lyckorusimagen

Livet är ingen promenad genom chokladfabriken

Fotograf: Annette Pehrsson

Jag har försökt samla orden och berätta om vågskvalpet i mitt huvud. Att ingenting är riktigt stilla, men stormarna håller sig på avstånd. Jag memorerar varenda kärlekspar jag ser promenera förbi och jag försöker spara deras ansiktsuttryck lite under ytan. Jag hoppas att de strålar likadant i varandras regnfuktiga händer ända in i kallaste november. Och jag hoppas att de just nu ligger halvt om halvt ovanpå varandra, andas kind mot kind och pratar om vad deras framtida barn ska heta. Trots att de bara känt varandra i trettiotvå och ett halvt dygn. Ibland är det meningen att det ska få vara så.

Jag vet egentligen inte någonting, allting snurrar snabbt och jag får inte tillräckligt med sans på mina tankar, planer och känslor. Snart faller hösten ner över oss, tveklöst och bestämt. Och det betyder att jag flyttar. Min Londonromans går från utspridda förväntansord till verkligaste verklighet.

Om ni känner för det, så stanna kvar, slå er ner, ta en kaffe och läs en bok. För jag vågar nog med viktiga ord lova att den här bloggen får ett alldeles nytt liv. Om jag blir euforiberusad på en neonklubb, gråtfärdig bakom en husmur, skoningslöst förälskad under en lutande ek eller dör av tristess, så lovar jag att berätta det här.

Kom igen nu livet, visa mig vad du går för. Jag tror att jag är beredd, men i vilket fall så hoppar jag nu och det återstår att se ifall jag hamnar på rätt sida jorden när fötterna når något stadigt igen. Vi ses på andra sidan havet.

Älskar att läsa din blogg, den gör att man inte känner sig ensam om att känna sig ensam...

Ja, kom igen livet! Heja heja heja!

Johanna af apel: Tack fina du och så detsamma på studs. Jag åker på riktigt i början av oktober, så inte riktigt än. Hitta något slags äventyr och jobba. Förhoppningsvis får jag jobb på Pop Boutique. Men annars blir det något annat. Åh, jag tror vi får varsin fin höst!

T: Man är ju trots allt aldrig ensam om den där ensamheten. Det är sånt vi får påminna varandra om lite då och då.

Natte: :)

London brukar ju kallas för The Big Smoke, liksom New York kallas för The Apple. Jag önskar dig all lycka i London. Och jag vill, vill, vill att du fortsätter blogga. Jag vill fortfarande bli berörd. Kram!

Lennart: Jag kommenterade tillbaka på din blogg och passade på att gratulera dig på din födelsedag, men jag vet inte riktigt om de blev något fel.. Tack så hemskt mycket! The big smoke, det hade jag ingen aning om. Jag lovar att jag ska fortsätta blogga, svårt att göra något annat när man får så mycket fint tillbaka. Kram!