lyckorusimagen

Det må hända att jag är otroligt naiv emellanåt. Att lita på en människa om och om igen. Att hela tiden tro det bästa om människor. Trots att man inte behöver, eller egentligen inte borde. Men jag vill inte vara bitter. Jag vill inte vara ständigt sarkastisk. Jag vill inte vara cynisk, trots att det kan vara rätt skönt.
Så när vi ligger under ett täcke & pratar om hur vi ska uppfostra våra barn, vem som ska diska & var vi ska gifta oss någonstans. Då vill jag tro på det, när jag biter dig i halsen och skrattar över något sådär lagom fånigt.

Men att drömma över sagoslott & gemensamma telefonräkningar. Det ingår inte i samma värld som den där englandsvistelsen, flytten till den där staden & den där utbildningen, det vilda utelivet med impulser som får en att vilja kvävas i kudden morgonen därpå. Jag skulle kunna skriva upp människors namn på färgglada post-it lappar & alltid ha dem i fickorna. Men det är ju inte riktigt samma sak.



Innan jag faktiskt vet ordet av det, så kommer de där naiva drömmarna krocka med verkligheten. Jag kommer komma till en punkt där det är dags att välja. Vilket som jag känner är viktigast i mitt liv. När jag var tolv år visste jag vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag skulle bli barnläkare eller advokat. Jag kunde ju göra allting, visst mamma? Jag kunde bestämma själv, det viktigaste var bara att ta utbildningen på allvar. Skolan skulle alltid komma i första hand. Visst blev vi alla nöjda när det stod inringat ett MVG på varenda prov i högstadiet? Men de där planerna om barnläkare försvann sakta. Jag växte ett par kilo, i både tanke&form och jag antar att livssynen förändrades.

Så som det ser ut nu, är ju att jag ska komma härifrån så fort som möjligt. Ett flyg till England, för att klara mig själv. För att inte fastna. Ett flyg hem ett år senare. Ett par koppar kaffe med vänner som bytt hårfärg och pojkvän. En buss till en annan stad. En fin utbildning, med hopp om en bra framtid. Ett leende & kanske några koppar kaffe & sen alla de där tentorna. Stjärnor&applåder, för nu lever jag mitt liv. Nu skapar jag en finfin grund.

Att hamna på snickarn i en etta med en skrikande unge & någon kinnabo till pappa, det är ju skräcken. Visst?

Jag vet inte om det är för att jag vaknade klockan nio och märkte att jag absolut inte kunde sova mer, eller om det är för att större delen av helgen har tillbringats i pyjamas (utan någon större hjärnaktivitet, eller aktivitet alls för den delen) som jag skriver nu. För det var sannerligen ett tag sen som jag fick ner något alls i text.

Helgen blev som sagt otroligt stillsam. Antagligen skulle det vara skrämmande om jag försökte räkna timmarna som jag tillbringat i antingen säng eller soffa. Egentligen är jag bara förbannad på att jag fortfarande är sjuk. Jag & min hosta har för länge sen firat vår månadsdag och jag undrar om det bara var jag som inte tyckte att den blev speciellt mysig. Att jag druckit otaliga glas med nypressad juice, har ju inte hjälpt alls. Äh, jag är bara trött på det.

 
Jag har märkt att drömmar kan vara något av det värsta som finns. Jag drömmer hela tiden nu det senaste. Det är mest diffusa, snabba bilder som kommer upp i huvudet. Jag slår upp ögonen och andas djupt. Men så fort jag slår igen dem, är bilderna där igen. Och det är liksom inga riktiga bilder, i morse kändes det som ett tjugotal mjukisdjur i olika färger dansade omkring utan rytm framför mig. Jag vred mig om och om igen och bestämde mig för att sätta på Gilmore Girls istället.   

Och nu börjar skolan igen. Jag var helt säker på att jag skulle börja som en helt ny människa. Den där motivationen skulle hittat tillbaka och jag skulle framförallt må bra. Jag har mått bra det här lovet, jag har kunnat slappna av. Jag har inte känt något tryck över bröstet och jag har kunnat andas. Om sanningen verkligen ska fram, så är jag livrädd för en ny termin. Men den där sanningen står redan framför mig och hånskrattar.