Jag vaknar med ansiktet nedåtstirrande i madrassen, vältrar runt likt en större säl och förflyttar blicken upp i taket. Sen ner mot låren. Har de blivit hårigare sen igår? Det kanske bara är ljuset. Eller att luften har blivit kallare och kroppen förbereder sig på strid. Det kalla kriget.
Stämningen i den lilla gemensamma ettan är spänd. Vi är som två utsträckta gummiband, så våga inte tralla omkring på oss, för då vet ingen vad som händer. En telefonförsäljare har trallat mig åt helvete och Sofias jobb har gjort ett ordentligt försök med henne. Vi lagar och löser med rödvin. Efter två glas har vi konstaterat att livet känns lättare och vi kan till och med se fram emot flytten utan att känna den förbannade stressen. Vi avlöser varandra med förvirrande monologer, bestående av högtänkta tankar. För att sedan övergå till sjuka dialoger, bestående av vår snedvridna humor.
Imorgon far vi till London för att i förväg försöka fixa så mycket vi kan. Det känns som om en miljon myror spatserar omkring i mitt huvud och får mitt ansikte att vibrera och allt jag kan tänka på är ost och flyttfåglar.
Fotograf: Annette Pehrsson
Jag har försökt samla orden och berätta om vågskvalpet i mitt huvud. Att ingenting är riktigt stilla, men stormarna håller sig på avstånd. Jag memorerar varenda kärlekspar jag ser promenera förbi och jag försöker spara deras ansiktsuttryck lite under ytan. Jag hoppas att de strålar likadant i varandras regnfuktiga händer ända in i kallaste november. Och jag hoppas att de just nu ligger halvt om halvt ovanpå varandra, andas kind mot kind och pratar om vad deras framtida barn ska heta. Trots att de bara känt varandra i trettiotvå och ett halvt dygn. Ibland är det meningen att det ska få vara så.
Jag vet egentligen inte någonting, allting snurrar snabbt och jag får inte tillräckligt med sans på mina tankar, planer och känslor. Snart faller hösten ner över oss, tveklöst och bestämt. Och det betyder att jag flyttar. Min Londonromans går från utspridda förväntansord till verkligaste verklighet.
Om ni känner för det, så stanna kvar, slå er ner, ta en kaffe och läs en bok. För jag vågar nog med viktiga ord lova att den här bloggen får ett alldeles nytt liv. Om jag blir euforiberusad på en neonklubb, gråtfärdig bakom en husmur, skoningslöst förälskad under en lutande ek eller dör av tristess, så lovar jag att berätta det här.
Kom igen nu livet, visa mig vad du går för. Jag tror att jag är beredd, men i vilket fall så hoppar jag nu och det återstår att se ifall jag hamnar på rätt sida jorden när fötterna når något stadigt igen. Vi ses på andra sidan havet.
