Trainspotting.
Who needs reasons when you've got heroin?" - Trainspotting
Men livet är ju så enkelt.
Askröda läppar. Det låter underligt, men det var precis vad hon hade. Askröda läppar och en grå basker. Mascarafläckade kinder och pillerångest. På väg mot någonstans, men så långt borta i tanken. Jag tror att det är svårt att vara närvarande när man bara är ett skal. Ett skal som gör allt det man förväntas göra. Som inte viker av, som håller fast tårarna i skolkorridorerna. Man får ju hålla sig till spelreglerna, visa sig stark. Gråter, det gör man i örngottet. Inte på en stol i cafeterian, då folk ser. Ofläckad perfektion, trots den där mascaran. 139:- på lindex. (Den hade ju fått så bra recensioner i tidningen..)
Det klart att man klarar av alla uppsatser & prov. Det klart att man klarar av att gå i de där nya söta skorna med liten klack. Att måla läpparna askröda & färga håret när utväxten är nära på att blotta den man verkligen är. Att ha ett jobb på helgerna, så att man får extra pengar. Det är ju viktigt att leva.
& kärleken. Lycklig singel i höstmörkret eller hand i hand i nya kappor? Två par fötter under en filt, en skål popcorn & en bra film. Vad man än väljer (för det är ju självklart ett val, du har ju så vackra ögon & är så kvicktänkt & sensuell.) så skall man självklart vara lycklig.
Men ni förstår ju poängen.
Onsdagens livsfilosofi.
Men för helvete kom igen då! Du har ju kapacitet, du kan ju plugga så att du får MVG rätt över. För helvete, var inte så jävla slö.
- Om du pluggat hade du fått bättre än 4 fel på naturkunskapen.
Åh, du säger det så ofta.
- Man behöver inte få bäst betyg hela tiden. Du behöver inte alltid vara bäst.
Men när jag väl inte är det, då har jag pluggat för lite.
JA om jag hade pluggat så mycket som jag kunnat hade jag fått bäst betyg. Om jag inte bara läst igenom de jävla 19 sidorna precis innan provet hade jag säkert kunnat få alla rätt.
Om jag inte märkt i sjuan att jag kunde få MVG hela tiden, på vartenda litet prov hade jag säkert inte haft över 25% frånvaro nu. Om jag inte kände tårarna tränga bakom ögonlocket för ett VG, 13 år gammal. Hade jag säkert inte kännt det där trycket över bröstet när saker väller över mig. Om jag inte råpluggat till proven hela högstadiet & varit så stressad att jag ofta var hemma på provdagen för att jag inte var helt säker på att få det där MVG:et, så hade jag kanske inte fått stress-symptom som gör att jag inte pallar att gå till skåpet utan att kissa först. Att jag inte pallar att logga in på datorn utan att kissa först. Att jag inte pallar att köpa hårfärg/lösgodis/skivor/pocketböcker utan att kissa först.
Äh, du är ju störd. Det är ju bara att acceptera. & sen, har du aldrig tänkt igenom att du bara är slö? Att du är som alla andra förslappade ungdomar. Har du aldrig hört ordet skoltrött? Måste du dra massor av patetiska lekmanspsykolog-teorier? Jävla idiot.
Hur ska vi leva våra liv då? Kanske skall vi alla ställa oss på köksbordet & se ner på våra liv vi lever? Försöka betrakta det ovanifrån. Försöka se vad som egentligen är viktigt, vad som egentligen spelar roll. Jag vill spy på allt meningslöst. Jag mår illa när jag läser tidningar nu för tiden. Det står om hur vi ska ha sex, vad vi ska ha på oss, vad vi ska dricka, vad vi ska äta, vad för folk vi ska träffa. & allt bara snurrar. Det där är inte jag.
Hey köp senaste numret av Veckorevyn & du får en handbok i vem du är.
