lyckorusimagen -

Filmvisning i suktande ögon

Jag är väldigt nära på att förlora mig i nätterna igen. Och jag tror att jag kan gå med på att låta det hända, men jag vägrar flytta in i våta blickar och le mot någon som talar sagor men samtidigt spelar upp porrfilmscener i ögonvitan. Jag tänker inte förlora mig om resultatet blir smutsigt och bittert. Ångande andedräkt, framfusiga kroppar och salivdränkta tungor kan bege sig någon annanstans. Det är skratten, impulserna, kullerstenarna och dansen jag vill åt. Känslan av att jag lever just nu nu nu och allting händer precis här här här.

2010-03-11 @ 14:23:28 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Idag blev himlen grå igen, men jag ler och pratar för mig själv

Jag har ett bra recept på hur man botar sitt småsorgsna hjärta. Jag har låtit min klokaste vän sitta med ryggen mot väggen i min säng, med mitt huvud i sitt knä. Hon har klappat mig i håret och spelat upp fin musik, sjungit med i texten ibland och pratat om hur man överlever livet. Hon har pratat om att hitta lyckan i sig själv och låtit mig räkna upp saker som gör mig lycklig. Hon har skickat ett sms varje dag i över en vecka och frågat om det är en bra dag. De dagar som inte varit bra dagar, har gjort att hon stått utanför dörren en dryg timma senare.

De bra dagarna har jag dansat. På ett vingligt båtgolv en fredagskväll, på en hemlig svartklubb en lördagskväll och när jag trodde att jag hade dansat klart, dansade jag hela söndagskvällen också. Jag har bakishängt på en solig mur vid vattnet, köpt alla kakor jag blev sugen på inne på seven eleven, tagit ett bett av alla och gett bort resten. Tillåtit mig själv att drömma om andra länder, skrivarlinjer, flyktiga romanser och en och annan läkarstudent.

Vissa dagar har jag saknat hans axel och blivit skrikarg för att kärleken inte alltid är ett självklart val. Men det hjälper inte att bli bitterbiten och det hjälper inte att sitta i badkaret med rinnande vatten och dödsförklara sig själv om och om igen. Det finns bokskogar jag inte legat på rygg i och det finns fler axlar att luta huvudet mot.

2010-03-10 @ 15:58:17 Permalink Allmänt Kommentarer (16) Trackbacks ()

I natt drack jag öl och dansade till ryska toner

le love

2010-03-07 @ 03:47:43 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Om hjärtat, om det trötta hjärtat

Jag trodde att revbenen skulle spricka och lungorna skulle implodera. Jag trodde att jag inte skulle kunna öppna dörren, gå ut ur bilen och låta dig köra iväg. Jag trodde att du skulle behöva lämna över mig som ett trasigt paket i någons famn. Jag trodde att eftersom jag ligger och flyter strax ovanför ytan, skulle det här innebära drunkningsdöden.

Kanske brister det när jag ber dig att köra hem mig igen. Kanske brister det när jag frågar om du är helt säker på det här. Kanske brister det när jag öppnar bildörren och fyller lungorna med den iskalla vinterluften. När jag kommer på att jag inte får andas luften ovanför ditt bröst längre.

Inget har gått sönder än. Min mamma kramar mig och försöker applicera sjukdomstillstånd på mitt lugn, någon annan föreslår försynt att jag kanske inte fattat det än. Men jag förstod allting för flera veckor sedan. Och jag är inte trasig, jag är trött. Trötthet går att bota och den hjärtesorg som flanerar just nu kommer blekna. Jag kommer sakna de bruna armarna och de skrynkliga skjortorna. Jag kommer sakna någon som ständigt undrar vad jag vill äta, de färska kryddorna jag aldrig skulle köpt själv, nackhåret och de mjuka, varma kramarna. Det finns hundratals saker jag kommer sakna.

Men jag känner ändå, att nu finns inget att förlora. Nu kommer våren snart, nu kommer varmare nätter och nya människor. Någonstans känns det rätt och någonstans känns det som om jag avslutat ett fint kapitel, bara för att kunna börja på ett nytt. Jag ångrar ingenting, men nu har jag bestämt mig för att bli sådär lycklig som jag var innan tvåtusennio kom och rev mig i bitar.

2010-02-28 @ 23:27:08 Permalink Allmänt Kommentarer (12) Trackbacks ()

Ps.

Jag är singel igen.

2010-02-27 @ 17:04:07 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Tisdag i litet format

En blommig vaxduk, axelband på flykt och sängen som jag aldrig riktigt

förmår mig att lämna. Nu ska jag utplåna den här kvällens smygande

hopplöshet med rödvin, cigaretter och äppelpaj i en annan del av majorna.

