uppsalastjärnor och bröstkorgsbrus. Jag var trött på att vara ensam, jag ville inte slicka gamla sår något mer. Tyghjärtat var färdiglappat och det gjorde inte längre ont. Jag var bara lite skör, som man lätt blir om natten. Det var säkert något sorgligt filmslut och lite hjärtskärarmusik inblandat också. Ni vet hur det är.
Då fick jag plötsligt en stark känsla av att jag skulle torka mascara-spillet, dra på mig stövlarna och skinnjackan, den storstickade mössan och försiktigt lämna lägenheten. Det fanns en plats jag borde vara på och den platsen var inte det beigeblommiga rummet med den lilla teven. Regndroppar i luften, men jag blev inte särskilt blöt av den korta promenaden till vagnen. Några vilsna själar vid torget, ett tystpromenerande par och tre deciliter stjärnor utspridda över himlen. Fläckvis, ensligt.
Sista vagnen hade redan gått, men det spelade inte så stor roll. Jag började gå. Förbi grå byggnader, nerklottrade bänkar, dansbanan och likkistorna till lägenhetshus. Det var nattljus och blöta löv. I huvudet pågick en monolog. En ekande, högljudd, viskande monolog. Från ett fönster hörde jag någon skrika, om förtroende och ansvar. Om blöta kinder och våta nätter. Allt det sorgliga med kärleken rymdes i ett förtvivlat utrop. Det var inte smärtan jag saknade, men jag visste att den inte gick att undkomma. Och det finns något ljuvt i att gå sönder. Man vet att nu kommer jag inte längre ner än såhär. Det är bottensanden jag känner under fingrarna och inte ens vågorna har haft kraften att forma den. This is it.
Det var något annat jag längtade efter. Jag visste precis vad det var och jag hittade det. Förra hösten blev jag förälskad. Jag blev förälskad i blickar, brev, varma händer, mörka hedar, kalla golv, öppna brasor, och lång väntan. Jag blev förälskad i tanken på att kärlek inte dör. Det finns en plats där ordet evighet har en betydelse. Allt det där existerar. Jag hittade det mellan pärmarna. I romanen, i 1800-talskärleken. För inget är så vackert.
Tillslut föll regnet från sin stilla plats i luften. Känslan av att den här natten kunde ta mig vart som helst var inte riktigt lika övertygande. Och jag blev lättad av att se att första morgonvagnen snart skulle ta mig hem igen. Mörkret var inte lika kompakt och tankarna hade skingrats. Människor steg upp och åkte till jobbet och jag kröp ner under mjuka lakan.