lyckorusimagen

Ibland tror jag att jag ska gå av. Som om atomerna, molekylerna och venerna ger vika, slits isär och ger upp. Ibland känner jag mig som en husgrund, som rivs upp av regnstormar från andra sidan ekvatorn. Ibland är det som en molande värk, reumatism i hjärnan. När orden försvinner ur mitt system, försvinner jag lite från jordens yta.

Jag känner, skrikgråter, bubbelskrattar och tusenförälskar mig lika mycket som förut, men jag kan inte väva ihop det. Jag klickar mig in på bloggen varje dag, tomstirrar och våndas. Som en krigsskadad soldat fingersmeker gamla fotografier.