lyckorusimagen

Jag kan verkligen rekommendera att köpa Gevalias nya chokladcappuchino, det är små maraboumjölkchokladbitar i. Helt sjukt gott. (Har även köpt daimcappuchino, men det har jag inte hunnit smaka på än. - blink, blink Carla.)

Jag tänker inte sitta här och slösa bort tiden, denna torsdag. Jag har egentligen fullt upp. Skall skriva en artikel om en valfri myt i den grekiska antologin. (Tråkigt för er att veta, men det kan nog bli ganska intressant..) Och sedan ska jag behaga mig till teatern. Det är faktiskt inte långt kvar nu, med tanke på hur stor uppsättningen faktiskt är. Så kom och se Oliver Twist i mars. Kan ju inte säga att jag har några roller att skryta med, men om man är med i en musikal utan att kunna sjunga, så får man ta vad man kan. Jag kan ändå säga att jag är kära Mrs Sowerberry, (och haha, jag glömde namnet på den andra. Imponerande Nicole, imponerande. Självklart kommer vi och ser dig spela några skitroller du inte ens minns namnet på.) Hursomhelst, de andra är ju bra. (:

Men jag tänkte såhär, förra året hamnade jag ju i en sådan ofrånkomlig rutin, att jag somnade varje dag efter skolan. Jag sov i kanske tre timmar, för att sedan ändå somna vid tio. (Ja, det låter helt galet, men så var det. Och jag somnade verkligen direkt.)
Men nu så somnar jag inte förrän elva-tolv och jag sover inte efter skolan. Kan allt detta bero på att jag börjat med den vackra drycken kaffe? (Jag dricker inte bara godiscappuchino. Jag kan även vara så mogen att jag dricker en kopp kaffe med endast en skvätt mjölk.)
Men, det är frågan.. Nu känner jag i vilket fall som helst att jag antingen får brygga en kopp svart, ta två huvudvärkstabletter, eller gå och lägga mig och sova i en timma. Det senare alternativet är ju mycket sundare. Jag tror att jag satsar på det. Kan ju läsa en sida eller två i min filosofibok jag lånade idag. Och om jag ska bestämma mig för att bli buddhist, måste jag ju läsa en hel massa sådana böcker också. Men det återstår att se, jag är ju trots allt inte så bra på att göra många saker samtidigt. (Därför beundrar jag Bella.) Det slutar ofta med att jag tappar allt.

Och sen måste jag allvarligt talat försöka bli normal i skallen, det funkar inte att inte kunna låna en bok, stå vid skåpet, logga in på datorn, köpa cd-skivior/hårfärg/lösgodis utan att springa och kissa först. Det ritas upp små osynliga mönster (eller, rutor är bättre.) och jag kan inte passera eller gå in i dem förrän jag tagit omvägen om toaletten. (Och fråga mig inte varför jag skriver det här, jag har ju kollat statistiken och det är ju runt 20 personer inne på min blogg varje dag. Vilka idioter det nu är, haha. För här finns inget vettigt.)

Men jag får väl acceptera att jag är smått sjuk i huvudet.

Sådär, förnyelse.
I och för sig har jag varit rödhårig sen typ sjuan, men aldrig riktigt såhär rödhårig, även om det varit meningen de senaste gångerna. Men nejdå, jag har alltid fått nöja mig med någon slags lilaröd. Men icke nu. :D

Även om mina dagar innehåller en hel del huvudvärk och "jag-behöver-verkligen-kaffe-för-nu-dör-jag", så trivs jag. Och det himla bra. Det är kul liksom. Och det är himlans bra att Sanna börjat i klassen, hon är inte som någon annan och jag gillar henne grymt mycket. Idag har jag skrattat så att jag nästan sprängts. (Fast det har ju berott på lite andra saker också..)

Ska nog sätta mig och göra lite tyskaglosor. Eller skriva den där artikeln. Eller läsa i textkommunikationsboken. Eller nått annat helt jättenyttigt. Och det känns så bra, jag bara älskar att vara en helyllenörd och plugga just nu. (Eller så är det för att jag har visioner om det, eftersom jag faktiskt inte har pluggat än, jag har bara sagt att jag ska göra det.)

