Ett diktat kärleksdrama i staden krusidull
I
Portvakten på en busstoalett
bär damstrumpor
Kvinnan med PMS-romanserna
har samma märke
Tisdagen V.30 dricker de svartavinbärste tillsammans
II
Damen på bageriet
förälskade sig i Busschauffören
Med öppningsrepliken:
Linjetrafik har alltid varit min grej
krossades romansen mellan Göteborg-Mölndal
III
V.31 vågade Portvaken ta steget till att köpa bullar
I kassan fällde bageridamen tårar
Kvinnan med PMS-romanserna anade otrohet
och spottade ut salta bulltuggor på finporslinet
IV
Hon flydde med bussen, som kom runt hörnet
som saknade portvakt p.g.a. personliga skäl
Kvinnan grät hejdlöst
Och till hennes förvåning grät Chauffören ikapp
V
Att han alltid haft svårt för att visa känslor,
resulterade nu i att de sköljde de ur honom
som salta bulltuggor mot finporslin
Passagerarna gick av och kvinnan med PMS-romanserna
förförde honom bland blå säten
VI
När Portvakten läkt sina sår med salubrin
återvände han till sin toalett
Välkomstpresenten var tårar och kroppsvätskor
Portvakten anade en beundrare
och började skriva kärleksbrev
VII
Bageridamen förundrades över de rosa kuverten
som spreds med vinden genom staden
Genom rödgråtna ögon läste hon poesi
I bullarna lämnade hon hemliga meddelanden
till den okände poeten
VIII
Mitt uppe i det trehundrafjärde brevet
bet Portvakten i sin bulle
I munnen fick han en lapp som doftade kanel
”Möt mig i parken” var det enda som stod
IIX
Portvakten köpte en bukett liljor
och i parken doftade det nybakat bröd
På en rutig filt satt Bageridamen med tårarna
och log bredare än Portvakten själv.
Skriven på bussen till Göteborg idag.
Godnatt.
Poetiskt.
Bara för att jag är allmänt poetisk ikväll. (ochtragiskpatetisk)
Men jag överväger att spara det jag skriver för mig själv.
För en gångs skull.
Älskling, vi ska alla en gång dö.
Det känns som om det är tusen saker jag behöver få ur mig. som om jag behöver
vända ut och in på allt jag tänker, ösa ut det på bordet framför mig. stapla upp de
små tankarna, kanske lägga dem i högar.
En hög antar jag att jag döper till meningslöshet. Tankarna om livet i allmänhet, de
där stora frågorna som kan få en gråtfärdig. Som får en att känna sig så otroligt liten. Så
hjälplös och patetisk.
Sen kommer nog den där högen. Som jag får välja att kalla frustration.
Jag känner de där tavellapparna som kliar, som folk trycker dit lite varstans. För att
äga. Folk vill äga, folk vill ha. Och jag är inte till salu, jag vill inte ha något. Jag vill inte
ha någon. (där ljög jag kanske, men även om jag betraktar sanningen, så kommer
det inte fungera. Och sanningen är: Jag saknar dig.)
Men fortfarande. Jag struntar i allt det här nu. Kanske ska jag göra som carla säger; inte vara
så kärleksfull. Men vad man än gör, hur man än försöker vara. så blir det fel.
- högen frustration blir nog störst. för det är där mina tankar virrar mest just nu.
Men sedan har jag nog en liten hög till. kärlek.
för även, även om jag intalat mig själv att stöta
bort den just nu. så finns den där, och jag känner.
oh, vad jag känner. och det värsta är, att det
kändes så himla rätt. jag ville inte vara någon
annanstans i hela världen, bara just. där.
- Men det går ju inte? Jag kom ju överens med mig själv om det.
Jag och migsjälv kom ju överens för en gångs skull..
Men kärlek skaver just nu, att vara älskad. skulle bara skava, klia. kleta.
men vad är det då jag inte är nöjd med? JO DESSA TAVEL-LAPPAR. sluta kleta,
klia, skava mig med de förbannade röda små lapparna.
det var allt.
vända ut och in på allt jag tänker, ösa ut det på bordet framför mig. stapla upp de
små tankarna, kanske lägga dem i högar.
En hög antar jag att jag döper till meningslöshet. Tankarna om livet i allmänhet, de
där stora frågorna som kan få en gråtfärdig. Som får en att känna sig så otroligt liten. Så
hjälplös och patetisk.
Sen kommer nog den där högen. Som jag får välja att kalla frustration.