Men ska vi leva ett trainspottingliv? Ibland lockar det. Bara strunta i allt. Bara strunta i samhället, inte förlita sig på de där normerna. Åh helvete. Låt mig bli 40 år gammal & avtrubbad/neutraliserad av livet. Så slipper man tänka på hur man ska leva
Eller låt mig försvinna in i din polarn&pyret-tröja. Vi kan dricka saft & äta hönemacka & vara sådär äckliga.
Ska vi explodera, du & jag?
För du är ju kär i mig, men du pussar mig inte när det väl faller dig in. & helt plötsligt så kom jag på det. När jag blev lite stum av förvåning av att du tog tag i mig och pussade mig. Jag som alltid överanalyserar allt som händer runt omkring mig. Hade inte lagt en tanke på att du faktiskt aldrig pussade mig, bara sådär. Närsomhelst-utan-anledning.
& det känns ändå alltid bättre att ha dig där. Även om det kittlar under huden på mig, även om jag får små klumpar i magen. Som små degklumpar. Som fastnar någonstans där i den där långa tarmen. Som jag var helt övertygad var 25 meter.
Jag vill vara lika stark som Bella.
En liten identifikation.
Att lägga ner all energi på något, för att sedan inte fixa att bry sig om det mer. Helt plötsligt gå inför något fullhjärtat, för att sedan komma på att det är för mycket.
Jag räknade aldrig får när jag inte kunde sova
Jag byggde en värld i mitt påslakan
som Nasse, fast annorlunda
och sen var jag ju inte rädd heller
bara trött på partipolitik & havrekuddar
jag målade fotsteg i mitt tak
min värld har ju ändå vänts upp & ner
det kändes helt enkelt bättre så.
Varför faller allas världar ihop? Varför gråter ni & inte orkar mer?
Det finns ju det där lilla. Det där lilla som att dricka vin & äta godis.
Prata med de där vännerna som man glömt bort.
Som man inte alls växt ifrån, som man verkligen tycker om..
Men ska vi göra så som vi sa? Ta alla problemen, all ångest & varenda tår.
Lägga i en hög mellan oss & sedan dela på allt. Tills högen försvinner.
Trots att det just nu är alldeles för mycket,
trots att jag har en handflata, tryckt hårt in i bröstet & någon som sitter på
min axel & susar i mina öron. Så ser jag fortfarande positivt på allt.
- Man överlever inte annars. Förstår ni?
Åh, ge mig en blåbärskyss & det där varma i magen.
Men jag är ju bara Nicole.
som inte alltid vet hur hon skall genomleva torsdagen. som inte riktigt alltid fixar att lämna den där sängen på morgonen. & som faktiskt känner sig hemskt svag & liten emellanåt.
- men det blir bättre, det blir det alltid. För även om jag kan konsten att vara negativ, så är jag verkligen ingen Ior.
Ha så kul ikväll & kyss ingen med orätt stämpel.
Fröken Förjävlig.
Persikote och ett fat vaniljbullar
lyckopiller i fickan och en flanellpyjamas
det var så hon planerade att
laga sitt hjärta
den där Fröken Förjävlig
Det slutade upp i parken, där hon strödde
kärlekspulver i små vita plastpåsar
som hon gav till barnen med kostymfarsor
och sockerkaksmorsor
Hon slog sig ner med en gitarr och en ciggarett
tillsammans med drömmen
om kanelkyssar och manliga skulderblad
med röda läppar till en fransk melodi
och skosnörena hade hon glömt på bussen
Hon slängde skorna i en sandlåda
ikväll skulle hon dansa sitt hjärta helt
och bjuda ut sig till närmaste bula i valfri byxa
Hon skulle smeta ut läppstiftet mot en mansöverläpp
hon skulle skriva historia i diverse trappuppgång
hon skulle skratta i kvällskylan, berusad av
kvällens makthaveri
Klackar mot kullersten
en påminnelse om trappuggångshistoria
på innelåret
Åt helvete med persikote & bullar
när en stjärnklar natt och en våt trosa
plåstrar vilket hjärta som helst
Hjärtan & bra magkänslor.