Och om jag fortsätter sitta här och skriva, så kommer det bara bli mer romantiserande om plugg. Och det vore ju hemskt påfrestande. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag inte är arg. :)

Godnatt alla erotiska redheads, djupa brunetter, läckra blondiner och råttfärgade människor.

Jag är arg. Jag är arg på den där kvinnan som födde mig, för hon tjatar något så förbannat. Det sista hon sa till mig var:
- I helgen får vi göra iordning ditt rum, (alltså städa&bädda sängen) för du kan inte ligga som en uteliggare på madrassen här nere längre, utan lakan. Och du ska inte sitta vid datorn hela nätterna.

Yes, jag mår bra ända in i själen, min mamma kallar mig uteliggare! Jag är arg på jävla helgon. Jag är trött på att tvångsinlogga på helgon jämt och ständigt, och orkar jag ändå svara på några gästboksinlägg? Nej.
Jag är trött på mitt hår, jag kan aldrig bestämma mig hur jag vill ha det. Och jag har redan tröttnat. Jag tror att håret fått ett mindre anfall, jag har ju gått omkring i pandafrisyr de senaste dagarna! Pandafrisyr! (!!) Jag är trött på att måla det jävla bildmanuset till den där jävla filmen som ändå bara kommer bli ett fiasko. Och vi kommer bevisa att Media är ett gäng idioter, som egentligen bara borde lägga av med allting.

Jag är arg på att jag inte har några pengar, så jag kan inte åka och hälsa på Olle. Jag är arg på massa människor. (Men det orkar jag inte säga till någon av dom just nu, för då skulle jag behöva argumentera om varför. Och jag har inga egentliga argument.)

Jag är arg på att jag äter hela tiden, helst skulle jag vilja självsvälta. Jag är arg på mina kläder, jag önskar att hela skiten skulle bli för stort. Jag är arg på att jag inte går och blir en äcklig anorektiker, för jag har ändå inte så mycket annat för mig.

Jag är förbannat arg på att jag ens sitter här och upprepar "jag är arg", helt idiotiskt. Och barnsligt.
Men jag erkänner nu direkt, jag skulle inte kunna skriva nåt annat just nu. Så jag säger GODNATT istället.

GAAAAH!

Dagens blogginlägg är inte skrivet framför datorn, med musik och msn i bakrunden. Jag sitter med fötterna uppdragna på 300:an från Göteborg.

Åkte in hit med Carla efter att ha suttit och målat bildmanus i fyra timmar. Jag är helt slut och energin ligger på minus. En människa i The Sims skulle ramlat ihop och börjat snarka högljutt för länge sen.
Men som tur är så lever jag inte i ett The Sims-spel. (Eller gör jag det?) Dessutom hade jag en mycket bra anledning till att åka till Göteborg. Jag och Carla skulle nämligen fixa våra Red hot chili peppersbiljetter! Så nu har vi varsin ståplats till den elfte December. Bättre kan det inte bli!

Joo, jag hade kunnat ha ett par extra hundralappar över den här månaden. Det lilla trevliga uttagskvittot som man alltid får förfrågan på att skriva ut, berättade duktigt att jag nu hade 493 kronor kvar på mitt konto. Varav 300 ska gå till Bella, och (egentligen) 150 kronor till Carla.
Hur jag ska klara den här månaden står ju klart; Noll alkohol. Jag får helt enkelt satsa på film och TV-spel i sisådär 3 helger framöver. Eller vara äckligt kreativ och hitta på billiga nöjen. (Kan ju baka bullar och måla påskägg eller nåt. Om det är någon som känner sig lika pank som jag, hör av er.)

Jag åkte precis förbi Liseberg. Solen vilade mot Balders träbalkar, ja för nu passar den fanimig på. Nu när inte vi är där och ska försöka ha kul en jävla bakissöndag.
Samtidigt som jag är småirriterad över det svenska vädret, blir jag alltmer dimmig av tröttheten. Tror att jag ska sova en stund. Väck mig gärna om jag öppnar munnen eller dregglar.