Jag känner de där tavellapparna som kliar, som folk trycker dit lite varstans. För att
äga. Folk vill äga, folk vill ha. Och jag är inte till salu, jag vill inte ha något. Jag vill inte
ha någon. (där ljög jag kanske, men även om jag betraktar sanningen, så kommer
det inte fungera. Och sanningen är: Jag saknar dig.)
Men fortfarande. Jag struntar i allt det här nu. Kanske ska jag göra som carla säger; inte vara
så kärleksfull. Men vad man än gör, hur man än försöker vara. så blir det fel.
- högen frustration blir nog störst. för det är där mina tankar virrar mest just nu.
Men sedan har jag nog en liten hög till. kärlek.
för även, även om jag intalat mig själv att stöta
bort den just nu. så finns den där, och jag känner.
oh, vad jag känner. och det värsta är, att det
kändes så himla rätt. jag ville inte vara någon
annanstans i hela världen, bara just. där.
- Men det går ju inte? Jag kom ju överens med mig själv om det.
Jag och migsjälv kom ju överens för en gångs skull..
Men kärlek skaver just nu, att vara älskad. skulle bara skava, klia. kleta.
men vad är det då jag inte är nöjd med? JO DESSA TAVEL-LAPPAR. sluta kleta,
klia, skava mig med de förbannade röda små lapparna.
det var allt.
Kom hem som någon annan
Kom hem det regnar in, stryk askan mot min kind..
Alltså. Jag tänker inte ens försöka umgås normalt just nu, det funkar inte.
Om det är inte är marielle, för hon är likadan, men vi kommer ju spy på
varandra. haha.
Jag är en zombie, som vankar av och an här i mitt hus på näs.
Jag får lust att skriva låttxter, jag får lust att spela gitarr. Men inget
vill ju någonsin gå vägen, och jag borde inte syssla med musik.
Och jag borde verkligen inte lipa, även om det kan vara svårt att göra annat.
Det känns som om jag letar skäl att komma härifrån, att träffa nåt annat. Nåt som inte
påminner om kinnas välbekanta gator och vardag.
Men hur skulle jag kunna komma iväg härifrån? Träffa vänner? Då kärlek ändå bara
förstör det som kunde varit något. För vet ni en sak. Jag blir inte kär längre.
Helst skulle jag nog bara vilja bli blixtförälskad i nån jävel långt härifrån. Åka dit, och
skita i precis allt annat. Bli insvept i en stor och trygg famn, och mest bara blunda.
Eller gunga på röda gungor och äta körsbär en hel natt.
För att sedan hamna på en filt under ett träd och prata
om livet. Som det är och som det kunde varit. Prata om
världen, prata om du och jag.
MEN VAD FAN ÄR KÄRLEK FÖR NÅGONTING?
Jag är så otroligt trött på den att jag bara vill spy.
TJA
Alltså. Jag tänker inte ens försöka umgås normalt just nu, det funkar inte.
Om det är inte är marielle, för hon är likadan, men vi kommer ju spy på
varandra. haha.
Jag är en zombie, som vankar av och an här i mitt hus på näs.
Jag får lust att skriva låttxter, jag får lust att spela gitarr. Men inget
vill ju någonsin gå vägen, och jag borde inte syssla med musik.
Och jag borde verkligen inte lipa, även om det kan vara svårt att göra annat.
Det känns som om jag letar skäl att komma härifrån, att träffa nåt annat. Nåt som inte
påminner om kinnas välbekanta gator och vardag.
Men hur skulle jag kunna komma iväg härifrån? Träffa vänner? Då kärlek ändå bara
förstör det som kunde varit något. För vet ni en sak. Jag blir inte kär längre.
Helst skulle jag nog bara vilja bli blixtförälskad i nån jävel långt härifrån. Åka dit, och
skita i precis allt annat. Bli insvept i en stor och trygg famn, och mest bara blunda.
Eller gunga på röda gungor och äta körsbär en hel natt.
För att sedan hamna på en filt under ett träd och prata
om livet. Som det är och som det kunde varit. Prata om
världen, prata om du och jag.
MEN VAD FAN ÄR KÄRLEK FÖR NÅGONTING?
Jag är så otroligt trött på den att jag bara vill spy.
TJA
För sista gången - kärlekstönt
Jag lägger kärleken i en låda nu. Kanske ett lila band runt. För sista gången på
ett bra tag framöver - kärlekstönt. Och det en tragisk en.
Jag som var beredd att våga. Jag hade ju kommit hem för att vara med dej. ta på mej den där ögonbindeln och andas in din doft. Lägga näsan mot ditt nyckelben och blunda.
Från och med nu ska jag aldrig mer gråta, hör ni det?
Nu drar jag till arvika. Lämnar problemen hos er kinnabor och lever loppan. TJA.
Svälj, svälj.