Oh bella, oh bella. Det kommer aldrig finnas någon som du. & du anar inte hur glad och tacksam jag är för att ha dig i mitt liv.
Life is strange.
Sitter och lyssnar på en låt en viss Love skickade en dag. Martin L. Gore. – Life is strange. Hade inte planerat att dra en lång koppling med att livet var konstigt. Jag hade inte ens reflekterat över vad det var jag lyssnade på. Orden gick inte in riktigt. Känns som om jag är rätt bra på att slå bort det som är runt omkring just nu.
Att sitta vid vårt idiotiska köksbord (om man köper ett bord för 14 papp, som det är obekvämt att sitta vid, då är idiotiskt rätt ord) och rabbla glosor mittemot en kvinna som inte gör annat än att tjata. & jag lyssnar inte längre. Jag skriker & får henne tyst för stunden. Men jag gör fortfarande inte som hon säger. Det är ungefär som att stänga en garderobsdörr som hela tiden svänger upp efter ett tag. Eller dra upp ett BH-band som glider ner nästa minut i alla fall.
Även om jag försöker tänka på de bra sakerna. Om jag försöker fokusera på de där ljusa stunderna, då allt var bra. Och verkligen tänka, att det ska bli så igen. (Precis som en bella instruerat) Så väger den onda känslan över. Den där hopplösa. Den som ligger precis bakom njurarna där någonstans & bara väntar på att få bli verklighet.
Men vad som än händer. Så är det ju så, att sådana saker måste hända. Man kan fan inte genomleva ett helt liv utan att begå misstag, stora som små. Man kan inte leva ett helt liv utan att få sitt hjärta krossat, minst en gång. Eller att krossa någon annans hjärta, minst en gång.
Min syn på livet är ju att allting jämnar ut sig. Efter en rad motgångar kommer den där belöningen. Den som gör att alla motgångar känns små. & jag visste, jag visste att den här gången är det jag som kommer bli sårad. Den här gången kommer jag inte springa ur allt med en lättad min och helt hjärta.
Det jag inte visste var att jag skulle lyckas dra med dig i fallet.
– slå två flugor i en smäll, det var ju så du sa? Du hade nog rätt efter allt.
Vi förstör varandra.
Gråskalor, de är patetiska.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv göra en hemsida. Jag kommer aldrig i hela mitt
liv tycka att det är intressant. Jag skulle vilja trampa på hans glasögon och köra upp hans sonikauttryck & loggböcker i röven.
(inte min, utan hans.)
ett hjärta som knappt vågar dunka
i rädslan av att rusa blodet
för hur länge orkar man överleva en kropp
med allt för sargade vener
Det spelar ingen roll. När ens värld kan krympa så markant, att det bara finns en sak som ens betyder något. Då känner man sig som en ointelligent varelse. Men mer än så är jag inte.
Just nu är jag inte mer än ett illamående, något ovetande.
Mina händer luktar cigarett & för första gången tror jag att
jag faktiskt ser gråskalan alla pratar om.
När det handlar om knark. Skulle vilja köpa en målarburk för 199:-
Måla varenda muskel, supa mig full. För att sedan vakna i utsmetade
lakan.
Vet ni vad? Att gråta på en toalett är ynkligt. Att spy i ett handfat är ynkligt.
Att vilja kämpa för något man inte kan andas utan. Men var är handboken?
Var i helvete gömmer sig den där förbannade handboken i hur man kämpar?
Kämpar för nått man inte fixar de där små enkla sakerna utan.
Gråskalor är patetiska, det är livet också.
Höstmörker & tankar om en annan verklighet.
