Avgasmoln och kometsvansar

X

Flyktvägar och sorgliga spelregler

Det är inte riktigt sant att jag varit utan ord i fem månader. För i den svarta skrivboken med hård pärm finns en hel del nedskrivet om sommaren som gick. Jag har skrivit om hur krampaktigt jag saknade förälskelsen, om rivna städer under blossande, blödande kinder. Det står om mörkret jag mött i människor, mjuka franska överarmar, majorna-minnen och om hur London får mina kroppspartiklar att vibrera, att det är kanske därför vi bedövar oss så ofta. När staden inte vaggar oss till ro om nätterna, rymmer vi in i alkoholdimma och flyktiga famnar.
Man behöver någonstans att andas.

Jag har haft en famn, där jag inte kunnat andas alls. Den där romansen med pojken från Liverpool. Som började oskyldigt med en kyss och en natt på en madrass. Mörka ögonfransar och nordengelsk accent, please don't go och jag gick ingenstans. Det var det där med att sova nästipp mot nästipp, det var det där med att dela den ensamma vilsenheten.
Jag kastade mig inte in i honom, råkade egentligen inte falla heller. Han drog mig till sig och det var inte förrän han slutade höra av sig, som jag fastnade på riktigt.
-
Ni vet redan hur den biten av historien utspelar sig, hur man leker svår och jagar på samma gång. Jag har frågat om vi skall ses för att endast bli ignorerad, jag har blivit tillfrågad för att sedan i min tur ignorera. Jag har varit på fest, någon spelar champagne supernova och jag hamnar på golvet med gömda tårar i handflatan. Jag har varit på andra fester där jag lämnat honom, hand i hand med någon annan, känt hans brännande blickar i ryggen men i magen brann just då ingenting. Jag har på-sekunden-sprungit nedför trapporna, in i en taxi, upp på hans hustak, in i hans famn.
-
Och så står vi där
under natthimlen
ovanför gatlyktorna
och han viskar in i mitt ostyriga hår
"I need you and you need me.
But it's because we collide
we never can be heroes together"

Fem månader (smärtan i att tappa orden)

Ibland tror jag att jag ska gå av. Som om atomerna, molekylerna och venerna ger vika, slits isär och ger upp. Ibland känner jag mig som en husgrund, som rivs upp av regnstormar från andra sidan ekvatorn. Ibland är det som en molande värk, reumatism i hjärnan. När orden försvinner ur mitt system, försvinner jag lite från jordens yta.
Jag känner, skrikgråter, bubbelskrattar och tusenförälskar mig lika mycket som förut, men jag kan inte väva ihop det. Jag klickar mig in på bloggen varje dag, tomstirrar och våndas. Som en krigsskadad soldat fingersmeker gamla fotografier.
-
Det här är mitt försök att hitta tillbaka.
 

X

-
Du stormstjäler min hand
när jag blinkar faller nyckelpigor
ur mina ögon
-
Människor småspringer under min uppblåsta hud
kanske är jag på väg att brinna upp
ett ensamt cirkustält i lågor
-
Min andedräkt luktar bränt
och du faller över min nästipp
-
bara insekter flyr

Vi möts igen.

