Ctrl-c, ctrl-v
Om jag händelsevis skulle gå och bli påkörd igen, kan ni kika i hennes blogg.
Där hittar ni mina texter och bilder, inlindat i hennes.
Det spelar ingen roll att det hänt flera gånger förut, för jag blir lika ledsen varje gång. Och jag vet inte hur man skall förklara känslan för de som aldrig varit med om att få bitar ur sitt liv, bitar ur sin egna vardag stulna.
eller varför inte: phenobarbidoll.blogg.se - där finns också ett helt blogginlägg kopierat. Där hon också pratar med katter på vägen hem, snurrar in sig i gardintyg och har fröken narcissism som sitt alter ego.
Men såhär är det: Jag fullkomligt älskar att skriva. Det är så jag får ut allting, vad för känslor det än handlar om. Orden man får ner, är ens egna. Formuleringarna, dikterna - det är bitar av mig. Grundade på känslor, händelser, tankar, erfarenheter som ingen av er vet om. Julia kan inte veta vad jag syftade på när jag skrev texterna hon kopierat. På ett sätt är det värre att bara ta enstaka ord eller halva meningar, och bygga på resten själv. Hon klipper sönder, trasar upp och klistrar in igen. I flera månader har hon gjort så! Och så säger tjejen att hon ska ge ut en diktsamling. Med mina dikter då?
Jag är självklart är medveten om allt sånthär. På internet kan man sno allting. Och så säger många att man kan ta det som en komplimang att någon tycker om det man skriver såpass mycket att de tar det, rakt av. Men det är ingen komplimang! Det gör ont, faktiskt. När man skapar något, vill man få ut sitt namn. För det är väl klart att man vill bli publicerad en dag. Internet är ett jättebra ställe att nå ut och beröra människor på. Och när man är en känd person, känner de flesta igen ens alster. Men jag är inte känd och jag håller ett krampaktigt tag om det som är mitt, för att det tillslut ska komma ut i mitt namn. För att JAG ska kunna beröra, ge intryck, få kontakt med människor.
Men åh.. är ni med mig? Förstår ni hur det känns?
Jag som hamnat i någon fin skrivperiod nu, när inte så mycket annat är fint och färgglatt - är skrivandet det. Nu är inte det heller kul, inte alls..
Det är då man vill impulsivradera både blogg och bilddagbok.
Ursch och fy vad hemskt! Tar hon det som är ditt? Jag måste missat något för jag förstår inte alls hur man vågar. Och att man kan! Hur bär man säg åt? Varför i hela friden skulle man vilja vara så pinsamt hemsk? Nä, jag hoppas jag missat något och misstolkat allt. För om jag inte har det har jag ännu en person på min ändå ganska korta hatlista.
Du är för underbar för att skända.
Det jobbigaste med phenobarbidoll.blogg.se kan inte var att hon plagierar texter utan att hon gör det och lyssnar på Fall out boy. Om någon någonsin ska sno något jag har skrivit hoppas jag att personen i alla fall har vett nog att lyssna på bra musik.
Ne men usch vilka människor som snor texter för att ha på sina bloggar. Rätt patetiskt men hemskt.
Hej Nicole. Jag kikade på din blogg och kände mycket riktigt igen några bilder. Texter och formuleringar, däremot, är svårare att finna konkreta exempel på, eftersom det skulle fodras att jag letade igenom hela din och hela hennes blogg efter likheter.
Beträffande bilderna så tror jag inte att Julia menade något illa när hon använde dem; snarare tyckte hon nog bara att de var vackra och kopierade dem. Det var ett misstag - men ett ärligt misstag - som tyvärr förekommer ofta i bloggvärlden: folk använder andras bilder och glömmer att källhänvisa. Försök att inte se detta misstag som en personlig kränkning, utan snarare som smicker.
Om hon vill lämna ut personuppgifter till dig är det upp till henne, då dessa uppgifter inte är mina att ge. Men att döma av kommentaren du lämnat på hennes blogg så vet hon nog redan precis hur du känner.
