Brevdrömmar och suddiga dagar
Viskar andlöst: Jag har fått brev.
Fingrar på en duva (jag tänkte att det kanske var en svala, fast det är en duva) som hänger i kedjan runt halsen och blinkar med dimmiga ögon. Jag tror att blicken lätt blir dimmig om man sover en timma på gräset och sedan försvinner bland svala lakan, för att sova tre och en halv timma till.
Det är så jag har kastat bort de senaste dagarna och inget vettigt har utspelat sig alls. Jag har trasslat dagar, men ni har räddat dem. Just att kasta av sig nyköpta skor i hallen, ställa väskan i köket och fastna med blicken på handskrivna addressord, utformade på ett vitt kuvert. Det ligger på bordet och någon har tänkt just på mig. Ni tre människor utspridda sådär som jag sa, långt bort och precis nära. Ni har planterat hjärtslag och småleenden i mitt eftermiddagsliv.
Jag får smygkänslor som säger att jag ska vara lite hemlig med mina brev.
Men det är fint, ja alldeles väldigt fint att få sitta i sin säng (utan att leendet avlägsnats) och skriva tankar om torn i närmsta block, trots att jag aldrig fick en address. Det ligger i mitt rum och är lite extra speciellt. Inget annat är direkt speciellt på mitt golv nu, då det inte går att urskilja. Det är en en gröt av kläder, böcker, hundra skor och gitarrer. (Jag känner mig så typisk som snubblar i mitt eget rum.)
En address fick jag och så fort jag letat upp ett frimärke, ska jag promenera genom mina kinnagator och posta mitt svar. Sedan åker det till storstaden och jag stannar kvar och avslutar ett kapitel.
Finaste Minna Martina är addresslös och kanske gör det ingenting , för vissa ord är svåra att besvara och kanske borde jag ibland bara bli glad och lycklig över andras, blandat med en viss stumhet. Det är mysig känsla. (och hon är så söt i gult)
Jag är lite andlös och vimmelkantig, ska hitta ett upp och ett ner på mina dagar nu och sen blir det nog ganska bra. Tills dess är det förvirrad uppsyn och kanske glömmer jag någon igen i förbifarten. Men det finns en charm med dimmiga dagar, det vet jag ju.
Fingrar på en duva (jag tänkte att det kanske var en svala, fast det är en duva) som hänger i kedjan runt halsen och blinkar med dimmiga ögon. Jag tror att blicken lätt blir dimmig om man sover en timma på gräset och sedan försvinner bland svala lakan, för att sova tre och en halv timma till.
Det är så jag har kastat bort de senaste dagarna och inget vettigt har utspelat sig alls. Jag har trasslat dagar, men ni har räddat dem. Just att kasta av sig nyköpta skor i hallen, ställa väskan i köket och fastna med blicken på handskrivna addressord, utformade på ett vitt kuvert. Det ligger på bordet och någon har tänkt just på mig. Ni tre människor utspridda sådär som jag sa, långt bort och precis nära. Ni har planterat hjärtslag och småleenden i mitt eftermiddagsliv.
Jag får smygkänslor som säger att jag ska vara lite hemlig med mina brev.
Men det är fint, ja alldeles väldigt fint att få sitta i sin säng (utan att leendet avlägsnats) och skriva tankar om torn i närmsta block, trots att jag aldrig fick en address. Det ligger i mitt rum och är lite extra speciellt. Inget annat är direkt speciellt på mitt golv nu, då det inte går att urskilja. Det är en en gröt av kläder, böcker, hundra skor och gitarrer. (Jag känner mig så typisk som snubblar i mitt eget rum.)
En address fick jag och så fort jag letat upp ett frimärke, ska jag promenera genom mina kinnagator och posta mitt svar. Sedan åker det till storstaden och jag stannar kvar och avslutar ett kapitel.
Finaste Minna Martina är addresslös och kanske gör det ingenting , för vissa ord är svåra att besvara och kanske borde jag ibland bara bli glad och lycklig över andras, blandat med en viss stumhet. Det är mysig känsla. (och hon är så söt i gult)
Jag är lite andlös och vimmelkantig, ska hitta ett upp och ett ner på mina dagar nu och sen blir det nog ganska bra. Tills dess är det förvirrad uppsyn och kanske glömmer jag någon igen i förbifarten. Men det finns en charm med dimmiga dagar, det vet jag ju.