Jag försvann. Förlorade mig själv i jobb, utspillda pints, dimmiga nätter, dimmiga dagar, tårar, ilska, och besvikelser. Jag lyckades bli förälskad i pojken ingen kunde tämja. (Vi som sa hejdå en morgon, men som möttes snart därpå igen) Jag tröttnade på alla problem, på knutarna han knöt i mitt huvud och träffade en man med skrattrynkor och varmbruna underarmar. Vi kan kalla honom för Saxofonisten. Han försvinner iväg på turnéer och kommer sen tillbaka, ler med ögonen och kallar mig sweetheart. Mitt hjärta är inte speciellt sött, men det har i alla fall tappat den bittra eftersmaken.
-
Du kan tröttna på London och börja längta efter Göteborgs kullerstensgator, för att en vecka senare vara med om förvridna äventyr och möten och i den sekunden hungra ihjäl dig efter mer tid i den här staden. Jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade till en ny lägenhet. Den inkluderar ett turkost kök, en fluffig vit granne, ett stort badkar och en fantastisk trädgård. Puben jag jobbade på har länge känts som mitt hem och tiden där är oförglömlig, men saker förändras och ibland är det helt rätt att släppa taget i tid.
-
Sommaren närmar sig. Och jag vet inte än om det är lika med att slutet på det här äventyret. Om det inte hade varit så förvirrande lätt att känna sig ensam här, så hade jag aldrig funderat på att flytta hem. Men jag är inte säker på om jag är redo att lämna allt det här. Som kvällarna jag spenderar med de brokiga männen, Saxofonisten, Fotografen, Sångaren och Bandmanagern. Jag sitter uppkrupen i fönstret med en cigarett och vinglaset, i bakgrunden berättar de galna historier om vad som hänt genom åren och jag ler tills kinderna får små krampanfall. Då kan jag inte tänka mig att någonsin dra med mig resväskan hem till Lilla landet lagom igen.
-
Ett beslut måste fattas och jag har ingen aning om någonting just nu. Men vet ni en sak?
Jag är lycklig.

När luften promenerar ur lungorna

Sotsvarta pupiller och vibrerande vulkanmage
de pratar om självmord
och jag sitter med apatiblick in i väggen
vill skrika att livet förstör oss
men någon har klistrat fast mina läppar
i en sönderläst bok
-
era skuggor fastnar i min vägg
ni jämför broar och vatten
viskar om sekunderna
innan kroppen når marken
-
fågelsången har tystnat
och dina snyftningar klöser sönder natthimlen
allt faller som strimlat papper över oss
-
det här är inte slutet
det här är bara en av alla nätter
där vi låtsas retirera
-
jag river tapeten av väggen
och ber er gå hem
...
Jag tuggar glas, biter sönder läppar och vaknar med blåmärken lika stora som kontinenter. Min bensköra romans fick huvudet att tippa av halsen och en dimmig morgon sa vi hejdå. Indiepojkar med rufsiga hår går inte att promenera hand i hand med. De kan få stanna där längst framme på scenen, där deras nervkittlanden leenden och vassa käkben inte kommer i närheten av oss. I alla fall inte kind-mot-kind-nära i en för liten säng. Jag försöker ignorera hans sms och istället koncentrera mig på att få huvudet på plats igen. Jag har trillat gatorna fram med explosionstårarna, jag har hamnat i fler kök och tillsammans har vi väntat in morgonljuset. Spritdimma övergår i feberdimma och jag har tvingats lyssna på min kropp. Klarvaken i kallsvettig säng med dödsskrik från trasiga lungor. Vi är inte odödliga, även om vi upprepade gånger intalar oss det.

Med fågelhjärtat och en cancersjuk romans

Mitt hjärta slår oregelbundet och jag stoppar fickorna fulla med stenar. För ibland känns det som att jag promenerar några centimeter över marken och jag är lite rädd att släppa taget. Jag springer genom vintern och tillslut springer jag in i en pojke som kanske kommer förvrida huvudet på mig. Han har släppt taget och är så vilse att han är helt på rätt spår. Jag räknar hans fräknar och lämnar mina leenden i örngottet, precis där hans huvud gjort ett avtryck och aldrig har jag nog lagt märke till huvudavtryck på kuddar förut. Jag vågar och vill inte skriva om den här romansen, för den är så skör och lika skakig som ett par rådjursben. En av alla kärlekshistorier jag kommer begrava i landet ingenstans, men än så länge smygler jag och går vilse i nätterna med honom.
-
Mina dagdrömmar smälter ihop och ibland tar det några minuter innan jag kommer på vilken dag det är. Ibland finns det helt enkelt inte fler känslor än så många som går plats under en lugg. Jag överlever veckosluten i mina blå skor, med fickorna fulla av stenar och hemliga sms. Om jag haft en stege hade jag klättrat upp på ett hustak i Notting Hill och bara koncentrerat mig på mina hjärtslag. Lite som en fågel som flugit in i en fönsterruta.