/Yingying
nicole <3
Förlåt Nicole. Jag har fascinerats av dina uttryck, dina formuleringar. Jag ska ta bort det nu. Förlåt. Dina bilder har jag hittat på nätet, de ska jag också ta bort. Jag vet inte varför jag gör såhär, men dina ord är för bra helt enkelt.
Jag brinner också för skrivandet, din blogg är en inspiration. Men jag har inspirerats på fel sätt. Jag vill understryka att jag skriver mina egna texter, men erkänner att det är fel av mig att använda dina uttryck. Har du en mailadress som jag kan kontakta dig på, så kanske vi kan reda ut detta?
Vill du mig något är det bara att lämna en kommentar på min blogg. Nu ska jag åtgärda allt, och jag hoppas att du kan ta bort min adress från inlägget då?
Förlåt igen.
/Julia
Det är en självklarhet för mig att säga förlåt. Finns inte mycket mer att säga än det kommentaren under (eller över) mig från Julia redan sagt. När du läser det här ska inlägget redan vara borta, ber återigen om ursäkt.
Klart du inte kan ta det som en komplimang även om man borde, för man känner sig mer sårad än glad. Men du lille vän, trots att det kommer motgång som är rätt usla så får du inte sluta skriva. Jag tänker på alla de kommentarerna du får efter varje nytt inlägg eller bild, de som är positiva och verkligen visar hur bra vi tycker du är. Vissa kan faktiskt visa sin uppskattning på ett vettig sätt. Jag tror att du är för många, och speciellt mig, en enorm inspirationskälla, på det bra sättet. Med dina fina ord gör du mig pirrigt upprymd till att skriva själv, du väcker min egna skaparglädje å inte din i mig. Förstår du vad jag menar?
Världen skulle må en smula mindra bra utan dina bilder, ord och framförallt dig.
men du. skriv ändå. skriva är glädje.
(och snart kommer ett litet brev på posten)
Om jag i min snubblarvardag kikar över axeln, ser jag er människor där bakom. Och ni är så otroligt fina. Och jag blir lite svag inuti och kanske flackar jag med blicken, ner mot marken och ler.
Förstå hur du känner! Det har hänt mig med. Och jag förstår verkligen hur ont det gör och jag kan i alla fall tänka mig hur du känner dig.
Det är sjukt när man plötsligt stirrar på en sida. Ett främmande ansikte ler mot en, främmande färger och främmande former. Allt är nytt men mitt i röran av den människans liv finns ens eget. Orden, bitarna, formuleringen. Känslorna i ens ödestiga ögonblick - ögonblicken då man dog lite inombords. Det ögonblick då man älskade, då livet slog en eller gav en något underbart för en sekund eller två. Helt plötsligt ser man att ens höst och vinter är stulen av en människa som önskar hon kunde ha använt orden istället. Men varför använda ord som itne är ens egna? Då finns det ju ingen mening i känslan man vill förmedla och inget äkta i texten.
Jag förstår nog vad du känner Nicole. Jag känner samma sak. Men Vi vet Nicole, det är dina ord, bara din. Och en dag kommer hon förstå varför det är så patetiskt av henne att försöka sno dina ord om ditt liv.
Kramar
Var med om något likande på en mindre pinsam community där jag förde dagbok under ett par år.
Hade några hundratal läsare och då och då så kikade jag in vad det var för ena som egentligen som läste mina texter ... så en dag klickade jag mig in på en killes sida & dagbok och där blev jag lite chockad då jag först trodde att jag kommit in på min egna. Han hade alltså kopierat ett femtiotal texter och bara bytt ut mitt namn mott sitt i princip. Det sved rejält i hjärteroten. Liknande det du beskrev det så känndes det som att han hade trängt sig in och stulit av mitt innersta. Menmen, det ordnade sig tillslut, och jag hoppas att det gjort det för dig med?