lyckorusimagen

Men det är kärlek som gömmer sig här också. Jag har alla mina favoriter här, alldeles så nära inpå. Hur ska det bli när det händer något himlastormande med er två? Jag kan inte springa genom trottoarerna och de gamla skolorna, för att hamna med tårar och kramar i den där flicksängen. Jag kommer att sitta i England och känna det som att jag är på andra sidan jorden. Försvarets hudsalva i tretal & desperate housewives kommer inte vara ett alternativ på söndagskvällarna.

Min finaste apa kommer att vara i chilelandet & kvar stannar snickaren med glittersminket & vem vet var min blonda vän hamnar om nätterna? Jag hoppas i alla fall att Malin spelar in sina låtar på blandband, så kan jag vara hemlängtande och kärleksöm i mina bakisdimmor.

Kärlekstankar i miniexplosioner under gatlyktorna ikväll.

(Jag är en tjej med dåligt samvete. Det var dum-dumt att räkna upp vänner huller om buller, för självklart missar jag så himla många. Och det är ju inte meningen! Jag tänkte inte riktigt när jag skrev & det klart jag inte glömt er andra eller tycker mindre om er!)

Det är måndagsnatt och Nicole & Josef ligger och sover i ett stökigt rum på kammarberg. Som vanligt pratar Nicole i sömnen och den här gången svarar faktiskt Josef, i sömnen han också.

Nicole: Vet du vad jag samlar på?
Josef: ... små toaletter.

Jag får en såndär busig impuls att jag vill berätta hemligheter. Jag var precis på väg till min dubbelsäng för en,
där jag skulle läsa en ständigt eftersläpande dostojevskij & äta ananas. Men så bubblade det som äpplesoda i magen, och nu måste jag avslöja lite saker. Saker som några, inte alla vet.

Det första som kommer upp är att jag måste få uttrycka mig om hur jag ogillar barn med glasögon. Det är inga vackra barn och oftast har de en illvillig uppsyn. När jag ändå är inne på människor så får jag påpeka att jag blir ogenerat inspirerad av snygga par. Nästan så att jag vill smyga mig upp intill dem och få någon slags bekräftelse att förutom raka näsor, och kontrastfulla hår, så luktar de smultron.
Jag borstar tänderna i köket och tandborsten ligger alltid på fönsterbrädan. När den inte ligger där, kan man ändå se ett avtryck av tandkräm.

När jag gick på dagis brukade jag gå på den minsta toaletten, trots att jag var för stor för den. Och jag spolade aldrig, för jag var fast övertygad om att jag skulle lyckas fylla den med kiss. De andra barnen förstörde min lilla dröm, för de spolade alltid.
Min mormor var en hejare på att få mig paranoid. Jag stod och klämde på mina inte ännu existerande bröst och menade på att jag fått bröstcancer. Min mamma tyckte att det hade gått för långt när jag kliade mig på armarna och klagade över flatlöss.

Nu är jag några hemligheter lättare.
Godnatt & en önskning om att ni får ensåndär har-min-säng-blivit-mjukare-sen-sist-upplevelse.

Vinylskivor som rispar längs tinningarna, lavatårarna i ögonvrårna
jag är för bräcklig för att skrika mer nu

mina nerver är som spindeltrådar, ni vet ju redan allt det där
hela tiden försöker jag resa mig, ställa mig på taken
prata för döva öron och plocka måndimman som ingen ändå hinner se
för den rinner mellan fingrarna.

Ord föll som pianotangenter och du träffade varje not, rätt i hjärtat
jag försöker nå runt hela kvarteret, med färgmoln och sockermun
vill rädda morgonen från det vita ljuset och stå upp för er, mina tennsoldater

Ibland fastnar stegen i marken och jag får gå om
trampa i fotspåren och försöka få dem med mig

Jag lyckas inte med det ikväll, jag tappar mina garntrådar
min dockskåpsvärld med fantasitapeter imploderar och jag viskar imma på de tomma ögonen

Det här är fragmentariskt, utan någon som helst uns till läsvänligt.
Men det ska ut, och det ska bort. Just nu ikväll.

Tanklöst och till och med försvinnande. Det börjar suddas ut, flagna av. Vi vet inte vilka vi är, för om vi vetat det hade vi inte klistrat upp bilder av varandra på husväggarna. Allt försvinner med vinden och kvar står något naket, sorgset. Iklätt en röd kappa med en svart fågel på axeln. Pappersutklipp, fragment av en blåsig natt. Jag hade tårarna och jag hade orden. Men den här gången var det orden jag svalde och tårarna jag yttrade. Vårt eviga cirkelspringande i våra små världar, med småstora bekymmer stannar inte upp.

Vi älskar egoismen och vi älskar att erövra kärleken. Helst ska vi sno åt oss av de som är runt omkring också. Jag har legat vaken och låtit tankarna gå sönder i kroppen på mig. Jag har snurrat lakanen och jag har slutat andas, för att släppa taget om 5 år av förbannat fin vänskap. Det smärtar långt in på småtimmarna. Och inte ens med syra skulle jag kunna lösa upp klumpen som sitter i halsen.
Jag bugar mig långt ner och ger dig äran, jag känner en metallisk lukt från gräset och jag ser dig i ögonen. Det blåser rakt igenom mig och attributen saknar färg. Klockan vibrerar på köksväggen och jag skiftar i gråtoner när minutvisaren rör sig.

Jag har kvar minnen om polkagrisar i teét och ljusa nätter i en sliten soffa.
Men som allt annat flagnar bitar av det också.

Tillslut minns man bara det man vill minnas.