Om det trasiga, smutsiga och undersköna

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har varit utan ord väldigt länge nu. Jag har snurrat runt, runt min egen axel alldeles för fort och nu försöker jag med all min kraft att stå still, fokusera och helt enkelt bara ta reda på vart fan jag befinner mig. Kom inte till London och tro att allting är vackert, enkelt och spännande. Kom inte hit och tro att du kommer leva i en saga. Den här staden sliter ditt förnuft i stycken och du hittar dig själv i en dimma av alkohol, nya ansikten, hög musik, fotografer, make up-artister, virvlande löften och rökfyllda kök. Alla är vilsna, ensamma, på väg och behöver någon att somna näsa mot näsa med.
Jag somnar näsa mot näsa och känner mig lika söndersliten, som fullständigt lagad. Jag vaknar på morgonen, luften är mild, gatorna är grusiga och den grå februarihimlen ramlar ner mjukt över mig. Jag ler med sömnbrist i mungipan, fullständigt lycklig. Vi är vilsna och vi lyssnar på Nirvana och vi pratar inte och allt känns som en brittisk film. Vi somnar näsa mot näsa igen och det är onsdag. Veckodagarna är bakochfram och jag har tillbringat kvällen på ett vitt vardagsrumsgolv, pratat om krokusar och isbjörnar och förlorat blicken i mörka ögonfransar. London vill se dig förlorad. Och enda anledningen till att jag känner mig trasig är för att jag inte tillåter mig själv att ge vika åt allt det smutsiga den här staden erbjuder.
-
Jag ger upp en gammal kärlek, lägger pengarna på rödvin och fortsätter snurra fort, fort runt min egen axel. Och mer än så har jag inte att säga just nu.

X

Vissa människor får allt att verka så lätt. De sitter centimeternära utan att röra varandra, tindrar på ett så okonstlat sätt att julbelysningen i fönstret bredvid känns fånig. De pratar om eftermiddagar och utflykter de gjorde för flera år sedan, de tystnar och ler ett gemensamt hemligt leende och jag försvinner med blicken ut genom fönstret. Långsamdricker mitt rödvin och funderar på om jag bär omkring på ett tomrum. Fransmannen Axel såg på mig och sa fundersamt: You need a lover. Jag såg förvånat på honom men lät bli att fråga. Jag har köpt en perfekt klänning och försöker undvika människor som får mig att ifrågasätta mitt eget värde.

När sagor faller samman

Min hud lutar sig mot dig
som bugande träd i vårvind
men allt annat skriker
-
Dina ord är som mördaren i ett Cluedo-spel
dyker upp i mina olikfärgade rum
och skjuter sönder
allt som egentligen är vackert med oss två
-
För allt vi flyr ifrån
och allt vi flyr till
är personerna vi gömt
i hallen närmast hjärtat
-
Du och jag
är inget annat än en halvtaskig feel-good-film
där ingen riktigt minns slutet

Jag antar att jag är terroristen i din bröstkorg

Under ett alldeles för stort påslakan, lyssnar jag på när grannen sjunger spanska vaggvisor. Kniper med tårna och funderar över unga mäns hjärtan. Frostbitna, hårdslagna, jättemjuka och redo att spricka i någon av de tusen sömmarna. Jag önskar att det inte var jag som omedvetet snurrat in mig i trådarna och på vägen därifrån nästan råkar dra med mig allt ut genom bröstkorgen på dem.
-
Jag dricker varm choklad och sockret klibbar fast i tarmväggarna, våra stulna julgranskulor hänger blickstilla och på bordet ligger en blöt klänning. Min hjärna känns blöt och klibbig. Tankarna vandrar inte fritt, de fastnar, klumpar ihop sig och känns äckliga.
-
Natten är tyst, trots att någon exploderar inombords
en själslig självmordsbombning
och jag kan inte annat än knipa med tårna och se på
-
Kanske tvingar morgonljuset förnuftet tillbaka in i blodet
och när dagen snöar bort och dimman lägger sig över London igen dansar jag på klubbar bland pojkar som bara har ögon för sig själva. Där kan jag snurra fritt, utan att trassla in mig i någons hjärterötter. Jag har nog med mina egna klumpiga, blöta tankar.

