Med fågelhjärtat och en cancersjuk romans
Mitt hjärta slår oregelbundet och jag stoppar fickorna fulla med stenar. För ibland känns det som att jag promenerar några centimeter över marken och jag är lite rädd att släppa taget. Jag springer genom vintern och tillslut springer jag in i en pojke som kanske kommer förvrida huvudet på mig. Han har släppt taget och är så vilse att han är helt på rätt spår. Jag räknar hans fräknar och lämnar mina leenden i örngottet, precis där hans huvud gjort ett avtryck och aldrig har jag nog lagt märke till huvudavtryck på kuddar förut. Jag vågar och vill inte skriva om den här romansen, för den är så skör och lika skakig som ett par rådjursben. En av alla kärlekshistorier jag kommer begrava i landet ingenstans, men än så länge smygler jag och går vilse i nätterna med honom.
-
Mina dagdrömmar smälter ihop och ibland tar det några minuter innan jag kommer på vilken dag det är. Ibland finns det helt enkelt inte fler känslor än så många som går plats under en lugg. Jag överlever veckosluten i mina blå skor, med fickorna fulla av stenar och hemliga sms. Om jag haft en stege hade jag klättrat upp på ett hustak i Notting Hill och bara koncentrerat mig på mina hjärtslag. Lite som en fågel som flugit in i en fönsterruta.
Om det trasiga, smutsiga och undersköna
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har varit utan ord väldigt länge nu. Jag har snurrat runt, runt min egen axel alldeles för fort och nu försöker jag med all min kraft att stå still, fokusera och helt enkelt bara ta reda på vart fan jag befinner mig. Kom inte till London och tro att allting är vackert, enkelt och spännande. Kom inte hit och tro att du kommer leva i en saga. Den här staden sliter ditt förnuft i stycken och du hittar dig själv i en dimma av alkohol, nya ansikten, hög musik, fotografer, make up-artister, virvlande löften och rökfyllda kök. Alla är vilsna, ensamma, på väg och behöver någon att somna näsa mot näsa med.
Jag somnar näsa mot näsa och känner mig lika söndersliten, som fullständigt lagad. Jag vaknar på morgonen, luften är mild, gatorna är grusiga och den grå februarihimlen ramlar ner mjukt över mig. Jag ler med sömnbrist i mungipan, fullständigt lycklig. Vi är vilsna och vi lyssnar på Nirvana och vi pratar inte och allt känns som en brittisk film. Vi somnar näsa mot näsa igen och det är onsdag. Veckodagarna är bakochfram och jag har tillbringat kvällen på ett vitt vardagsrumsgolv, pratat om krokusar och isbjörnar och förlorat blicken i mörka ögonfransar. London vill se dig förlorad. Och enda anledningen till att jag känner mig trasig är för att jag inte tillåter mig själv att ge vika åt allt det smutsiga den här staden erbjuder.
-
Jag ger upp en gammal kärlek, lägger pengarna på rödvin och fortsätter snurra fort, fort runt min egen axel. Och mer än så har jag inte att säga just nu.