Balkongsflykt och kärleken
Drömmarna, kärleksnätterna, åren på havet, teaterbesöken, klänningarna och minnena av en svunnen barndom blir alltmer suddiga och tillslut försvinner allt med skalet ner i jorden. Kanske är det bara dagböckerna som lämnas kvar, som ett spår. Där slutet redan är uppgjort.
Jag stod på balkongen för några minuter sedan, invirad i mitt täcke och andades in vindarna. Jag undrade varför ångesten ska ligga så nära till hands och varför ensamheten är den som ropar högst. Ofta högre än rösten tätt intill örat.
Jag är så glad för orden han väljer att dela med sig. Jag är glad för att han gör mig livrädd. Glad för att jag kommer till insikt om att jag kan förlora igen. För den enkla sakens skull, att han är den som gör att jag har något att förlora. Över huvudtaget.
Kärleken med honom är varken svår eller komplicerad. Den är fin och ödmjuk. Han har aldrig fått mig att vackla till och tappa balansen. Tvivla och andas för fort. Han är bara där. Hela tiden. Aldrig längre bort än att jag når om jag bara sträcker mig litegrann. Smärtan är inte längre kicken, det som gör att känslorna exploderar. Jag behöver inte explosionerna, jag behöver bara känslan i magen när han gått.
Det där sällsynta lyckoruset, ni vet.
Vi är lurade av livet
Klockan fem på morgonen är det fortfarande mörkt. Gräset är kallt och blött. Men det gjorde inget att jag stod barfota på gräsmattan och huttrade i nattlinne. För det var den vackraste stjärnhimmel jag sett på väldigt länge.
Det tycks som att vi glömmer av stjärnorna. Det är istället så mycket discolampor, rökmoln och suddiga kullerstenspromenader med blicken fäst på nästa vingliga steg.
Alla mina bilder försvann när datorn bestämde sig för att ge upp. Nu möts jag bara av härliga felmeddelanden mot den svarta bakgrunden. Jag ska nog låna pappas kamera och ägna några veckor åt gamla objektiv och tre-dagars-framkallning. Jag behöver något att andas lite djupare över.
Medan våra förflutna hinner ikapp oss, jagar vi vår framtid som herrelösa hundar. Rädslan i mellangärdet och det desperata i blicken. Tillslut täcks himlen av stjärnorna vi aldrig ser, utan bara skriver om. Som kärleken för många ensamma poeter. Och jag ligger på rygg i sängen och tänker att snart slutar jag andas.
Jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp.
Och livet skrattar rått på andra sidan väggen.