Jag har aldrig ångrat, så som jag gör nu. Jag har aldrig kännt en ånger lika stark som en tornado i magen. Något som rycker & drar i varenda muskel. Något som både kan röra om i hela det inre, samtidigt som det kan lägga sig & bokstavligen dra ner mig, ner, mot marken. Som jag vet inte, som om man är i ett mörkt, mörkt rum. Utan dörrar. Eller en ändlös korridor. Helt utan mönster eller ventiler.
& han är mitt allt just nu. han. carla & favoritfilmer. världens bästa elias, som kan konsten att muntra upp utan att egentligen förstå hur. för han lägger små hoppfulla studsbollar i magen, av såndär uppsluppen glädje. Elias ska få en kram nästa gång jag ser honom.
Bella. ett hjärta på den kvinnan. Hade inte fixat med mitt egna liv utan henne. Hade inte klarat av att ordna upp de där tankarna som försvunnit ner i knäskålarna någonstans. Hon som har alla orden. & som säger dem i precis rätt ordföljd. När man själv sitter där & snorar ner en randig tröja framför sin Håkan-dvd.
Det blev två paraplyer. Ett blått paraply & ett färgglatt som mest liknade ett parasoll.
- det blev prat om rädsla, kopuleringar, ånger, lycka & favoritplatser.
Det blev ett lugn i min mage, även om jag var påväg mot något jag skulle vilja springa ifrån, samtidigt som jag skulle vilja springa allt vad jag hade till. Tills halsen gör ont, tills benen skakar. (som jag skulle vilja springa till, rädda i fallet och sudda ut händelseförloppet några timmar tidigare)
För om man fick chansen att leva om en dag. Hade jag levt om min födelsedag.
- Kommer aldrig, aldrig uppleva en värre & mer misslyckad födelsedag.
Men tack, Karro, Malin & Maja. Jag har massor av duschäventyr nu. & jag luktar gott. :)
& Carla. Du var min födelsedag. Det enda positiva i det.
Ikväll ska jag krama kuddar, tända ljus & se på Håkan Hellström. Jag ska ge fan i tyskan. Jag ska ge fan i kvinnan som födde mig till världen. Jag ska ge fan i vattenpölarna jag hela tiden trampar i.
Jag ska skriva ett sms, med små ord. Jag ska drömma om din mage & dina förkylningsprickar. Om din lukt & din pocahontaskudde.
& om man kunde dränka sig i regnvatten.
Förlåt & ett godnatt.
I'm in love with your brother.
(Mest för att bevisa för Karl att jag har en annan sida av mitt ansikte. som han ändå lär se massor av när vi festar oss redlösa.)
Red lips in sugar.
Idag har jag varit kass.
Oh Tracy.
Det är inte många kvinnor som kan.
Medan mina händer luktar så som jag aldrig ville att de skulle lukta.
så smutsigt & förjävligt som gammal sunken ciggarettrök.
Medan någon kanske hånglar mot ett fuktigt staket, samtidigt som
man kunde funderat på om det verkligen var en stjärnklar himmel.
Medan någon röker i ett fönster & lyssnar på musik.
Så låter jag Tracy sjunga för mig, om och om igen.
I’m yours, if you were mine..
Och ja, så lyder texten. Jag relaterar inte alls till den. Jag bryr mig inte ens
om vad det är hon trånar efter, eller vad hon ens tänkte när hon skrev den.
Det är hennes röst jag vill ha.
Men om jag ska vara riktigt ärlig. Så är det nog dig & din hand jag vill ha.
dina kinder & ditt leende.
Men allt jag har just nu är ett sms, som abrupt avbryts av.
*viss text saknas*
Och även om jag raderar sms efter sms. Så lär slutet inte komma ändå.
& JA, just nu sitter den där frökenåthelvete på näs och tycker synd om sig själv.
& JA, jag funderade på att göra nåt helt åt helvete onödigt. Som inte skulle hjälpa
det minsta. Men jag lät bli. Mobilen får ligga orörd för ikväll. det finns ändå inga
siffror på knapparna.
godnatt. (och bara så du vet, så vill jag ha en puss)