lyckorusimagen

Det regnar så väldigt ute. Och alla fönster gapar mörkt. Jag tycker inte alls om att vara ensam hemma. Det händer så lätt att jag målar upp detaljskrämmande bilder av mördare och spöken. Och det klassiska vita ansiktet som ska dyka upp precis när man går förbi vardagsrumsfönstret. Fotsteg nedanför trappan och något som faller från en hylla.
Därför behövde jag lura mig själv med en godnattsaga som luktade lite mormorskudde och julkalender-känsla. För att det fungerar med ord, trots att man skriver dem själv.

Hon brukade klättra upp på hans tak. När nätterna inte var allt för kyliga. I stulna bowlingskor (ett halvnummer för stora) promenerade hon fram och tillbaka. Och log av tanken att han hörde varje steg. Hon var hans Johanna Blund och han gjorde henne verklig, genom sina små nyfikna, ljudlyssnande andetag.

Godnatt.

Vi springer härifrån nu. Bort från ekande minnen, ruttna platser och människorna som rymmer något gemensamt förflutet, de svarta hålen. Jag vill springa genom staden, genom soluppgången och förbi havskatterna. Jag vill klättra på stegar tills jag når månen och jag vill fort, fort ner igen. Så fort att stjärnorna i trådarna känns på riktigt. Så fort att sjukdomarna på löpsedlarna känns på riktigt. Jag vill leva igen, jag vill dö igen. Jag vill hinna plocka alla gerberor och ställa i ditt kök, innan bordet hinner ruttna och taket öppna sig.

Mardrömmarna är inte längre bort än slutna ögonlock. Äventyret och undergången. Himlastormen och höstlöven. En dag är jag den som virvlar bort och slutar se världen genom den rätta linsen. Kanske är det under haven jag hittar mina svar.

Jag vaknar i en säng där jag snurrat lakanen och kuddarna flera varv. Alarmsignal och fuktig luft. Svårt att svälja och kvarglömda drömmar som flackar i periferin.
Vardagen är som en gammal bekant som hinner ifatt mig på trottoaren. Jag hör steg som närmar sig, grus som rullar och någon som snuddar vid min axel. Men inte för att hälsa, inte för att fråga hur det är. Nej, jag och vardagen kastar en igenkännande blick på varandra och han går om mig på min högra sida.
Jag låter klockan passera tolvslaget varje natt innan jag ens funderar på att sova. Imorgon är en ny dag och någon ber mig tänka på refrängen. Jag planerar helgen och funderar kort på hur saker råkade bli som de blev. Det blir inget Norge i höst och det blir inga regnpromenader och främmande lukter. Det blir något annat. Förhoppningsvis fler nackpussar och förhoppningsvis inga fler paniknätter.

Paniknätter, de känns så avlägsna just nu att jag nästan gör mig beredd på att de ska anfalla från ingenstans. Det känns så fruktansvärt underligt att man kan vara kär och våga öppna upp utan att få ytterligare hugg med brevkniven i tyghjärtat. Det känns så konstigt att våga vara mjuk och lycklig. Och faktiskt tro att det kommer fortsätta vara så.
Kärleken, den kärleken.

Jag är hemma från hultsfred och fast bland skolådor. Min hjärteman är på rymmen och senast jag hörde från honom bodde han på den snuskigaste gatan i hela hamburg.
Tack för tipsen! Jag har börjat läsa Elva minuter av Paulo Coelho och mitt mål den här veckan är att ha en kakfri dag på jobbet. Chokladkakorna infiltrerar min hjärna och bukfettet ler åt mig under klänningstyget.

En viskning om bruna nyanser, regnstänkta rosor och barfotadagar.
Imorgon åker jag till hultsfred och jag hoppas att vi ses där.
Antagligen i en vattenpöl eller under ett paraply, kanske i en gnutta
solsken eller på en filt.

Och just det ja, jag är hemskt sugen på lite tips igen.
Era favoritböcker? Fotografer? Bloggar? Städer?
Det vore så himla fint.

För jag vet en tjej som inte kommer vara dödslycklig när hon kommer
hem från årets första festival. Hem till spökstaden och hela-dagen-hela-veckan-jobbet.

Adjö & kladdigt läppavtryck.

Som oktobermaskar letar sig rynkorna fram under mina ögon.
händer söker sig över min kropp, andetag gömmer sig längs min hals.
Den här sommaren pulserar och jag letar svar
hos vildkatter och sorgsna farbröder
Jag är infekterad och döden bor i min trappuppgång
han lyssnar på jazz och kokar kanske sylt

Jag kommer inte bli gammal med dig
jag kommer inte bli gammal med någon
den sanningen är lika föraktad
som duvorna på torget

Verkliga sanningar är till för att tystas ner
ingen vill höra om döden
de låtsas som om han inte finns
men jag vet
tredje våning, brevinkastet som doftar sommarbär
flyktiga jazztoner och känslan av fuktig, död jord