Minnesögonblick; Krampanfall & tomhetsgråt
Jag jobbade mer, nästan jämt och det spelade ingen roll, för all tid var plötsligt min egen. Jag drack mig full så gott som varenda kväll och jag skrattade i den bittra vinterkylan. Klädde mig i röda klänningar, såväl som blöta, lagom dimmiga blickar. Jag började leva för mig själv igen.
Åh, det är så förbannat svårt. När kärleken försvinner och byts ut mot en kronisk kramp, någonstans där man kände en värme förut. Och sen blir det lättare och finare och bättre. Då kan man andas normalt igen och man märker plötsligt att världen inte är lika dokumentärgrå som förut.
(sen kanske man är så förbaskat dumsvag att man ramlar ner i samma halsgrop som förut, andas trygghetsdoft, börjar viska om sagolika framtidsplaner och somnar på den där välbekanta, starka armen)
Dum har jag varit många gånger och då är det ganska lätt att låtsas om att det som sker i parenteserna är mest bara fantasi.