lyckorusimagen

Bland badkarstankar kommer jag på mig själv vara för mycket
jag får inte riktigt plats
i mitt eget huvud
och du börjar ta för stor plats i hjärtat
igen

det är alltid igen

någon masserar mina tinningar
och tillslut kommer jag på att det är jag själv
och alla upprorskänslor

vi somnar ifrån varandra jag somnar längre
och ibland är man inte densamma när man vaknar igen
vi vaknar andetagsnära
men snart kanske du är längre bort
än havsmaneterna och fjärilsvingslagen

jag är alltid ett fotsteg ifrån

Det kanske inte stämmer. Jag kanske alltid är ett fotsteg framför. Det kanske är jag som gör att du är nära på att snubbla, för mina hälar är ivägen och jag förutspår en framtid som egentligen inte är på riktigt. Men det smärtar inte så att det känns och jag vill ha de där nyckelbenen under täcket ikväll. Det blir inga tårar för min del och det blir inga brännande ord i en varm telefonlur. För det är kärleksplaneter som snurrar i huvudet, egentligen.

Men ibland är jag nog rätt lik Nasse i alla fall och jag gömmer mig under dunkuddarna, trots att jag kanske inte har något att vara rädd för. Jag kanske inte ska förlora mer och det hela är kanske något lyckligt fia med knuff, där man knuffar ut alla tvivel istället för varandra.

Jag blundade precis och andades in, låtsades att jag la näsan mot din hals och det framkallade tårkanalsgungningar.

Jag hittar papperslappar jag skrivit på precis innan jag somnat och jag får morgontrötta pussar på tinningen. Har försökt få med mig kameran ut lite mer nu och det är mysigt med skärpa och färger. Det är lite osammanhängande i huvudet, men det spelar ju kanske ingen roll om meningarna känns lite sönderklippta när de ramlar ut. Jag tycker förresten att det är fint med utklippsord och jag kan ju låtsas att alla de snurrande tankarna just är sådana ord.

Jag har snubblat in i kärleken igen och det gör jag alltid utan att tänka efter. Jag följer hjärtespåren och tillslut befinner jag mig någon helt annanstans och säger något i stil med hoppsan. Men det är fint med skrattpussar, bastuånga, ingenting-prat och sådanadär kramar mitt i natten. Att vakna och se morgonljuset strila in mellan persiennerna, fingra på en mjuk mage och sedan dricka te på en köksstol, det blir fina teckningar längs ryggraden.

Och kanske kan jag förlänga slutartiden och andas om andetagen några gånger. Imorgon kanske dimman inte smakar smultron och i övermorgon kanske inget överlevt.