Höstlövsarméer
Trampar sönder en ananasskiva och ramlar omkull på golvet. Ger upp och andas ut, stirrar i taket. Det är nog försent att samla på sig tänk-om-orden, men det är inte så jävla lätt att kasta sig ut i sin egen framtid heller. Min höst ser inte ut som jag målade upp den, med naiva pastellkritor och skrattögon.
För jag kommer inte tillbringa kvällstimmarna i en stökig lägenhet vid linnéplatsen och föräta mig på havregrynsgröt. Jag kommer inte sträcka mig ut över balkongen för att försöka nå kastanjerna och vi kommer aldrig igen vakna till spårvagnsgnisslet. Göteborg blir inte min stad förrän jag kommer över vad vi gjorde mot den. Vi kastade oss ut framför morgontrafiken och jag dog nog lite mer än du. (i alla fall ur verklighetsperspektiv)
Man dansar sig svettig, firar en födelsedag med en picknickkorg, blir bedragen och tillbringar en natt med blossande kinder i ett kollektiv med sjuttiotalstapeter. Man åker spårvagn med förälskad blick, man besöker banken och ritar förhoppningar på bardisken, hånglar i en park och köper klänningar. Får sitt hjärta krossat för att sedan bjuda ett ex på en kaffe och andas in den pikanta dig-har-jag-älskat-och-nu-känns-din-närvaro-främmande-känslan.
Det är en bitterljuv hatkärlek till staden Göteborg och helst av allt vill jag skylla allt på nattluften, klubbarna och kullerstenarna. Jag kastar en farvälhälsning tills jag landar i slottskogen med min röda ballong och glädjeblick på riktigt igen.
Tills dess ska jag vara romantisk och kanske aldrig ge upp den där fladdrande förhoppningen om ett brev. (jag lovar att berätta om det kommer något)
Fina och mysiga blinkanden till er som varit så snälla dessa dagar, för när jag tänker på alla ord och kärleksförklaringar mjuknar jag.
För jag kommer inte tillbringa kvällstimmarna i en stökig lägenhet vid linnéplatsen och föräta mig på havregrynsgröt. Jag kommer inte sträcka mig ut över balkongen för att försöka nå kastanjerna och vi kommer aldrig igen vakna till spårvagnsgnisslet. Göteborg blir inte min stad förrän jag kommer över vad vi gjorde mot den. Vi kastade oss ut framför morgontrafiken och jag dog nog lite mer än du. (i alla fall ur verklighetsperspektiv)
Man dansar sig svettig, firar en födelsedag med en picknickkorg, blir bedragen och tillbringar en natt med blossande kinder i ett kollektiv med sjuttiotalstapeter. Man åker spårvagn med förälskad blick, man besöker banken och ritar förhoppningar på bardisken, hånglar i en park och köper klänningar. Får sitt hjärta krossat för att sedan bjuda ett ex på en kaffe och andas in den pikanta dig-har-jag-älskat-och-nu-känns-din-närvaro-främmande-känslan.
Det är en bitterljuv hatkärlek till staden Göteborg och helst av allt vill jag skylla allt på nattluften, klubbarna och kullerstenarna. Jag kastar en farvälhälsning tills jag landar i slottskogen med min röda ballong och glädjeblick på riktigt igen.
Tills dess ska jag vara romantisk och kanske aldrig ge upp den där fladdrande förhoppningen om ett brev. (jag lovar att berätta om det kommer något)
Fina och mysiga blinkanden till er som varit så snälla dessa dagar, för när jag tänker på alla ord och kärleksförklaringar mjuknar jag.
Ctrl-c, ctrl-v
juliainmay.blogg.se
Om jag händelsevis skulle gå och bli påkörd igen, kan ni kika i hennes blogg.
Där hittar ni mina texter och bilder, inlindat i hennes.
Det spelar ingen roll att det hänt flera gånger förut, för jag blir lika ledsen varje gång. Och jag vet inte hur man skall förklara känslan för de som aldrig varit med om att få bitar ur sitt liv, bitar ur sin egna vardag stulna.
eller varför inte: phenobarbidoll.blogg.se - där finns också ett helt blogginlägg kopierat. Där hon också pratar med katter på vägen hem, snurrar in sig i gardintyg och har fröken narcissism som sitt alter ego.
Men såhär är det: Jag fullkomligt älskar att skriva. Det är så jag får ut allting, vad för känslor det än handlar om. Orden man får ner, är ens egna. Formuleringarna, dikterna - det är bitar av mig. Grundade på känslor, händelser, tankar, erfarenheter som ingen av er vet om. Julia kan inte veta vad jag syftade på när jag skrev texterna hon kopierat. På ett sätt är det värre att bara ta enstaka ord eller halva meningar, och bygga på resten själv. Hon klipper sönder, trasar upp och klistrar in igen. I flera månader har hon gjort så! Och så säger tjejen att hon ska ge ut en diktsamling. Med mina dikter då?
