Om att flytta hem igen
I flera veckor har det handlat så mycket om irritation uttalad i en varm mobiltelefon, jaha men när träffas vi härnäst och vi får se och jag ringer dig imorgon och är du irriterad frågetecken. Nej, jag är inte irriterad men jag hatar att vi inte kan planera och det är ju jobbets fel och jag vet ju det. Ändå vill jag skrika JAG VILL TRÄFFA DIG NU. Tystnad. Jag vill träffa dig också. Men.. Jag ringer imorgon, lovar.
Det är inte telefonnärhet som har behövts för att kväva irritationer. Det är fingrar i nacken, näsan mot halsen och skäggstubb mot puderkind. Några dagar i den mannens famn och jag mår så väl.
Jag har bott i flyttlådor och vardagsrumsovit. Efter nyår tar jag med mig mina flyttlådor och flyttar dem till majorna. Hem till oss. Och aldrig har det känts mer självklart att flytta någonstans. Jag kommer kunna sprida mina fotografier var jag vill, ställa upp mitt franska porslin och placera klänningshögar till höger och vänster. Den här gången kommer högarna även innehålla rutiga skjortor och stuprörsjeans. Räkna med kladdkakefest och bubbel så fort saker har kommit på plats! Och räkna med en gladare nicole margit pernklint.
Ge mig något fint, något fint att leva för
Hösten är förbi och nu väntar månader av grusblandat slask intill trottoarkanterna. Ihåliga ögon och bantningshets efter årets stora fettfrosseri. Botemedlet måste helt enkelt vara glitter, kvinnor och ännu mer dans. Men allt jag önskar mig är tussilago, rosé och nakna kroppar. Åka bil förbi åkrar i solglasögon och skinnjacka. Lite jävla solsken och lite jävla framtidshopp. Det är ingen idé att ens försöka romantisera vintern, för den är vidrig, kall och elak.
Det är den onda årstiden och jag är trött på allt tjat om att mysa under en filt och dricka te. Det är trivsamt i ungefär två minuter. Sen blir jag rastlös, glömmer dricka mitt förbannade te med andakt och somnar antagligen istället.
Vi säger hejdå till mardrömmarna, stressångesten och de frusna låren, tycker jag. Vi hoppar över den skiten och lägger oss raklånga i gräset med en påse flasköl. Fågelvingar och gryningstimmar. Snurriga huvuden och våta kyssar, röda kinder och ljummen asfalt.
Göteborg blir inte fulare än så här. Jag är trött på att klaga, äcklad av att romantisera och dödstråkig av att inte göra något.
Vi kan väl försöka muntra upp varandra då. Hur överlever ni egentligen?
Bombattentat och ett plötsligt lövavfall
Alla bladen föll från krukväxterna och vattnet kokade över. När hon skyndade sig att dra bort kastrullen från plattan, bubblade vattnet upp och dränkte hennes hand. Det gick från ilsket rött till vattenfyllda blåsor. Mannen som låg och sov under fönsterbrädan vaknade av löv som kittlade honom i ansiktet. Det prasslade i hela köket när han suckande vände på sig och försökte somna om. Blåsorna fortsatte att svälla tills de sprack. Det fick mig att längta efter röksvampar.
Vi lindade handen i blöta trasor och sparris. Mannen under fönsterbrädan var tvärsäker på att sparris hjälpte mot brännskador. Något sa mig att det inte stämde och hon yttrade sig blygsamt om att hon gett det till sin hund en gång. Då den stackars valpen svalt en glasbit. Mannen fräste att glasbitar orsakar fan inte brännskador i magen och sedan blev vi tysta.
Innan hela incidenten med vattnet hände hade vi tänkt fråga honom om hyran. Han får gärna sova i köket, men nu när vi inte får plats med vårt köksbord kanske han skulle kunna tänka sig att betala en fjärdedel i alla fall. Vi såg på varandra och sedan ner på löven på golvet. Han verkade ha ett ganska häftigt humör och sparrisen hade gjort honom upprörd.
- Vi väntar tills imorgon, viskade jag och ställde tillbaka kastrullen på den fortfarande varma plattan.
Alla bladen föll från krukväxterna och vattnet kokade över. När hon skyndade sig att dra bort kastrullen från plattan, bubblade vattnet upp och dränkte hennes hand. Det gick från ilsket rött till vattenfyllda blåsor. Mannen som låg och sov under fönsterbrädan vaknade av löv som kittlade honom i ansiktet. Det prasslade i hela köket när han suckande vände på sig och försökte somna om. Blåsorna fortsatte att svälla tills de sprack. Det fick mig att längta efter röksvampar.
Vi lindade handen i blöta trasor och sparris. Mannen under fönsterbrädan var tvärsäker på att sparris hjälpte mot brännskador. Något sa mig att det inte stämde och jag yttrade mig blygsamt om att jag gett det till min hund en gång. När den stackars valpen svalt en glasbit. Mannen fräste att glasbitar orsakar fan inte brännskador i magen och sedan blev vi tysta.
Innan hela incidenten med vattnet hade vi tänkt fråga honom om hyran. Han får gärna sova i köket, men nu när vi inte får plats med vårt köksbord kanske han skulle kunna tänka sig att betala en fjärdedel i alla fall. Vi såg på varandra och sedan ner på löven. Han verkade ha ett ganska häftigt humör och sparrisen hade gjort honom upprörd.
Efter att vi i tystnad konstaterat att det var bäst att låta honom vara, gick vi ut i vardagsrummet och slog på TV:n. Det var ett nyhetsinslag om terroristaktioner i ett land längre bort. Vi funderade på om han kanske varit där och nu sökte sig hit för att få sova ut. Då vore det ju sannerligen ohyfsat att börja tjafsa om hyra det första vi gjorde. Vi beslöt oss för att ge det några dagar. Vi hade ju trots allt ingen brådska.
Budbäraren och hans förvarning
Ibland drömmer jag att jag sitter bakom ratten på en bil. Och bilen kör hur fort som helst. Den svänger inte när jag vill att den ska svänga och det går inte att bromsa. Det är så det känns att inte ha någon kontroll. Ibland gör livet samma sak och det är frustrerande. Det är lätt att bli rädd. Jag är ofta lite rädd.
Ibland infinner sig en bestämd känsla. Som ett svagt illamående, ungefär i halsgropen. Den är duktig på att vandra, genom revbenen och ner. Det som den här känslan vill säga är att något är på gång. Ett vibrerande krig några mil ifrån. En mörk massa i horisonten. Det är som om kroppen förbereder sig på strid, innan huvudet ens har en aning. Tillslut förstår man ändå. Och då börjar man leta tecken. Man vill veta hur och var blixten ska slå ner. Och man vill täcka de delar som är mest sårbara. Hjärtesnår, tankeflod. Tårspill, blodstänk.
Idag har jag fyllt kylskåpet och köpt brevpapper. Håller andan.