En alldeles för kall tisdag

Jag försöker sjunka så långt ner i den röda skinnsoffan jag bara kan, som vanligt har jag valt ett bord alldeles för nära dörren och kvällsluften är inte nådig. Jag sitter på en Diner precis intill vår lägenhet. Det hänger tärningar och amerikanska vimplar i taket och musiken är god. Jag smakar förkylning i munnen och är så förbannat kall om fötterna.
I söndags bestämde vi oss för att ta en barsväng i Soho. Där fanns en hel del strippklubbar, tunna pojkar i röda polotröjor, flasköl och män som hånglade kläderna av varandra i gatuhörnen. Fia tappade sitt bankomatkort och idag väcktes jag av ett samtal från vår landlord, han jagar det sista av vår deposition och vi jagar om möjligt ännu fler arbetstimmar. På torsdag ska jag åka skridskor i Hyde Park och det ska bli fint, men nu vill jag bara bli kramad tills jag somnar.
-
Vi tog livet av midnattssolen och du flydde under en nedsläckt himmel
orden skar sönder mitt försvarstal och kvar fanns bara du
och dina stängda dörrar
-
Luften frös till isberg och slog mig till marken
du fnös åt mina påhittade kärleksförklaringar
för att sedan kyssa mig till ljudlöst läge
-
Jag räknar sprickorna i dina ramar
din ryggtavla
är alltid det sista jag ser

Något om att tänka i cirklar på andra sidan glaset

Foto: Lina Scheynius
Någon la en samarin i mitt magvatten
och smaksatte vindarna med lime
jag såg dina monster och du såg mig
som två sönderslagna fönster stirrade vi in i varandra
jag kanske fastnade på andra sidan glaset
som vilse i en isvak
-
Den krispiga luften kryper in under huden på mig, expanderar mina ådror och syresätter det inuti mig som håller på att vissna. Jag vardagslever med helt nya människor och jag vardagspromenerar på helt nya gator. Vissa dagar känner jag mig som världens minsta person, som om allt fallerar utan mina gamla kulisser runt omkring mig. Andra dagar funderar jag över om jag någonsin känt mig så här levande. Som om varje andetag blinkar i rött, som om varje hjärtslag tecknas stort och svart mot de vita husfasaderna.
-
När jag inte jobbar, vilket jag gör nästan jämt. Hittar jag mig själv uppkrupen i en soffa i baren med en corona i handen, mitt uppe i att sönderbabbla Nathan, vars ben jag sitter på, samtidigt som han försöker koncentrera sig på fotbollen. Han är en av mina favoritpersoner på jobbet och han har visat mig sitt lägenhetshus i Australien på Google Maps. Han är den som tar med mig på Harry Potter, för att jag inte har någon aning om vart jag ska gå, han är den som petar mig i sidan och retar mig för att jag nästan grät när Dobby dog.
Och där finns också fransmannen Axel som säger att han får ont i hjärtat när jag ser ledsen ut. Axel pratar en underbart bruten engelska, han pratar om kärlek och ilska och han är den som ger mig en kram efter en extra jobbig kväll. Som kallar mig Swedish och avslutar alla sms med Bisous.
-
Jag glömmer allt som oftast bort att äta och får lön varje vecka i ett brunt kuvert. Jag minns vad alla stammisar dricker, vad de heter och vad de gör. Jag får distans till mig själv, min ångest och mina framtidsdrömmar. Jag tänker nu nu nu och struntar i sen. Mina tankar kanske går i cirklar och kanske lyssnar jag lite extra när en viss person sjunger för sig själv. Jag läser sanningsord och ömhetspunkter från en nygammal kärlek och ler ibland så att det gör ont. Jag lär mig nya uttryck och jag har redan undvikit en dejt genom att gömma mig. Ibland är det nog trots allt bäst att säga nej om man inte vill.
-
Träden är nedtyngda av blöta löv, jag dricker cranberrylemonad och tänker att de snart julbelysningsprydda gatorna i Göteborg känns längre bort än någonsin. Jag har delat på mig och mitt hjärta och vi kan ramla runt bredvid varandra nu, utan att någon av oss blir sårade längre.

