Sockervadd.
Ibland tillåts man inte vara så naiv som man skulle vilja. Förstånd & förnuft tar över och man blir avvaktande och är livrädd för att bli bränd av förhoppningarna. Det är inte dans på grusiga trottoarer & okomplicerade vinklunkar-kvällar. Det spelar alltid inte så stor roll hur mycket man skrattar de första timmarna om den sista timman blir mardrömslik & man somnar på ett tårfläckat örngott. (vi får helt enkelt minnas det lyckliga & hålla kuddar för ansiktet när det blir jobbigt & verkligheten tränger sig på)
Jag saknar dig, jag saknar det jaget jag en gång var. Jag saknar det vi en gång var. & ju mer jag saknar, desto lyckligare blir jag efteråt. För jag vet att allt kommer bli så igen, vi får bara samla tillräckligt med kuddar & hoppas på att verkligheten inte når igenom dunen.
Bravader från en fröken.
En trumvirvel & några utspridda jubel över mig själv. För jag har varit på alla mina lektioner i en vecka & en dag. (& fler kommer det bli, för det känns inte ens svårt längre.) Jag gick på min idrott förra veckan, ordnade upp & fixade. Jag råkade missa bussen från Josef i morse, men istället för att gnälla & sen lägga mig i sängen igen, kollade jag upp en annan buss & hann till min första lektion, med bara 4 minuters försening.
Även om jag varit dödstrött & lite småsnurrig, har jag gjort mitt bästa idag. Jag skapade halvt trovärdig sperma till josefs chilenska snoppgud, som jag fotar i studion. Jag skall göra reklam för viagra. Tummen upp för min värdiga humor & uppfinningsrikedom. Jag läser Jonas Gardell som en galning & är snart klar med andra boken.
Jag säger dig detta, du förbarmade gudman i himlen. Jag skall ICKE falla platt! Denna heliga motivation skall ledsaga mig fram till målet. Fram till det stora ljusa sommarlovet med all dess grönska & välbehag.
Mattemonster bor i mina skosulor, det kan jag erkänna. Deras ord slinker ut ur skosnörehålen. - Nationella matteprovet är om två veckor! Nationella matteprovet är om två veckor! Jag stampar till lite extra på stället & hoppas döda de små krypen. & jag fortsätter att gå in genom de dörrarna i skolan som har den s.k. cp-plattan, jag hoppar över plattan & fortsätter in i skolan. Till min förskräckelse så öppnade Cecilia fel dörr idag, när vi skulle till markbladet. (På vägen ut måste jag gå ut genom den andra dörren.) & eftersom jag inte är så överdrivet välbekant med denna kvinna, var det lite pinsamt att öppna den andra dörren istället.
Men hörru Cecilia, jag tror att det visst kan bli bra. Idag kändes det helt okej! Vi får fortsätta på det där. Du är en himlans bra redaktionskamrat.
(Nu ska jag framkalla energi att gå till kammarberg för att få kramas i ett generande stökigt rum.)
I nästa nummer: Nakenbilder på statsministern.
Ibland har jag svårt för att skapa saker så som jag vill att de ska se ut. Det spelar ingen roll om det handlar om fotografier, texter eller bara allmänna första intryck. Ibland blir jag bara så galet trött på allting. Så trött att saker bara faller runt omkring mig. Om det inte lyckas bli så som jag vill, känns det bara trist & allt tar slut.
Ungdomssidan i markbladet är en jäkla kreativ grej, egentligen. Man skulle ju kunna göra det precis så som man vill. Det behöver inte bli sådär trist & vanligt. Man skulle kunna slänga in texter om vad fan som helst. Men det som allt annat känns som om det faller platt. & det är ju inte så att jag springer i cirklar och gapar om allt vi borde skriva om. Jag tittar ut genom fönstret och förslår The Rock-spelningen. Sådär vanligt & så satans typiskt Kinna-skriveri. Det är inte att jag är lat, för en gångs skull. Jag blir bara trött, omotiverad & less.
Hela den här hålan är omotiverande. & visst känner jag att jag bara klagar och inte gör något åt saken. Men det är som så, att allt man tar sig för faller platt. Det blir inget speciellt & det blir absolut ingenting som ingen inte har gjort förut.
Idag åker jag till Göteborg & skriker rätt ut. För jag vill ha imorgon, just nu.
Jag tror att jag väckte fjärilarna.
