Avgasmoln och kometsvansar
Flyktvägar och sorgliga spelregler
Man behöver någonstans att andas.
Jag har haft en famn, där jag inte kunnat andas alls. Den där romansen med pojken från Liverpool. Som började oskyldigt med en kyss och en natt på en madrass. Mörka ögonfransar och nordengelsk accent, please don't go och jag gick ingenstans. Det var det där med att sova nästipp mot nästipp, det var det där med att dela den ensamma vilsenheten.
Jag kastade mig inte in i honom, råkade egentligen inte falla heller. Han drog mig till sig och det var inte förrän han slutade höra av sig, som jag fastnade på riktigt.-
Ni vet redan hur den biten av historien utspelar sig, hur man leker svår och jagar på samma gång. Jag har frågat om vi skall ses för att endast bli ignorerad, jag har blivit tillfrågad för att sedan i min tur ignorera. Jag har varit på fest, någon spelar champagne supernova och jag hamnar på golvet med gömda tårar i handflatan. Jag har varit på andra fester där jag lämnat honom, hand i hand med någon annan, känt hans brännande blickar i ryggen men i magen brann just då ingenting. Jag har på-sekunden-sprungit nedför trapporna, in i en taxi, upp på hans hustak, in i hans famn.
-
Och så står vi där
under natthimlen
ovanför gatlyktorna
och han viskar in i mitt ostyriga hår
"I need you and you need me.
But it's because we collide
we never can be heroes together"
Fem månader (smärtan i att tappa orden)
Ibland tror jag att jag ska gå av. Som om atomerna, molekylerna och venerna ger vika, slits isär och ger upp. Ibland känner jag mig som en husgrund, som rivs upp av regnstormar från andra sidan ekvatorn. Ibland är det som en molande värk, reumatism i hjärnan. När orden försvinner ur mitt system, försvinner jag lite från jordens yta.
Jag känner, skrikgråter, bubbelskrattar och tusenförälskar mig lika mycket som förut, men jag kan inte väva ihop det. Jag klickar mig in på bloggen varje dag, tomstirrar och våndas. Som en krigsskadad soldat fingersmeker gamla fotografier.
-
Det här är mitt försök att hitta tillbaka.