X
Vissa människor får allt att verka så lätt. De sitter centimeternära utan att röra varandra, tindrar på ett så okonstlat sätt att julbelysningen i fönstret bredvid känns fånig. De pratar om eftermiddagar och utflykter de gjorde för flera år sedan, de tystnar och ler ett gemensamt hemligt leende och jag försvinner med blicken ut genom fönstret. Långsamdricker mitt rödvin och funderar på om jag bär omkring på ett tomrum. Fransmannen Axel såg på mig och sa fundersamt: You need a lover. Jag såg förvånat på honom men lät bli att fråga. Jag har köpt en perfekt klänning och försöker undvika människor som får mig att ifrågasätta mitt eget värde.
När sagor faller samman
som bugande träd i vårvind
men allt annat skriker
-
Dina ord är som mördaren i ett Cluedo-spel
dyker upp i mina olikfärgade rum
och skjuter sönder
allt som egentligen är vackert med oss två
-
För allt vi flyr ifrån
och allt vi flyr till
är personerna vi gömt
i hallen närmast hjärtat
-
Du och jag
är inget annat än en halvtaskig feel-good-film
där ingen riktigt minns slutet
Jag antar att jag är terroristen i din bröstkorg
Under ett alldeles för stort påslakan, lyssnar jag på när grannen sjunger spanska vaggvisor. Kniper med tårna och funderar över unga mäns hjärtan. Frostbitna, hårdslagna, jättemjuka och redo att spricka i någon av de tusen sömmarna. Jag önskar att det inte var jag som omedvetet snurrat in mig i trådarna och på vägen därifrån nästan råkar dra med mig allt ut genom bröstkorgen på dem.
-
Jag dricker varm choklad och sockret klibbar fast i tarmväggarna, våra stulna julgranskulor hänger blickstilla och på bordet ligger en blöt klänning. Min hjärna känns blöt och klibbig. Tankarna vandrar inte fritt, de fastnar, klumpar ihop sig och känns äckliga.
-
Natten är tyst, trots att någon exploderar inombords
en själslig självmordsbombning
och jag kan inte annat än knipa med tårna och se på
-
Kanske tvingar morgonljuset förnuftet tillbaka in i blodet
och när dagen snöar bort och dimman lägger sig över London igen dansar jag på klubbar bland pojkar som bara har ögon för sig själva. Där kan jag snurra fritt, utan att trassla in mig i någons hjärterötter. Jag har nog med mina egna klumpiga, blöta tankar.
En alldeles för kall tisdag
Jag försöker sjunka så långt ner i den röda skinnsoffan jag bara kan, som vanligt har jag valt ett bord alldeles för nära dörren och kvällsluften är inte nådig. Jag sitter på en Diner precis intill vår lägenhet. Det hänger tärningar och amerikanska vimplar i taket och musiken är god. Jag smakar förkylning i munnen och är så förbannat kall om fötterna.
I söndags bestämde vi oss för att ta en barsväng i Soho. Där fanns en hel del strippklubbar, tunna pojkar i röda polotröjor, flasköl och män som hånglade kläderna av varandra i gatuhörnen. Fia tappade sitt bankomatkort och idag väcktes jag av ett samtal från vår landlord, han jagar det sista av vår deposition och vi jagar om möjligt ännu fler arbetstimmar. På torsdag ska jag åka skridskor i Hyde Park och det ska bli fint, men nu vill jag bara bli kramad tills jag somnar.
-
Vi tog livet av midnattssolen och du flydde under en nedsläckt himmel
orden skar sönder mitt försvarstal och kvar fanns bara du
och dina stängda dörrar
-
Luften frös till isberg och slog mig till marken
du fnös åt mina påhittade kärleksförklaringar
för att sedan kyssa mig till ljudlöst läge
-
Jag räknar sprickorna i dina ramar
din ryggtavla
är alltid det sista jag ser