Ett sovgott från en blå buss i göteborg.

Idag gick jag upp tidigt, gjorde iordning mig och åkte till Liseberg med min Moster, mina kusiner och min syster + pojkvän. Att vi drunknade i regn, det var ju bara skönt.

Jag har ägnat rätt många timmar till att lyssna på Moulin Rouge-låtarna de senaste dagarna. Jag har även varit mäkta fånig och suttit och sjungit med. (Som tur är så har det inte suttit någon Bella i trappan och fnissat åt mig då.)
Men nu kan jag inte lyssna mer på dom, det kliar under tinningarna. Och jag kan inte koncentrera mig. Jag provade med Placebo, det gick ett tag. Sen Tiger Lou, gick ett par låtar. Red hot, en stund. Men jag fastnade vid Norah Jones, den kvinnan är ett mirakel. Och jag skulle nog bara vilja somna i hennes knä till hennes helt otroliga sångröst.

Och jag har tänkt, och jag har tänkt. Men jag tror att det är dags att sluta tänka, och göra någonting åt den där förbannade kärleken. För det här fungerar inte. Jo, kanske ikväll. Imorgon och nästa vecka. Men någongång måste man komma fram till något.

Och där under gatlyktan, jag fick inte fram ett ljud. Jag hade så mycket tankar, som jag tänkt.
Men jag kunde inte formulera dem. (Och nu skulle elias se det här.) Jag kunde inte få dem
från huvudet ner och ut i tal. Och jag vet fortfarande inte. Vad jag vill och vad jag ska ta mig till.
Jag känner bara på mig starkt att jag kommer att svika någon, så otroligt mycket.

Och nu har jag säkert feber med. Ställer ingen upp på att se Moulin Rouge en gång till?
Ett duntäcke och kall saft. Kalla tår och möjligtvis lite tårar, bara för att det är så svårt att
hålla sig.

Godnatt Liseberg.

Om jag hade haft ett maskingevär nu, hade jag säkert gått utanför dörren och skjutit på allt som rörde sig. Om jag kunde, skulle jag också komma på hur man gör tidsresor, kanske skulle jag kunna göra nåt annorlunda. Kanske skulle det finnas något som kunde förhindra att min morbror just nu ligger på sjukhus, något som skulle få den där stroken att drabba någon annan.

JA, jag önskar att någon annan fick den, någon som inte har två små barn, någon som inte är min morbror. Min älskade jävla morbror, den enda släkt jag känner att jag har. Han och hans familj. Den enda gången jag kan känna, det här är min släkt. Det här är trygghet. Jag har inte en miljon kusiner, kusinbarn, farföräldrar och morföräldrar, som alla samlas på julafton. Jag vet, jag är egoistisk, jag tänker smått och jag använder just nu alldeles för många jag.

Man kan inte förlora sin pappa när man är sju år, man kan inte förlora sin pappa som man så många gånger hjälpt i garaget. Man kan inte förlora sin man, när han bara är 40 år gammal. Den mannen som man skulle leva med tills hårstråna blev grå, tills kroppen blev rynkig och barnen flyttade hemifrån.

Come what may. I will love you. Until my dying day..

Det räcker att gå förbi min mormors gamla hus, varje gång jag går från bussen. Se upp mot det där fönstret hon stod och matade sina tama småfåglar med den där dyra osten, mot det fönstret hon stod och bakade pepparkakor till alla sina barn och barnbarn. Då de brända pepparkakorna gick till Ebbe, min morfar. För de tyckte han om.
Men det blir inga mer jular i det huset, det blir inget mer för saltat kött och dopp i grytan, lövtunna pepparkakor och ferdinand. Baileys och punchgodisar. Det har jag accepterat. Det blir aldrig någon mer morfar som killar en på ryggen, som säger åt mormor att hon ska vara tyst när hon tjatar för mycket. Nu får mormor tjata hur mycket hon vill, det är ingen som orkar lyssna. Nu får hon gråta hur mycket hon vill, det finns inget som kan trösta. Hon har inte sin man kvar, hon har inte sitt hus kvar. Och snart har hon inte ens sina barn kvar. Bara min mamma som skriker på henne, som fnyser åt henne, som hatar när hon ringer, för det enda hon gör är att tjata, och gråta.

