Idag fick jag grus i skon & jag ska säga er att det var ett av de lyckligaste ögonblicken på hela dagen.
[ Tok-kär. Partyhattar.
Pussmunnar & ahlgrens bilar i sockorna. ]Det känns som om saker förändras. Ja, det känns som om jag är med om en förändring, samtidigt som jag i sekunden senare, känner att jag står absolut still. (Vilket jag ägnade hela förra inlägget till att förklara.) Kanske är det för att mina vänner smått gör en kärleks-revolution? Att en av de kvinnorna känns helt annorlunda för världen, då hon ställer sig på egna ben, helt utan problem. Inte ens jag, som är hemskt dålig på att ge komplimanger, kan förneka att det gnistrar om henne. Jag blir både fascinerad & sådär stolt. Och sen mitt ibland samtal om mörka skådespelare och småflörter, så slås jag hårt i magen, av någon slags saknad. Jag vet att det hänt flera gånger, men det känns mest när man det där hålet fylls upp igen, när man så väl märker vad man varit utan.
Sitta och känna sig både liten och sentimental en söndagskväll, till ljudet av tv-spel, kan framkalla en hel massa tankar. Att sitta i en nästan tom biosalong i skene, se en svensk tragik-komisk långfilm och helt plötsligt få en godis kastad i huvudet, kan mycket väl framkalla nostalgitankar. Vilket det självklart gjorde. Men jag är på tok för trött för att i detalj berätta om alla de där mellanstadiediscona, tryckarlåtarna, popcornen & gelefrisyrerna.
Jag kan lätt tro att vissa tänker mer än andra. En del människor tänker nog väldigt begränsat, medan andra kan fundera i timtal på saker som de förstnämnda aldrig ens skulle kunna snudda vid. Jag är ju en sådan person som tycker att personer som ägnar sig åt denna krävande tankeverksamhet, är attans intressanta. Samtidigt som man ibland kan döda för att umgås med någon som bara betraktar livet, som något enkelt. Någon som inte har teorier om att inget är som det verkar vara, och de saker som är precis som de verkar vara är bara en slags illusion om något som skulle kunna vara exakt likadant, fast annorlunda. Ni fattar? (Eller rättare sagt, antagligen förstår ni inte ett skit, men det var det jag ville komma fram till.)
Anledningen till att jag ens skrev det stycket, var att jag sitter bredvid ett akvarium. När jag slängde ett öga på akvariet, slogs jag av en tanke jag ofta tänker. Jag tänkte berätta den.
Det finns även en soffa i samma rum, och rätt ofta så ligger jag i den soffan och stirrar in i akvariet. (Jag brukar studera de fula små sugfiskarna som är tryckta mot glaset. För de är verkligen fula!) Hursomhelst så finns det en slags timer i det här akvariet, då lampan släcks. Den officiella dag-och-natt lampan. När lampan släcks så simmar de små fiskarna och sover i växterna på botten. MEN. (och nu till min slutkläm) Ibland så simmar fisk-gänget & sover innan lampan släcks. Hur kan ett trettiotal fiskar bara bestämma sig, alla på en gång, att nu skall vi sova? Även om daglampan är tänd? Är det ledar-fisken som bestämmer det? Känner fiskar möjligtvis grupptryck? Jag kan bara inte förstå vad som styr de små primitiva fisk-djuren. De har ju en människobyggd, hemskt smart dag-och-natt-lampa, men de väljer att trotsa den & somna före apparaten säger att nu är det natt.
Jag tror att min dag-och-natt-lampa viskar att jag ska pussa bort josef från tv-spelet, för att sedan kunna somna bredvid min bältros-sjuke man. & jag är ju inte som ett sådant där revolutionärt fisk-djur, som skulle våga trotsa den heliga apparaten.
GODNATT.
Häromdagen gjorde jag ett kärt fynd. Jag fann den där rosa dagboken, som försvann för ett år sedan och läste den från pärm till pärm. Innehållet var smått hysteriskt. Det var blandade känslostormar, med tillhörande raserianfall & lyckotrippar. Jag tror att det kan vara nyttigt att läsa sina gamla dagböcker. Man får en del perspektiv på sig själv och hur man kände. (& sen kan man tacka Gud för att man faktiskt mognat under året som gått, för en del formuleringar och tankar som jag läste vill jag bara blunda för.)
Vardagen känns grådisig, stillastående och nästan allergisk. Jag känner inte att jag kommer någon vart. Jag står och stampar på samma fläck, och ju mer jag stampar, desto längre ner i jorden kommer jag. Konstigt nog upplever jag det samtidigt som att tiden rusar förbi mig och jag inte riktigt hinner med att reagera. Trots att jag försöker planera och tänka, flera veckor i förväg.
Jag behärskar inte riktigt det där med att ta en dag i sänder. Jag måste tänka igenom hela veckan, och gärna veckan efter det också. Men det resulterar då inte i att jag lägger upp en bra planering och hinner med allt jag ska göra. Nej, jag trampar bara fortare och fortare på min lilla fläck och blir andfådd för ingenting. Typisk idioti & slöseri på energi.
Fick en läxa att komma på ett nytt livsmotto, en ny livsregel. Men jag får nog erkänna mig ha svårt för att komma ifrån gamla vanor & tankebanor. Borde inte unga människor ha lätt för att anpassa sig, att vara flexibla och alltid kunna göra nya saker? Tragiskt att känna sig gammal före arton års ålder. Och det mentala påverkar ju det fysiska, sägs det. Så snart kommer väl de gråa håren och rynkorna vid ögonen.
Heja ungdomens dagar! Våra absolut bästa år!