Jag är självklart är medveten om allt sånthär. På internet kan man sno allting. Och så säger många att man kan ta det som en komplimang att någon tycker om det man skriver såpass mycket att de tar det, rakt av. Men det är ingen komplimang! Det gör ont, faktiskt. När man skapar något, vill man få ut sitt namn. För det är väl klart att man vill bli publicerad en dag. Internet är ett jättebra ställe att nå ut och beröra människor på. Och när man är en känd person, känner de flesta igen ens alster. Men jag är inte känd och jag håller ett krampaktigt tag om det som är mitt, för att det tillslut ska komma ut i mitt namn. För att JAG ska kunna beröra, ge intryck, få kontakt med människor.
Men åh.. är ni med mig? Förstår ni hur det känns?
Jag som hamnat i någon fin skrivperiod nu, när inte så mycket annat är fint och färgglatt - är skrivandet det. Nu är inte det heller kul, inte alls..
Det är då man vill impulsivradera både blogg och bilddagbok.
Om jag händelsevis skulle gå och bli påkörd igen, kan ni kika i hennes blogg.
Där hittar ni mina texter och bilder, inlindat i hennes.
Det spelar ingen roll att det hänt flera gånger förut, för jag blir lika ledsen varje gång. Och jag vet inte hur man skall förklara känslan för de som aldrig varit med om att få bitar ur sitt liv, bitar ur sin egna vardag stulna.
eller varför inte: phenobarbidoll.blogg.se - där finns också ett helt blogginlägg kopierat. Där hon också pratar med katter på vägen hem, snurrar in sig i gardintyg och har fröken narcissism som sitt alter ego.
Men såhär är det: Jag fullkomligt älskar att skriva. Det är så jag får ut allting, vad för känslor det än handlar om. Orden man får ner, är ens egna. Formuleringarna, dikterna - det är bitar av mig. Grundade på känslor, händelser, tankar, erfarenheter som ingen av er vet om. Julia kan inte veta vad jag syftade på när jag skrev texterna hon kopierat. På ett sätt är det värre att bara ta enstaka ord eller halva meningar, och bygga på resten själv. Hon klipper sönder, trasar upp och klistrar in igen. I flera månader har hon gjort så! Och så säger tjejen att hon ska ge ut en diktsamling. Med mina dikter då?
Jag är självklart är medveten om allt sånthär. På internet kan man sno allting. Och så säger många att man kan ta det som en komplimang att någon tycker om det man skriver såpass mycket att de tar det, rakt av. Men det är ingen komplimang! Det gör ont, faktiskt. När man skapar något, vill man få ut sitt namn. För det är väl klart att man vill bli publicerad en dag. Internet är ett jättebra ställe att nå ut och beröra människor på. Och när man är en känd person, känner de flesta igen ens alster. Men jag är inte känd och jag håller ett krampaktigt tag om det som är mitt, för att det tillslut ska komma ut i mitt namn. För att JAG ska kunna beröra, ge intryck, få kontakt med människor.
Men åh.. är ni med mig? Förstår ni hur det känns?
Jag som hamnat i någon fin skrivperiod nu, när inte så mycket annat är fint och färgglatt - är skrivandet det. Nu är inte det heller kul, inte alls..
Det är då man vill impulsivradera både blogg och bilddagbok.
Epilog
Jag försöker släppa taget om våra pappersfåglar
låta dem fly till gatorna i london
men för varje tråd jag släpper
desto hårdare kväver jag mig själv
du och din dekadenslägenhet
är långt borta nu
jag super ner mig med alla substituten
och tror på en annan vardagssaga
låta dem fly till gatorna i london
men för varje tråd jag släpper
desto hårdare kväver jag mig själv
du och din dekadenslägenhet
är långt borta nu
jag super ner mig med alla substituten
och tror på en annan vardagssaga
En vårönskning.
Jag vill sitta på ett trägolv i en vindsvåning och dricka vin ur dyra vinglas, lyssna på musik jag bara hört talas om och sukta efter männen min solskygga kropp aldrig kommer att fånga. Trumslag i mina ögonhålor och kanske kan vi smita ut på taket och måla cirklar i vårsommarnatten. Det hade varit fint att prata om förbjudna resor och lära känna ett nytt hjärta. Blicka in i blå flickögon med alla drömmar och mysterier. En avslappnad spänning och hud som snuddar hud i förbifarten och kanske drar det i hårfästet och då kan vi le. Fast inte alls som i någon romantisk filmsekvens, utan ett torsdagsleende. Ett hemligt torsdagsleende på ett grått hustak under kvävda himlar.
