lyckorusimagen

och smaksatte vindarna med lime

jag såg dina monster och du såg mig

som två sönderslagna fönster stirrade vi in i varandra

jag kanske fastnade på andra sidan glaset

som vilse i en isvak

-

-

När jag inte jobbar, vilket jag gör nästan jämt. Hittar jag mig själv uppkrupen i en soffa i baren med en corona i handen, mitt uppe i att sönderbabbla Nathan, vars ben jag sitter på, samtidigt som han försöker koncentrera sig på fotbollen. Han är en av mina favoritpersoner på jobbet och han har visat mig sitt lägenhetshus i Australien på Google Maps. Han är den som tar med mig på Harry Potter, för att jag inte har någon aning om vart jag ska gå, han är den som petar mig i sidan och retar mig för att jag nästan grät när Dobby dog.

Och där finns också fransmannen Axel som säger att han får ont i hjärtat när jag ser ledsen ut. Axel pratar en underbart bruten engelska, han pratar om kärlek och ilska och han är den som ger mig en kram efter en extra jobbig kväll. Som kallar mig Swedish och avslutar alla sms med Bisous.

-

Jag glömmer allt som oftast bort att äta och får lön varje vecka i ett brunt kuvert. Jag minns vad alla stammisar dricker, vad de heter och vad de gör. Jag får distans till mig själv, min ångest och mina framtidsdrömmar. Jag tänker nu nu nu och struntar i sen. Mina tankar kanske går i cirklar och kanske lyssnar jag lite extra när en viss person sjunger för sig själv. Jag läser sanningsord och ömhetspunkter från en nygammal kärlek och ler ibland så att det gör ont. Jag lär mig nya uttryck och jag har redan undvikit en dejt genom att gömma mig. Ibland är det nog trots allt bäst att säga nej om man inte vill.

-

Träden är nedtyngda av blöta löv, jag dricker cranberrylemonad och tänker att de snart julbelysningsprydda gatorna i Göteborg känns längre bort än någonsin. Jag har delat på mig och mitt hjärta och vi kan ramla runt bredvid varandra nu, utan att någon av oss blir sårade längre.

Vi vaknade i ett sammelsurium av hostningar, stönande och snytningar idag, jag hade lämnat fönstret öppet och alla konstaterade att det var mitt fel att de blivit förkylda. Jag låg kvar på min madrass under två täcken och tittade på när de andra i det här lilla kollektivet klädde på sig för att fara till någon stor matmarknad. Min eftermiddagsplan var hårinpackning, badkar och film. Men efter tre minuter tog varmvattnet slut och jag kunde inte riktigt sluta hosta, så jag förflyttade min frusna kropp till sängen och åt majs istället. Ångesten från några dagar tillbaka slog jag ihjäl, men nu när min kropp blivit påmind om den extrema tankesmärtan, så vill det liksom komma smygandes tillbaka. Förutom det och hjärtesaknaden av mina personer hemma i Vintersverige, så är jag ganska glad. Tur att den bästa av dem kommer och hälsar på snart! Nu ska jag knyta mina skor, åka till jobbet och servera öl till fulla engelsmän.

-

Och just det ja, jag ville skicka en stor, himla puss!