Och vad ska jag göra, när hon brister i gråt och säger att hon vill dö? Att hon inte har nåt kvar att leva för.

Men ta hela min jävla släkt ifrån mig, gör det! Döda samuels och isaks pappa, gör det!

Dagens kraftansträngning var när jag sprang till den där bussen som jag aldrig skulle ha hunnit, egentligen. Det var alldeles för långt, och bussen kom ju precis bakom mig. Men på något sätt så hann jag. Och vad jag ville konstatera med det, är att jag verkligen borde träna. (Konditionen räckte ju idag, men man ska ju inte behöva bli helt skakig av att springa till en buss.)

Och att jag skulle sluta med godis, kakor och andra äckligt söta saker nu när skolan börjat. Det gick ju jävligt bra, för jag har ju inte alls legat och ätit bullar och chokladkakor till sex and the city idag. Och så känner man sig extra hemsk när man kommer på sig själv ligga där med en kaka i käften, halvlipa till en dvdbox, som en och annan tragisk människa.

Och med avsnitten, så kommer även de där tankarna om sitt eget liv.. Vad är det jag håller på med egentligen? Var är jag på väg? Hur kommer den här hösten bli. Jag skulle ju liksom kunna få en höst, med en till hand i min. Någon bredvid mig i soffan framför den där filmen. Någon att dela godispåsen med. (Nej just det ja, inget godis.)
Men jag menar, någon att somna bredvid. Någon att krama i sömnen. Någon som drar fingertopparna över ryggen, någon som andas en i nacken. Någon som sjunger för en. (När man väl tjatat tillräckligt.)

Eller ska jag ge upp det där, ska jag släppa den där handen och klara mig på egen hand, leta efter något som kanske kommer kännas bättre. När det redan känns bra? Eller hur fan känns det?
Det känns som om mitt förhållande med Emil är så långt borta, som om det var tusen år sedan jag var en flickvän, en flickvän som ville visa för hela världen att jag hade den där Rock. Och de största problemen jag hade, var när vi inte kunde ses. När vi hade bråkat. När det fanns problem mellan oss.

För problem fanns det, och om man ser det så. Så mår jag så mycket bättre nu. Inga mer tårar på den där jävla 300 bussen, inga mer nätter på andra sidan sängen. Inga mer nätter med myror innanför huden.

Vad är det jag egentligen söker efter den här hösten? Är det något tryggt, något jag redan fått känna på en liten bit på vägen. Något som jag anar hur det kommer bli. Som ändå känns bra.
Eller är det att falla nykär i höstlöv? Verkligen tappa perspektiven, och bara drömma om en enda person. Någon jag inte ens kan ana vem det är nu. Men det är ju bara det, jag tror inte att jag kan bli kär igen. Det är idiotiskt, det är naivt och barnsligt. För jag kommer ju bli det, men blir jag det den här hösten?

Men jag trivs ju med disneyfilmer, ett stökigt rum och lite sång någon gång ibland.

Det är inte lätt, den här hösten kommer inte bli lätt. (Och nu har jag blottat mig på tok för mycket.) 

Det är ingen ide att undvika det, ingen ide att undvika prata om det, att skriva om det, att tänka på det. För imorgon börjar skolan. Vare sig vi vill eller inte. Den bästa läraren har försvunnit, jag ska läsa extra kurser, fortsätta med den förbannade tyskan och så vidare. Det kommer bli rutiner igen, det kommer bli att leva utan att tänka. Att leva i ett mönster, att leva på autopilot.

Festivaldagarna är över, och jag kommer säkert inte ens ha red hot chili peppers att se fram emot i december. För om man är en rik jävla unge, kan man vara medlem på deras sida och förboka alla ståplatser. - Men en simpel arbetarunge som jag, får sitta vid ticnet och vänta till det exakta klockslaget 09:00 och då bara få tag i apakassa sittplatser. (Okej, jag låg just då och sov i Josefs säng, och Carla satt där och väntade. Men det behöver vi ju inte säga.)

