lyckorusimagen

Bandet trasslar och Kinna spelas upp i slow motion. Jag snavar över relationerna som ligger tillsammans med alla kläderna på golvet. Väggarna på lådan krymper och vi springer i cirklar, fortare och fortare. Fast egentligen, om man kikar in genom titthålet, så står vi alldeles stilla. Frysta i luften, i tiden. För det är så det känns, det börjar stå still nu igen. Jag behöver ett äventyr och jag behöver g-krafterna i magen. Vad händer när hoppet fastnade någonstans på vägen, natten mellan torsdag och fredag. Det blev en promenad som var allt annat än ensam, trots att jag bara hörde mina egna steg. Alla människor snurrade omkring i huvudet och jag fann aldrig lösningen.

Kalla stenplattor utanför min lågstadieskola, regndroppar på kinderna och tankarna som diabilder, i repris. På väggen hade någon skrivit: Make me believe med en smal tuschpenna. På något sätt fastnade den meningen strax ovanför bröstet och det kändes lite extra hopplöst. I mina idylliska solskensminnen av lågstadiet, så trodde man på kärleken, pirret i magtrakten och löven under gymnastikskorna. Kanske var den hennes favoritlåt med pojkbandet, som hon ville dela med sig av. Kanske visste hon inte innebörden av meningen. Hon hade målat fina, osymmetriska stjärnor i alla fall.

Symmetrin i stjärnspelet dalar och jag förlorade inatt igen.