I storstäder glömmer man stjärnorna
Natten lägger sig över Wimbledon och jag sitter uppkurad i en köksstol och lyssnar på kylskåps-surret. Det har hänt en hel del de senaste dagarna och jag hänger nästan med i svängarna.
Jag fullkomligt avgudar mitt jobb i den lilla second handbutiken. Älskar att gå omkring och ordna bland rutiga skjortor och fantastiska vintageklänningar. Att spana på diverse brittiska indiesnubbar, äta Katsumis kakor (en härlig japanska med stort krulligt hår som jobbar där), snubbelprata engelska fortfort om allt som händer och äta min lunch i en liten rondell.
Sofias pub är en annan favorit. Det är lätt att fastna där, med en pint i handen och de helknasiga stammisarna bredvid sig. Där finns en äldre man som heter Thomas och hans hund Amy. Han bär alltid hatt och burberry-halsduk och kan prata i timtal om det ljuva sextiotalet, då han tränade upp tävlingshästar och träffade hela Beatles. Hemlighetsfullt viska om John Lennons små egenheter och om hur underbart fin människa George var. Han envisas med att säga: You're just a baby! Sen skakar han leende på huvudet åt de långa, krokiga vägarna jag har framför mig.
Jag har drabbats av magtraktseufori av att bara promenera hemåt förbi de upplysta fontänerna på Trafalgar. Gå över bron mot Waterloo, ha bilden nedanför som utsikt och tänka att det nog kan vara världshistoriens bästa väg hem från jobbet.
-
En dag och en dag endast, har jag legat med huvudet i kudden, jämrandes om hur allt bara går åt skogen. Att jag aldrig kommer få ett till jobb och kunna fylla upp det där kontot, att jag kommer få resväsksläpa mig hemåt till Sverige och börja skobutiksjobba i världens kallaste kommun. (Dock med världens bästa skobutikskollegor!) Ett lägenhetskontrakt och ett provjobb senare går jag med lätta steg igen. Det är ett spännande liv och jag smakar just nu på en alldeles underbar och själskittlande frihet.
Morgonpromenad & björnbärsfrukost
X
Vinterfragment och självrannsakan i cafédomstol
Ibland behöver man några timmar helt för sig själv. Jag försvann in i min storstickade kofta och satte mig på ett café. Långsamdrack en cappuchino, kikade ut på Wimbledons stadstrafik och skrev ner några av tankarna som florerar. Jag har tänkt på luften här, den är varmare, mildare och smutsigare. Men den gör mig lätt (som under vatten) och jag kan tänka i lugn och ro. Jag minns hur vinterluften höll på att riva mig i stycken förra året. Jag kände mig död inuti och kanske var jag det också. Allt jag gjorde var alltid lite förgiftat och så förfärligt innehållslöst. Jag försökte bädda in mig i kärlek och vara lycklig i hans halsgrop, men november har förmågan att tränga igenom allt. Det känns fint att lämna det bakom mig, ingenting river sönder mig längre.
Sen laddade jag min ipod och åkte buss några kvarter bort, hoppade av och tog en buss tillbaka. Av ingen och alla anledningar i världen.
-
Stadsljus mot mörka, fladdrande kulisser
vågor som långsamt löser upp skelettet
som bildat ett korallrev
innanför febervarm brösthud
-
kaffeläppar omsluter kaffeläppar
jag smeker känslorna mothårs
andas ut i din t-shirt
och plockar ner alla frågor
du lämnat hängande i luften
-
i mörket är du vemsomhelst
mitt inre kokar och du vet varför
vi ser blodet förångas
och jag gör ingenting åt det
-
går hem under stjärnor som lämnats på autopilot
och känner
precis ingenting
Nyckelpigor & bakgårdsträd
Fredagseftermiddag och jag sitter i fönstret, med bleka armar och rufsigt hår. Solen är sommarvarm igen, trots att träden är en kompott av orangegult och grönt, i ett av dem sitter husekorren. Vi kallar honom Richard. På de blågrå köksväggarna promenerar nyckelpigor omkring och nu ska jag tvätta mitt hår. Jag har spillt tranbärsjuice på mitt linne och känner mig ovanligt bekymmerslös.
Bildligt om en födelsedag i Wimbledon
Den här morgonen vaknade jag upp i rödrandigt täcke bredvid Fia. En märklig känsla spred sig i kroppen och jag vet inte om jag gillade den eller hatade den. Känslan av att inte ha någon aning, av att börja om helt på nytt.
-
Vi snurrade in oss i halsdukar och favoritkoftor och promenerade bort till ett fik.
-
Fia bjöd mig på födelsedagsfrukost och jag hurrade över den eleganta och slående kombinationen av tomat, pesto och mozzarella.
-
Solen var ovanligt oktobervarm och vi behövde varken jacka eller halsduk. Om det är det här som vi i Sverige kallar brittsommar, så älskar jag det innerligt.
-
Sedan gick vi på hatt och nya nummerjakt. Jag provade en klänning som kramade min hud på ett fantastiskt intimt vis. Faktiskt så upplevde jag för första gången att ha tuttar på ryggen och det var ingen angenäm upplevelse.
-
Sen trillade vi uppför trappan och in igen. Rödvinssuget, snabbstäd i köket och skypefix.
-
Jag lapade sol i fönstret och tänkte på att imorgon börjar jag jobba på Pop Boutique, precis som jag gjorde i Göteborg. Men det här är London och kunderna pratar snabbt och tänk om de vill ha en prickig fluga och jag vet ju att prickar heter dots, men vad 17 heter fluga på engelska? Åh, åh, åh.
-
-
Sedan inhandlade vi rödvin, beställde hämtmat och soffhängde framför Jurassic Park. Och det var nog helt enkelt den första (födelse)dagen i London. Det är kanske såhär det kommer bli lite nu härinne, eftersom jag bestämt mig och känner för att hålla liv i lådan. Lite lättsamt mitt i allt, ibland.
Resfeber & livmoderhalscancer