Småpladder och pussar

gif animation creator
Vi vaknade i ett sammelsurium av hostningar, stönande och snytningar idag, jag hade lämnat fönstret öppet och alla konstaterade att det var mitt fel att de blivit förkylda. Jag låg kvar på min madrass under två täcken och tittade på när de andra i det här lilla kollektivet klädde på sig för att fara till någon stor matmarknad. Min eftermiddagsplan var hårinpackning, badkar och film. Men efter tre minuter tog varmvattnet slut och jag kunde inte riktigt sluta hosta, så jag förflyttade min frusna kropp till sängen och åt majs istället. Ångesten från några dagar tillbaka slog jag ihjäl, men nu när min kropp blivit påmind om den extrema tankesmärtan, så vill det liksom komma smygandes tillbaka. Förutom det och hjärtesaknaden av mina personer hemma i Vintersverige, så är jag ganska glad. Tur att den bästa av dem kommer och hälsar på snart! Nu ska jag knyta mina skor, åka till jobbet och servera öl till fulla engelsmän.
-
Och just det ja, jag ville skicka en stor, himla puss!


Tårkavalkad

Allt är himlagungande bra, tills ett misstag uppenbarar sig och trasar sönder varenda liten fin känsla jag hade. Det kanske inte är jordens undergång, men sen igårkväll har jag inte kunnat sluta gråta och allt jag vill är att ta ett kvällsplan hem och ladda om hela insidan. Det är fan inte lätt att vara helt ny på allt man gör och det är fan inte lätt att försöka dölja tårar i en illröd kappa på tunnelbanan. Pundet har gått upp, vi har inte växlat över våra pengar och jag antar att man inte får vara sprudlande glad en månad i sträck utan att tillslut hamna på soffkanten med skakiga ben, dunkande huvud och händer som försöker vrida sönder varandra.

I storstäder glömmer man stjärnorna

Natten lägger sig över Wimbledon och jag sitter uppkurad i en köksstol och lyssnar på kylskåps-surret. Det har hänt en hel del de senaste dagarna och jag hänger nästan med i svängarna.
Jag fullkomligt avgudar mitt jobb i den lilla second handbutiken. Älskar att gå omkring och ordna bland rutiga skjortor och fantastiska vintageklänningar. Att spana på diverse brittiska indiesnubbar, äta Katsumis kakor (en härlig japanska med stort krulligt hår som jobbar där), snubbelprata engelska fortfort om allt som händer och äta min lunch i en liten rondell.
Sofias pub är en annan favorit. Det är lätt att fastna där, med en pint i handen och de helknasiga stammisarna bredvid sig. Där finns en äldre man som heter Thomas och hans hund Amy. Han bär alltid hatt och burberry-halsduk och kan prata i timtal om det ljuva sextiotalet, då han tränade upp tävlingshästar och träffade hela Beatles. Hemlighetsfullt viska om John Lennons små egenheter och om hur underbart fin människa George var. Han envisas med att säga: You're just a baby! Sen skakar han leende på huvudet åt de långa, krokiga vägarna jag har framför mig.
Jag har drabbats av magtraktseufori av att bara promenera hemåt förbi de upplysta fontänerna på Trafalgar. Gå över bron mot Waterloo, ha bilden nedanför som utsikt och tänka att det nog kan vara världshistoriens bästa väg hem från jobbet.
-
En dag och en dag endast, har jag legat med huvudet i kudden, jämrandes om hur allt bara går åt skogen. Att jag aldrig kommer få ett till jobb och kunna fylla upp det där kontot, att jag kommer få resväsksläpa mig hemåt till Sverige och börja skobutiksjobba i världens kallaste kommun. (Dock med världens bästa skobutikskollegor!) Ett lägenhetskontrakt och ett provjobb senare går jag med lätta steg igen. Det är ett spännande liv och jag smakar just nu på en alldeles underbar och själskittlande frihet.