Det är ett litet tomt rum i min bröstkorg, jag blir mer och mer säker på det för varje dag som går. Det ekar och det faller sådana där genomskinliga maskar som man ser när man stirrar på himlen. Det känns som att det är på riktigt och inte alls tänker man på att det är ens egna blodådror, att det ens finns sådana i ögonen.
Jag behöver fylla det där rummet. Kanske tapetsera om, små blåklintar eller violer. En avskavd köksstol och så helst någon som andas.
Andas ikapp, andas maratonlopp.
Vet du, ni, därborta, alldeles här nära, vad som skulle göra mig färgpåkinderna-glad? Om jag fick ett brev. Om någon långt borta, precis nära eller någonstans där mittemellan skrev ett brev med ett frimärke och skickade till mig. Ifall man vill tänka fina tankar och dela med sig, så snälla rara, skicka ett brev.
Det är min vårönskan.
Det är ett litet tomt rum i min bröstkorg, jag blir mer och mer säker på det för varje dag som går. Det ekar och det faller sådana där genomskinliga maskar som man ser när man stirrar på himlen. Det känns som att det är på riktigt och inte alls tänker man på att det är ens egna blodådror, att det ens finns sådana i ögonen.
Jag behöver fylla det där rummet. Kanske tapetsera om, små blåklintar eller violer. En avskavd köksstol och så helst någon som andas.
Andas ikapp, andas maratonlopp.
Vet du, ni, därborta, alldeles här nära, vad som skulle göra mig färgpåkinderna-glad? Om jag fick ett brev. Om någon långt borta, precis nära eller någonstans där mittemellan skrev ett brev med ett frimärke och skickade till mig. Ifall man vill tänka fina tankar och dela med sig, så snälla rara, skicka ett brev.
Det är min vårönskan.
Blommiga klänningar och fotohemligheter
Ett, två, tre nu förlorar vi våra drömmar och veckoplaner. Räkna baklänges, blicka i sidled och märk de där små detaljerna i allas lyckomarginaler.
Fast jag tycker om mina två herrar, mer än ni kan ana. Blåbärspaj, kramar och tv-spelsmani kan göra en måndag så mycket bättre. Och jag har så många fotoidéer som snurrar och så lite pengar som skramlar. Om det blir fina kvällar i helgen så tänker jag förverkliga i alla fall en utav dem. Och vad gör det att man inte har en man att dela eftermiddagskaffet med, när jag kan hålla handen med min favoritapa och kasta mig på glittersnickaren när han ligger i soffan.
Och om jag skulle vilja bråka så är det bara att sprida ut mina kläder och småsaker i lägenheten och vänta tills alex får fnatt. Fast helst sitter jag inrullad i täcket och dricker kaffe och kanske knaprar på en ruta mörk choklad med hallon.
Blåbärsläppar och måndagsluften utanför dörren. Det kommer gå fint att ta tag i det sista i skolan och sen är det champagne, mössor och tusentals euforiléenden den tolfte juni. Partydagar i turkiet med mina kvinnor och sen kanske jag är tjejen som flyttar hemifrån. Och då är det mer än en blommig klänning som kommer hänga på kökstolen i den här lägenheten. Grillnätter och solnedsgångsamtal, nattbad i en kall sjö och fotohemligheter i ett sovrum.
Jag har en fin känsla där inuti, trots allt.
Och om jag skulle vilja bråka så är det bara att sprida ut mina kläder och småsaker i lägenheten och vänta tills alex får fnatt. Fast helst sitter jag inrullad i täcket och dricker kaffe och kanske knaprar på en ruta mörk choklad med hallon.
Blåbärsläppar och måndagsluften utanför dörren. Det kommer gå fint att ta tag i det sista i skolan och sen är det champagne, mössor och tusentals euforiléenden den tolfte juni. Partydagar i turkiet med mina kvinnor och sen kanske jag är tjejen som flyttar hemifrån. Och då är det mer än en blommig klänning som kommer hänga på kökstolen i den här lägenheten. Grillnätter och solnedsgångsamtal, nattbad i en kall sjö och fotohemligheter i ett sovrum.
Jag har en fin känsla där inuti, trots allt.