Det där kaffeberoendet startade jag igen, dagen jag började på visko. Att hälla i sig en sådan hiskelig koffeindryck när man rusar omkring bland skolådor & alla dessa jävla ungar, det fungerar. Det går på ett ut och jag slipper det där krypandet innanför huden. De hårda hjärtslagen & känslan av nervositet i magen. Kanske är det inte bara kaffet som gör att dessa känslor helt övertagit min kropp de senaste dagarna. Jag får väl viska i en parantes, eller längst ner i kanten. Att det kan bero på den där kärleken.
Igår satt jag i gräset & drack burkcola & pratade om den närmaste framtiden. Vilket vi kom fram till att den skulle bli bra. Någonstans där inne i maggropen finns de där fjärilarna kvar. En överkonsumtion av kaffe & hårda ord kan visst få dem att sluta slå med sina vingar. Kanske har de singlat ner på botten & varit i någon slags levande död-tillstånd.
Vi ordnar det här. & imorgon blir det artonårskalas & vin, ett hurra för det.
Oväntad sko-sjukdom.
Jag tror att det sista man skulle kunna förvänta sig av mig, är att jag skulle någonsin gå och bli ett sko-freak. Jag som alltid haft ett par converse om året, i sol & slask. Gått sönder dem till max innan jag köper ett par nya. Efter att ha jobbat tre gånger på mitt nya jobb, så står det nu fullt med skokartonger på bordet i vardagsrummet. Och jag ska säga er att det inte är ett par converse, nej det är röda lackskor, zebraskor, leopardskor, guldskor..
& när jag går omkring där med mina evinnerliga skokartonger och skall leta reda på rätt hylla, då har jag spanat på pumpsen med klack. Tänka sig mig, i ett par skor med klack. Jag snubblar ju redan omkring i mina vita converse. Dock vågar jag nog säga: Inte så länge till.
Det värsta är nog att jag för första gången i mitt liv förstått min kära syster så fullhjärtat som jag nu gör. Jag har skrattat åt alla hennes skoinköp & tyckt att det varit totalt onödigt att ha mer än högst två par skor åt gången.
(& jag lovar att det här är sista gången som min blogg någonsin kommer komma så nära en modeblogg.)
Glad Påsk & såvidare.
Förhållande-filosofier.
Det hör väl inte till vanligheterna i mitt oerhört okreativa liv, att jag skriver två inlägg på en dag. Men jag tror att jag behöver skriva av mig. Och eftersom det inte är så överdrivet stimulerande att skriva skoluppgifter, så får det bli ytterligare ett blogginlägg.
De senaste timmarna har jag faktiskt funderat över förhållanden. Är jag typen som har ett förhållande? Det är väl högst troligt, eftersom jag inte varit speciellt mycket singel de senaste två åren, bortsett från förra sommaren. Vilket även det är en definationsfråga, jag tror att jag var singel veckovis. Så känns det nu i efterhand.
Visst är det skönt att ha någon att dela allting med? Någon att värma kalla händer & fötter på. Någon att dricka te, skratta, gråta, sova, vakna, äta, mysa & slåss med? Visst är det något speciellt med de där intensiva stunderna, då man älskar så mycket att det gör ont. Och sen de där andra, då det bara gör jävligt, jävligt ont helt enkelt.
Och ibland får man inte nog av det som gör ont, för det fortsätter. Tills det skaver hål, förtär och kväver. Det brukar väl så fint kallas perioder. Ett förhållande har sina perioder, mer än så är det inte. Det är helt normalt och du kan lugnt somna om med denna nya, trygga vetskap.
Och om du vaknar upp mitt i natten, när du är 30 år och allt bara känns förjävligt. Då är det bara en period. Eller möjligen en livskris, men ja innebörden är densamma. Det går över. Det lilla nyckelordet i livet, i förhållanden, om veckorna är att härda. Stå ut. Det går över.
Det kan göra så inihelvete ont, men du skall veta lilla vän, det går över.
Ibland, allt som oftast, så går den lilla perioden över. Man får en hel del trevliga kvällar med sin älskade. De kvällarna man berättar om över en dyr latte och kompisarnas ögon tindrar. Man mår bra igen. Men sen kommer de där sömnlösa nätterna med timmars gråt igen. Kanske fixar man inte att utföra det lilla nyckelordet och man avslutar allt. En enkel summering av de senaste två åren: "Vi hade våra perioder, men den mesta tiden hade vi det bra tillsammans." Jag undrar hur många som kläckt ur sig denna mening?
Jag undrar hur man klarar av den där bergochdalbanan, om man är en liten, otålig vän som jag.