När luften promenerar ur lungorna
Sotsvarta pupiller och vibrerande vulkanmage
de pratar om självmord
och jag sitter med apatiblick in i väggen
vill skrika att livet förstör oss
men någon har klistrat fast mina läppar
i en sönderläst bok
-
era skuggor fastnar i min vägg
ni jämför broar och vatten
viskar om sekunderna
innan kroppen når marken
-
fågelsången har tystnat
och dina snyftningar klöser sönder natthimlen
allt faller som strimlat papper över oss
-
det här är inte slutet
det här är bara en av alla nätter
där vi låtsas retirera
-
jag river tapeten av väggen
och ber er gå hem
...
Jag tuggar glas, biter sönder läppar och vaknar med blåmärken lika stora som kontinenter. Min bensköra romans fick huvudet att tippa av halsen och en dimmig morgon sa vi hejdå. Indiepojkar med rufsiga hår går inte att promenera hand i hand med. De kan få stanna där längst framme på scenen, där deras nervkittlanden leenden och vassa käkben inte kommer i närheten av oss. I alla fall inte kind-mot-kind-nära i en för liten säng. Jag försöker ignorera hans sms och istället koncentrera mig på att få huvudet på plats igen. Jag har trillat gatorna fram med explosionstårarna, jag har hamnat i fler kök och tillsammans har vi väntat in morgonljuset. Spritdimma övergår i feberdimma och jag har tvingats lyssna på min kropp. Klarvaken i kallsvettig säng med dödsskrik från trasiga lungor. Vi är inte odödliga, även om vi upprepade gånger intalar oss det.