Morgonpromenad & björnbärsfrukost

X

Vinterfragment och självrannsakan i cafédomstol

Ibland behöver man några timmar helt för sig själv. Jag försvann in i min storstickade kofta och satte mig på ett café. Långsamdrack en cappuchino, kikade ut på Wimbledons stadstrafik och skrev ner några av tankarna som florerar. Jag har tänkt på luften här, den är varmare, mildare och smutsigare. Men den gör mig lätt (som under vatten) och jag kan tänka i lugn och ro. Jag minns hur vinterluften höll på att riva mig i stycken förra året. Jag kände mig död inuti och kanske var jag det också. Allt jag gjorde var alltid lite förgiftat och så förfärligt innehållslöst. Jag försökte bädda in mig i kärlek och vara lycklig i hans halsgrop, men november har förmågan att tränga igenom allt. Det känns fint att lämna det bakom mig, ingenting river sönder mig längre.
Sen laddade jag min ipod och åkte buss några kvarter bort, hoppade av och tog en buss tillbaka. Av ingen och alla anledningar i världen.
-
Stadsljus mot mörka, fladdrande kulisser
vågor som långsamt löser upp skelettet
som bildat ett korallrev
innanför febervarm brösthud
-
kaffeläppar omsluter kaffeläppar
jag smeker känslorna mothårs
andas ut i din t-shirt
och plockar ner alla frågor
du lämnat hängande i luften
-
i mörket är du vemsomhelst
mitt inre kokar och du vet varför
vi ser blodet förångas
och jag gör ingenting åt det
-
går hem under stjärnor som lämnats på autopilot
och känner
precis ingenting

Nyckelpigor & bakgårdsträd

Fredagseftermiddag och jag sitter i fönstret, med bleka armar och rufsigt hår. Solen är sommarvarm igen, trots att träden är en kompott av orangegult och grönt, i ett av dem sitter husekorren. Vi kallar honom Richard. På de blågrå köksväggarna promenerar nyckelpigor omkring och nu ska jag tvätta mitt hår. Jag har spillt tranbärsjuice på mitt linne och känner mig ovanligt bekymmerslös.

Bildligt om en födelsedag i Wimbledon

Den här morgonen vaknade jag upp i rödrandigt täcke bredvid Fia. En märklig känsla spred sig i kroppen och jag vet inte om jag gillade den eller hatade den. Känslan av att inte ha någon aning, av att börja om helt på nytt.
-
Vi snurrade in oss i halsdukar och favoritkoftor och promenerade bort till ett fik.
-

Fia bjöd mig på födelsedagsfrukost och jag hurrade över den eleganta och slående kombinationen av tomat, pesto och mozzarella.
-
Solen var ovanligt oktobervarm och vi behövde varken jacka eller halsduk. Om det är det här som vi i Sverige kallar brittsommar, så älskar jag det innerligt.
-
Sedan gick vi på hatt och nya nummerjakt. Jag provade en klänning som kramade min hud på ett fantastiskt intimt vis. Faktiskt så upplevde jag för första gången att ha tuttar på ryggen och det var ingen angenäm upplevelse.
-
Sen trillade vi uppför trappan och in igen. Rödvinssuget, snabbstäd i köket och skypefix.
-
Jag lapade sol i fönstret och tänkte på att imorgon börjar jag jobba på Pop Boutique, precis som jag gjorde i Göteborg. Men det här är London och kunderna pratar snabbt och tänk om de vill ha en prickig fluga och jag vet ju att prickar heter dots, men vad 17 heter fluga på engelska? Åh, åh, åh.
-
-
Sedan inhandlade vi rödvin, beställde hämtmat och soffhängde framför Jurassic Park. Och det var nog helt enkelt den första (födelse)dagen i London. Det är kanske såhär det kommer bli lite nu härinne, eftersom jag bestämt mig och känner för att hålla liv i lådan. Lite lättsamt mitt i allt, ibland.

Tidigare inlägg