Frostlöven och det varma hjärtat
Små ting som gör mig levande: parkpromenad och hagafrukost med E.
Med snedmålat läppstift och beigegrå kappa
speglade hon sig i asfaltshavet
flickorna bredvid henne log
för de förstod ju att ålderdomen gjort henne dum
men de hade fel
så fel
åren har grävt fåror i hennes hud
stuckit eldgafflar i hennes hjärta
och låtit henne följa
livsöden och tragedier, sagoslut och försvinnanden
men kvar finns bara minnen
minnen av en man
med ljusblå skjorta och skrattögon
minnen av ett barn
med mörka lockar och äppelkinder
det är helt enkelt så
att ibland tar sorgen över
som en vilsen tumör
erövrar innanmätet
likt en förtvivlad armé
händerna darrar försvarslöst
spiller kaffe över bordsduken
beigegrå kappa på, skyndsamt lite läppstift
darrhänder, darrhänder
stackars
Försvinnande nära
Jag letar glädjeämnen. Jag sträcker mig ljudlöst efter något mer än halmstrån. Jag har hittat en triangel mellan din hals och din skuldra. Där är huden som ingen annanstans. När jag sover hos mina föräldrar, sover jag inte längre i friggeboden. Jag sover i mitt gamla rum. Där står nu tre sängar på rad. Jag kan spreta med benen åt alla håll och blir nästan lite förvirrad. Framtiden försöker ta död på mig. Och jag försöker ta död på den. Med hjälp av vin, paj&vaniljsås, tvserier och jagvillkramadig-sms. Det har varit många soliga dagar och jag har försökt fånga dem i kameran. Jag orkar inte mer göteborgsnätter, jag vill ha morgonögon och frukostkaffe.
Jag saknar böckerna. Poesin och de dammiga orden. Jag har glömt hur man läser. Jag har glömt hur ny musik låter och det var så fruktansvärt längesedan jag promenerade på en gata för första gången. Det är för mycket världskrig, cancer och hjärntrassel i mitt huvud. Jag känner ibland att jag vill skynda att leva, för jag har inte hela livet på mig. Ibland vill jag ha de jag tycker om centimeternära, för snart är vi kanske längre bort än en telefonledning ifrån.
Födelsedagstankar
"Det här är året jag fyller 20. Och jag är livrädd. Allt jag vill är att inte bli 21 och allt jag vill är att bli 93, rynkig, världsvan och nyfiken. Allt jag vill är att känna du är världen när den är som vackrast och om vi ska dö, så gör vi det ihop. Jag vill trä färgglada strumpor på mitt barns mjuka fötter och jag vill springa genom morgonljuset och bli full och skratta när jag är som mest ledsen. Allt jag vill är att cykla över havet, allt jag vill är att matpåsarna går sönder och det rullar apelsiner och tvättmedel och sillburkar över hela gatan. Andas in doften av bensin, älska till ljudet av stadstrafiken och torka svetten av din panna. Allt jag vill är att inte bli 21 för jag har ingen aning om vart livet tar mig."
Det här skrev jag i april. Idag fyller jag år och det känns inte så farligt. För jag har ju det där som man värdesätter. Fantastiska vänner, fin (och förvisso helt galen) familj och en helt otrolig man intill hjärtat. Så det blir nog bra, livet och så. Även om det är svårt ibland, så behöver jag inte ens vara bra på matte för att räkna ut att det vackra, spännande och underbara väger över.
Och tack till er, för era ord gör mer än ni tror.
Jag önskar jag kunde måla din ryggtavla
Oktobersolen slukar mig och jag faller framåt
fönsteronanisterna betraktar mig bakom krukväxterna
och jag ler bakom två kupade händer
springer förbi mellanölsfarbröderna och de försummade barnen
.
stirrar tomt på spårvagnsreklamerna
öppnar munnen, som för att tala
men låter bli
slit mitt hår, slit tills smärtan domnar
.
en ung man flyr rakt in i solen
vi ses på andra sidan
för här är gräset dött