Jag erkänner.
Om vi bara kunde sluta låtsas. Om vi bara kunde stå för att vi inte är världens starkaste människor. Om vi bara kunde erkänna att vi inte orkar platsa i samhällsmallarna längre. Vi klarar inte av vardagen & vi har slut på både motivation och ork. Vi är de där ungdomarna med konstiga hår. Vi är de där veganerna med palestinasjal och radikala åsikter ända nerifrån fotknölarna. Vi är de där som ser perfekta ut, som tränar och äter bra. Vi är de där som har toppbetyg och knutna skosnören. Vi är de där som alltid har svar på tal & gärna diskuterar om skillnaderna mellan plopp & center. Att kolan inuti känns annorlunda på tungan & en kyss faktiskt kan smaka hallonbåtar. (Det handlar mest om att känna efter.)
- men när världen ramlar över oss. när vi drunknar i kraven & förväntningarna. när vi snubblar på pressen och faller innan målgång. då är vi alla lika.
Jag drömde om dig inatt.
Mentalsjukhus utan färg
när jag var fyra
planterade min mormor en fabrik i min mage
den producerar små illamående-soldater
& kriget finns i huvudet
ett mentalsjukhus saknar patienter
& en antal inbjudningar har gjorts
trots att jag leker lekar med döda minnen
& är tillräckligt intelligent för att vara störd
så önskar ingen mitt röda hår
mot sterila vita korridorer
jag hade kunnat sjunga för tomma blickar
& schitzofrena hjärtan utan färg
men jag är inte så säker på om
luften hade räckt
för att fylla orden på mina sönderkyssta läppar
- Åh, förlåt. men kärlekstramset fortsätter:
Sista kapitlet om dig&mig
"Jag försöker hela tiden tänka med hjärtat
men ibland blir det så fel"
när du sa så, vandrade mina hudceller österut
& bara så du vet, så pratar du visst med ögonen
Vi hade kunnat leva, utan att veta om varandra
jag hade aldrig vetat att hudsalva&hårvax tillsammans
skulle bli min favoritdoft
& du hade kanske fastnat med en nintendokontroll
Allt vi är
är över om hundra år
kan jag då inte få vaccin mot rädslan
& bara andas in, det du viskar
när världen utanför faller samman
Och om bara några timmar så kommer jag sitta och lyssna på red hot chili peppers, på tåget upp till stockholm. (iofs så kommer bordet vara fullt av böcker&skrivhäften, men det gör inte så mycket.) Med en kaffetermos & bullar, så kommer allt gå galant. Visst fixar vi svenskarapporten i ett naffs, visst Carla? Ju längre bort ifrån den här pisshålan jag kommer, ju bättre kommer jag må. Ju närmare till ett leende kommer jag ha. & efter varje mil, lagas nog till och med det där tyghjärtat som gömmer sig i bröstkorgen. (jag tror att den där josef lagade sömmarna med 4,5 stygn, när han kom med den där rosen.) jag kommer inte sakna gymnasiet & alla likgiltiga leenden. jag kommer inte längta tillbaka till grågrusig asfalt & alla dom där orden.
För nu ska jag till Stockholm & vara lycklig på riktigt.
De sista orden om dig.
Våra hjärtan fungerar som en kedjereaktion
ett slag ulöser ett annat
det blir dominoeffekt på pulsen den här höstnatten
och trots att vindarna blåser fritt
från ditt öppna fönster
håller du mina tår varma
Med dina fingrar över min hud
skriver du minnen på insidan av mina lår
du kysser fast små klisterlappar av förälskelse
Till och med mina fingertoppar blir vackra
i din andedräkt
du andas imma i mina ögon
och du målar sångtexter längs mina kindben
Du & Jag
är en sommardröm utan slut
en disneylåt på repeat
Men någon tryckte på paus. Eller nej, någon tryckte på eject & slängde hela jävla skivan åt helvete. Jag antar att bokstäverna på mina kindben rycktes bort med vinden. Utan att jag knappt märkte det, för allt jag tänkte på var skoskavet i magen. På paniken under huden, som grävde sig inåt. Sommardrömmen tog slut. Kanske för länge sen? För så som du&jag var, nu. i slutet. Så var vi inte förut. Världen såg inte ut som nu. Vi såg inte ut som nu. & du sjöng för mig. På Hultsfred, iklädd helt galna kläder, sminkad helt galen, sprang du efter mig i mörkret. Du sa att du skulle sjunga för mig, för att jag var din flickvän. Och mitt i folkmassan, sjöng du Spegel & mitt hjärta slog, mest bara för dig.
Men löven försvann från träden, det kändes bra. Det blev höst, en höst med dig. Vi stod utanför ditt hus & du visade de röda löven på trädet. De första röda löven jag såg den här hösten. & ditt rum var kallt, men med dig sådär tätt bredvid, med dina läppar mot mina, sådär bara snuddande. Med dina pussmärken på mina nyckelben. Då var allt bara helt perfekt & jag önskade mig inte något annat i hela världen.
Jag har ett pussmärke kvar på magen. Det försvinner sakta nu. Snart är det helt borta. Men du, du försvann för länge sedan.
Jag ler ändå. För jag ser framåt, jag ser på den där framtiden. Och du finns inte med i den. Du är portad.