Om sådant man inte pratar högt om
Svårt för att bestämma mig om det är ett blogginlägg eller poesi?
Jag älskar när du är såhär ärlig.
Glöm inte att du är bäst, osv.
Du! Nu skräms du lite.
och vet du vad jag tror? Jo, att du skulle känna dig lite mer som en fågel med ett körkort. Förstår du. Eller psykfall som jag. Men alltid något.
Röror ordnar sig, cirklar blir till streck, illamående blir välmående. Tids nog. Tills dess finns inget annat att göra än att härda ut.
Hade det inte varit jobbigt, hade det inte heller kunnat vara fantastiskt.
P.S. Fantastiska bilder! D.S.
Fantastiskt vackert. Tror jag även kommer tycka detta efter att min nuvarande berusningsgrad har lagt sig. Hög igenkänningsfaktor också. Tanken om att det alltid finns något bättre om hörnet, något du inte känt eller upplevt än som är så fantastiskt och underbart så att allt förändras - något självklart. Att livet inte alltid ska vara svårt.
Fast fuck it jag svamlar och det enda man i slutändan kan göra är att leva, diskutera och förhoppningsvis utvecklas. Att växa som människa skulle också vara trevligt, men inte lika troligt.
Åh, finaste bästa Nicole. Så smärtsamt vackert och värkande skrivet, det träffar mig rakt i magen och hjärtat och överallt som känns.
<3!
Vilken himla inspirerande blogg du har. Övervackra bilder och allt. Fin text och så. Puss
Jag har och kommer alltid älska hur du skriver. Dina ord är så vackra, dom blir som magi.
Jag ska skriva en bok. Jag tror du måste vara med i den lite. En mening om den häftiga bruden som jag spelade teater med när jag var liten. Kanske i alla fall.
rosakaffekopp: Det är väl egentligen ett blogginlägg.. Men det behöver ju inte vara antingen eller, för den delen heller.
E: På gott och ont.
Natte: Körkort.. Åh, jag vet.
Oskar: Jag vet hur man gör när man väntar och härdar ut. Det är ju så man ska göra, man ska inte hetsa upp sig eller ta ogenomtänkta beslut. Man ska akta sig för att vara impulsiv och man ska tänka på att andas. Men jag är trött på det. Jag är trött på att vänja mig vid det jobbiga. När det fantastiska uppenbarar sig allt mer sällan. Sen var det ju det här med att försöka vara positiv. Visst är de underbara ja? Hanna heter hon, den fantastiska kvinnan och fotografen.
Teodor: Tack! Leva, diskutera och utvecklas. Sant. Jag tror faktiskt att vi växer som människor hela tiden, även om det inte märks förrän efter ett tag.
Johanna: Åh.. men tack! Hjärta tillbaka med detsamma!
Elin: Vad roligt att du tycker det. Det är ju det bästa som finns, att lyckas inspirera. Så tack för att du berättar det. Dessa två bilder har inte jag tagit, hoppas det framgår. Men alla de andra såklart. Puss!
Anneli Bergman: Finare recension kan man inte få. Tack rara.
Minna: Åh, vad spännande! Berätta mer! Det är inte bara spännande, det är modigt också. Att skriva böcker är inte något för fegisar. Om jag tillägnas en rad eller en mening, så kommer jag känna mig djupt ärad. Lycka till verkligen! Och säg till mig när den är klar, så jag får köpa den.
Jo, jag skulle ju sagt något också. Du vet att du är min stora skriviga idol? Du vet det va? Du vet att du är fantastisk, visst vet du det? Vet du också att jag älskar dig? För att du är allt du är och att du dessutom delar liknande DNA tillsammans med mig och en annan precis lika älskad liten grej. Fast ni delar mer DNA. Jag tror att det är det som gör att ni är så väldigt FANTASTISKA :) för jag vill inte ha er på något annat sätt, än med eran befintliga DNA. DNA är bra att ha. Jag älskar mina DNA som vi tillsammans kan ha :) nu ska jag dricka kaffe.