Varför inte bara förtränga allting? Från början till slutet?
Varför inte bara låtsas som om allting, allting är bra ändå.
sparka på några elskåp och prata om ketchup?
Eller varför inte bara erkänna. Mest för sej själv att det känns, det
känns. JA DET KÄNNS SOM FAN.
Är det kanske så att man ska rikta det mot sej själv?
(och härmed skakar folk på huvudet och ger allvarliga miner.)
Men är det så konstigt. Om man känner sej, som om man inte
är värd. ens.. lite. Ja. I alla fall inte det här.
Det känns nog mest som om jag blivit spottad på, som om du har sparkat
mej åt sidan. men kanske, var det lika bra.
jag hade tänkt att jag skulle krama dej, jag skulle andas in den där doften.
strunta i att det kanske inte kommer att gå, strunta i att jag var livrädd. bara
att jag inte erkände det för mej själv. strunta i vad folk sa. och bara vara
lite lycklig. och säga, ja. nu fortsätter vi där vi slutade. nu gör vi allt bra.
För hur var det du sa, det spelade ingen roll om vi sprang, gick baklänges eller
skuttade. bara vi gjorde det tillsammans, bara jag inte släppte taget.
Men vem var det som släppte?
Så jag antar att det inte blev nåt följa john av de där känslorna.
Och kanske, är jag lite rädd också. Kanske borde jag visa
mina känslor lite mer, lite oftare. Och inte bara le, eller bli arg.
Eller bara låtsas vara sådär jävla glad, låtsas att jag alltid fixar
det här. Jag kanske inte är så jävla bra på att släppa taget efter
allt?
Man kan gå och fnissa, vara lite halvt skitförbannad och sparka på något.
Men det där illamåendet som kom upp i halsen när vi pratade om hur
vi skulle kleta ketchup. Kanske borde jag lyssnat på det.
För vad det än var så visade ju sej det i tårar, när karin sjöng spegel.
Och även om jag bet mej i läppen, tänkte; va fan, svälj tårarna. Så
brast det bara. Och det brukar det mest göra, när jag sitter som nu.
Egentligen är det lika bra att smila upp, och säga; Äh, det blir bra det här.
Jag drar vidare nu, jag var ändå inte så kär. Det hade ju inte funkat. Det visste
ni ju redan.
Svälj tårarna fröken, glöm inte det.
godkväll.
Varför inte bara låtsas som om allting, allting är bra ändå.
sparka på några elskåp och prata om ketchup?
Eller varför inte bara erkänna. Mest för sej själv att det känns, det
känns. JA DET KÄNNS SOM FAN.
Är det kanske så att man ska rikta det mot sej själv?
(och härmed skakar folk på huvudet och ger allvarliga miner.)
Men är det så konstigt. Om man känner sej, som om man inte
är värd. ens.. lite. Ja. I alla fall inte det här.
Det känns nog mest som om jag blivit spottad på, som om du har sparkat
mej åt sidan. men kanske, var det lika bra.
jag hade tänkt att jag skulle krama dej, jag skulle andas in den där doften.
strunta i att det kanske inte kommer att gå, strunta i att jag var livrädd. bara
att jag inte erkände det för mej själv. strunta i vad folk sa. och bara vara
lite lycklig. och säga, ja. nu fortsätter vi där vi slutade. nu gör vi allt bra.
För hur var det du sa, det spelade ingen roll om vi sprang, gick baklänges eller
skuttade. bara vi gjorde det tillsammans, bara jag inte släppte taget.
Men vem var det som släppte?
Så jag antar att det inte blev nåt följa john av de där känslorna.
Och kanske, är jag lite rädd också. Kanske borde jag visa
mina känslor lite mer, lite oftare. Och inte bara le, eller bli arg.
Eller bara låtsas vara sådär jävla glad, låtsas att jag alltid fixar
det här. Jag kanske inte är så jävla bra på att släppa taget efter
allt?
Man kan gå och fnissa, vara lite halvt skitförbannad och sparka på något.
Men det där illamåendet som kom upp i halsen när vi pratade om hur
vi skulle kleta ketchup. Kanske borde jag lyssnat på det.
För vad det än var så visade ju sej det i tårar, när karin sjöng spegel.
Och även om jag bet mej i läppen, tänkte; va fan, svälj tårarna. Så
brast det bara. Och det brukar det mest göra, när jag sitter som nu.
Egentligen är det lika bra att smila upp, och säga; Äh, det blir bra det här.
Jag drar vidare nu, jag var ändå inte så kär. Det hade ju inte funkat. Det visste
ni ju redan.
Svälj tårarna fröken, glöm inte det.
godkväll.