Men jag kan ju trösta mig med att det blir Håkan Hellström i vilket fall. (:

Sista dagen innan skolan, det går inte att få den lycklig, spännande eller ens en gnutta intressant. Men jag och Marielle tänker nog försöka med att färga våra hår i vilket fall. Helst hade jag nog behövt en ny tröja eller nåt liknande med. Men man kan inte få allt..

Redhead eller djup brunett? Det återstår att se. (För även om en viss herre just nu övertalar mig att färga det svart, så tvivlar jag på att det någonsin blir det.) Hur ska man då kunna fortsätta att se ut som Anastasia.
Åh, jag känner att dagens ämne är grymt ytligt och ointressant. Men hey, det är min vardag.

Hej så länge.

allt jag vill
är ju att förverkliga mina tecknade bilder
om en höst på en balkong
skyddad mot vindstormarna på avenyn

Det spelar ju ingen roll, hur många gånger någon obetydlig
säger att man är söt
inget av det där har någon betydelse, det är de där andra
det där som bara gör ont.
. och nej, jag har ingen lust att förklara egentligen.

Men det är bara jobbigt, de där gångerna ensamheten tränger sig inpå
som när man stänger av datorn, flera timmar försent
och vänder sig om, mot en tom madrass

kanske är det det som gör ont?

jag räknar festivalband och petar upp sårskorpor
hoppar hage på bakgården
med fröken vemod som medtävlare
förloraren bjuder på varm choklad
med vispad vit grädde

Och hur idiotiskt är det inte att ha en låt på repeat? Lyssnade hela kvällen igår
lyssnar hela dagen idag.
Och allt som den innebär är ju bara smärta, egentligen.
För inte har jag gråtit en droppe sen URF, inte en droppe.
(kanske är det som en smart kvinna sa, du bara skadar dig själv.)

Okej, jag vet så väl att jag just nu är löjlig. Att jag väntar på något, från den satans
mobilen. även om jag slutade vänta för flera dagar sen, egentligen.

pojken med mardrömmarna och de stora grå monstren
han vet inte om mitt vemod
inte heller räknar jag monstertassarna
under hans säng
kanske borde vi sätta oss ner
över en rykande kopp te
och diskutera höjden av rädsla

Egentligen borde jag skaffa mig rädslor som jättebläckfiskar.
Ensamhet är en alldeles för stor rädsla, och jag vet jag är inte ensam.
Men om det är riktig kärlek man vill hitta, var letar man då?
Ja, inte bland tält och bajamajor i alla fall. Och tillslut, så glömmer man
sig själv. Glömmer vad man egentligen vill, vad man egentligen är.

kanske skulle vi sluta upp som ovänner
eller som oskiljaktiga soldater
i vita uniformer och kanintofflor

Jag tror bara att jag ska skippa att tänka. Jag tror bara att jag ska flyta med för en sekund.
Men helst av allt skulle jag bara vilja bli infångad i den där stora blå filten, som på hultan ´05,
där en lång herre börjar sjunga Staffan Hellstrand. Och jag slutar frysa för ett ögonblick.
Bara falla, i en sådandär kärlek, som man inte tänker. Man är för kär, för uppflugen i det blå.

(för vi alla vet ju att kanintofflor skrämmer monstren under
sängarna)

med ett eget soundtrack
hand i hand, genom en alle´
målad i höstfärger och förhoppningar

kanske skulle vi där
två soldater i vita uniformer och kanintofflor
sluta bry oss, om vad som kanske finns att finna
och saker vi vet finns, men vi varken vågar eller vill hitta

.. Det blir iallafall red hot chili peppers i stockholm.

Och ta nu vara på det sista av den här sommaren, okej?

