En kärlekshistoria.
Det spelar nog ingen roll hur stor en lägenhet är, eller hur många favoritserier som går på TV samma kväll. Ibland får man inte plats i alla fall och så exploderar två människor som är väldigt kära i varandra och bitarna fastnar i spårvagnsdörrarna. (för att sedan falla ner på spåret vid nästa hållplats)
Det är inte första gången och det blir nog inte den sista heller. Men det är fint på något sätt. När solen går ner över hustaken och stadsljuden spelar där utanför. Det är ganska kallt om fötterna och man är sugen på att fälla dominobrickor över den fläckiga köksbänken. Vi kommer till insikt om att vi inte fungerar tillsammans, men det blir inte så mycket bättre med ett hejdå och en påse med tandborsten och vemodet. Och jag kan dra uppsatslånga tal om att man inte kan förändra varandra så mycket för att man skall kunna passa tillsammans. För tillslut går man ändå om varandra någonstans.
I det där kvällsljuset blev allt så uppenbart. Det är en kärlek som aldrig någonsin kommer att kunna fungera. För våra personligheter krockar och efter varje tårexplosion och känsloavstängning så dör vi ytterligare lite till. Och oftast så blir det enklare i ett varmt morgonljus med det rostade brödet och tekopparna. Fnissljud mot en kind i dörröppningen och karusellen börjar på andra varvet.
Men det är vi och så har vi alltid varit.
Det är inte första gången och det blir nog inte den sista heller. Men det är fint på något sätt. När solen går ner över hustaken och stadsljuden spelar där utanför. Det är ganska kallt om fötterna och man är sugen på att fälla dominobrickor över den fläckiga köksbänken. Vi kommer till insikt om att vi inte fungerar tillsammans, men det blir inte så mycket bättre med ett hejdå och en påse med tandborsten och vemodet. Och jag kan dra uppsatslånga tal om att man inte kan förändra varandra så mycket för att man skall kunna passa tillsammans. För tillslut går man ändå om varandra någonstans.
I det där kvällsljuset blev allt så uppenbart. Det är en kärlek som aldrig någonsin kommer att kunna fungera. För våra personligheter krockar och efter varje tårexplosion och känsloavstängning så dör vi ytterligare lite till. Och oftast så blir det enklare i ett varmt morgonljus med det rostade brödet och tekopparna. Fnissljud mot en kind i dörröppningen och karusellen börjar på andra varvet.
Men det är vi och så har vi alltid varit.
Maraton i dina vener.
Imorgon skall kvällsolen tröttna
och dina passionerade fantasier skall dala
lägga sig tillrätta mellan mina bröst
lyssna på pulsen och gråtljuden
Vakna min döde älskare, hör ljudet
av fågelsångerna på andra sidan väggen
älska dig matt, för en sista gång
innan all tankeverksamhet långsamt dött ut
Vi är gamla nu och fårorna i din hud
är miljontals själars vilorum
jag strör ut begravningsplatser
under fläckarna som kartlägger våra möten
Man tänker väldigt bra när man badar och på något sätt tycker jag om ljuset. Jag behöver låta de där tankarna blottas där på vattenytan en stund och sen med lätta fingerrörelser fånga upp dem igen. Fästa dem på badkarskanten eller kanske på läpparna. Men jag får erkänna att det här är en kväll som det lyckades bli lite för mycket igen. Det är skrattande polisögon, metrarna till göteborg, saknad av ingentinget och sen kan vi som alltid slänga in lite rädsla i alltihop. Jag attackerar med motord som vinternatt i idre, hysteriska fnissanden, bastulukt, nya vänner och spänningskittlande någonstans mellan en gul kofta och en liten, liten drink i en vit kopp.
Sådana nätter får mig inte att sukta och dra i kuddänden, för att komma närmare en varm kind. Jag märker att jag trivs med lätthet och knasdans med främlingar. Det är för mycket frågetecken i mina strumpor och det märker jag ju så fort jag ska kila in täcket mellan tårna. Det går ju inte med strumpor på! Och så ramlar de ut, alla tvivel och kursiva rädslor. Men fattar ni inte? Jag får aldrig fatt på allting i skrynkel-lakan! Mitt undermedvetna, brunhåriga jag bestämmer sig för att drömma mardrömmar och vakna av mina egna kvidanden.
Gardintyg, plastskedar och fan vad jag har saknat dig.
Vi är kondenserad kärlek.
Ångestvridna lakan och ögonvråsjöar. Vinterånga över taken och du rinner längs väggarna. Vi är kondenserad kärlek. Jag kväver filmslut i din kudde, men det är aldrig vi som är lyckliga i eftertexterna. Det är alltid någon annan, någon annanstans. Människorna utanför lämnar sina ögon och på fönsterblecket fastnar deras ord. Det är tur att du och jag är i en annan värld. Frostbitna rutor och lyckan är ett faktum.
Jag räknar molntussarna i dina fickor.
Skriver upp regler på underarmarna: Jag måste sluta drömma mardrömmar
Jag räknar molntussarna i dina fickor.
Skriver upp regler på underarmarna: Jag måste sluta drömma mardrömmar