Ett nytt musikprojekt, för att klara sig igenom hösten. För att fixa vardagen, rutinerna, kraven, pressen.
För att kunna knyta skorna, ta gitarren på ryggen och cykla till replokalen. Med halsduken virad runt halsen,
så att ena änden hela tiden glider över axeln, och man får kasta dit den igen. Springa upp för trapporna i tornet, känna den välbekanta doften av någon slags färg. Sitta ner, försvinna in i musiken.
Och sen ta termosen med varm choklad, gå ut på brandtrappan, blicka ut över Kinna som klätt sig i höstfärger. Prata om de där tankarna som ingen annan riktigt orkar förstå. Sitta där, och bara veta att man lever. Just, nu. Alldeles, här.

Låt mig presentera sam. En duo på två fröknar. Om vi ska ha svenska eller engelska texter är dock inte bestämt. Men man kan få så mycket högre standard på de svenska. Så vi ska försöka med det först. Ingen rock, ingen emo. Finstämmig, melodisk pop. Höstmusik, kort och gott.

Gårdagens kväll slutade ganska intressant i alla fall. Frihamnspiren var ganska läskig med alla svartklädda hårdrockare/metalsnubbar. Jag och Marielle som hade klätt oss i fina klänningar och bar omkring på marielles gitarr, kände oss lite missanpassade. Och begav oss till Nordstan. Där slog vi oss ner och började sjunga och spela lite låtar. Det uppskattades och folk kom fram. Vi hade ett par tjejer som satt med oss där sista timman. Trevliga fröknar.
Och så gick den där emokillen förbi. Marielle tittade till lite extra och jag får erkänna, det gjorde jag nog med. Han gick förbi, verkade inte bry sig. Sen vände han om helt tvärt och la i några kronor i det öppna gitarrfodralet. - Bara för att ni är så bra. säger han med ett leende.

Så det blev pommes och glass+paj på mc donalds sen. onyttigt värre. Men självklart för att fira. Nästa gång ska vi ha repat in lite mer kända låtar. :) Helt kalas.

URF imorgon. Den här dagen ska det bli festivalpepp så det bara tjuter om det. Vet inte riktigt hur jag ska göra.. JO! Nummer ett: Byta från Tiger Lou till Kalle Bah. Och nu ska jag dreadsa upp mitt hår lite, och sen ta mig till lidbeck med marielles linne, krama josef, lämna sladd till Bella.

Ha en trevlig fortsatt vecka. :)

Jag är nog ganska dålig på att uppdatera den här, nu det senaste. Så jag tänkte passa på att få ner några obetydliga små ord här, där jag sitter vid lidbecks dator. Familjen ser på EM och Marielle och Josef städar bort den hemska röklukten som Tova hade kännt i väggarna. (Jag förstår inte hur det skulle kunna gå till, när det inte har rökts inne. Men det kanske suttit i kläderna..)

Nu det senaste har det mest blivit Kalaset i kära Göteborg. Måste säga att gårdagen var väldigt lyckad, trots några små missöden. Tiger Lou var lika bra som alltid, nu var det publiken som borde lyssnat lite ordentligare. Men Jag, Marielle och Olle stod i mitten långt fram och brydde oss inte om de andra. Lite besviken över att de inte spelade Sell Out, men annars så var det himla bra. :) (Jag menar oh horatio, det funkade det med.) Sen var jag, bella och carla party. så vi sprang tillbaka till nisse och hämtade de trevliga ölen som låg och väntade. :)

Och det kan ju inte bli annat än pary med smk. Så det var en svettig, skrattglad, magknipande (en positiv sådan.) kväll. Vi spelade turister på diverse hotel för att få tag på en toalett, och det funkade väl ganska okej. Carlas spanska och Bellas brittiska. (Jag stod i bakrunden och såg snygg ut bara, haha.) - skämt åsido. För jag smet in på en kinaresturang och låtsades vara britt, jag fick kolla i menyn för att lura dem lite. Sen frågade jag efter toaletten. :) Det funkade helt prima.

Träffade en söt Johanna. Och sedan stötte jag på spanjorkillen, som man inte sett sen hultsfred. Det får det bli mer av. Och självklart en kramgo coffe, som man fick sova mot på vägen hem.

Några djupare tankar tänker jag inte skriva ner nu, jag är saklig ikväll.
- Men jag är godissugen och jag vill se på en trevlig Johnny Deppfilm.

Godkväll, somsagt.