2010-02-24 @ 18:46:37 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Att inte kunna somna om när han går till jobbet

Innan han gick till jobbet kysste han mig på vaden, luktade dammig industri och glömde släcka lampan i hallen. Göteborg vaknar till liv och egentligen är ju morgonljuset väldigt fint. Långtradarna passerar över bron, tröstlöst. Fram och tillbaka, som om de bara vänder igen. Jag har virat in mig i en senapsgul sjal och känner det där lätta illamåendet som alltid infinner sig när jag vaknar tidigt. Jag är ledig idag, så vad jag tänker göra nu är att krypa ner så långt jag kan under täcket och se precis så många avsnitt greys anatomy jag vill innan jag somnar om igen. Och bota illamåendet med risifrutti.

2010-02-22 @ 07:42:42 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Om sådant man inte pratar högt om

Fotograf: hanna källebo neikter

Jag vet hur jag tänkte. Jag tänkte att jag inte skulle gråta mer, att jag kunde välja själv att tvåtusentie inte skulle bli hälften så olyckligt som det året jag redan snubblat igenom. Men vad gör jag? Jag gör helt tvärt om. Jag går i cirklar och lämnar allting i en enda röra. Vi ägnar alla hjärtans dag åt att fundera på om vi någonsin kommer göra varandra lyckliga. I ett töcken av illamående sitter jag morgonen efter i bilen på väg hem, balanserar krukan med rosor jag fick av dig i knät. Ställer ner dem på bordet i det mörka köket och gå och lägger mig. När jag vaknar har de redan börjat vissna.

Det står ett tomt hus i skogen och väntar på oss. Du kommer öppna dörren och gå in ensam.

Men jag önskar, jag önskar att jag valde annorlunda.

Jag önskar att du valde att vänta

kanske 30 år innan du gick in.

Jag önskar det fanns ett träd som man kunde plocka färdiga lösningar ifrån, jag önskar att det fanns ett paket med instruktioner om hur man bygger ett liv tillsammans.

Jag minns en natt när världen inte var större än sängen vi låg i. Jag kunde knappt andas för luften hade tagit slut, som i en plastpåse. Jag viskade mellan snyftningarna att jag önskade att livet var ett prov och om man inte klarade det så var det bara att ge upp. Lägga ner pennan och gå ut genom dörren. Jag önskade att det fanns en dörr och att den dörren inte innebar en så stor och oanad konsekvens. Men jag antar, att sådant pratar vi inte högt om.

2010-02-16 @ 13:02:51 Permalink Allmänt Kommentarer (13) Trackbacks ()

En monoton melodi om att längta

Jag sitter vid köksbordet med ett glas vin. Du steker kyckling. Jag tar en klunk, du skär upp potatis, jag tar en klunk till. Vi pratar om meningslösheten, om att inte vilja något längre. Vi pratar om hur svårt det är att vara glad, en hel dag i taget. Jag fyller på mitt glas, du har inte rört ditt. Du kryddar potatisen. Vi pratar om januari, om februari. Om att gråta. Två timmar tidigare ville jag klösa lungorna ur mig. Allt för att kunna andas igen. Eller inte andas alls.

jag drömde om en tjej

lite större än de andra

gråblå ögon stora som planeter

och en sockermun utan leenden

för varje veckopeng köpte hon

blommor

gerberor, flockliljor, solrosor,

pelargoner, violer, hortensior

och tulpaner

hon ställde dem runt sig

på det vitmålade trägolvet

i en tunn klänning av vildsiden

satte hon sig ned i mitten

hon svalde blomma för blomma

kruka för kruka

tills armlederna sprack

och en symfoniorkester av

vårtulpaner trängde ut

hon fortsatte svälja

tills ryggraden knäcktes

och en parad av orkidéer

trängde fram

inte förrän halsen blödde

till en färgglad blomrabatt

ju större desto vackrare

2010-02-11 @ 11:38:46 Permalink Allmänt Kommentarer (11) Trackbacks ()

Andningsuppehåll och hemlighetskammare i hjärtat

Den här veckan började jag jobba som servitris på en tapas-restaurang i Vasa. Jag ogillar den där nervositetskänslan. Jag har aldrig serverat förut. Och även om det behövde gå snabbt som sjutton att lära sig allt på tre dagar, så gick det helt okej. Men ni hittar mig fortfarande i Pop Boutique på tisdagar.

Det står en tom folköl på bordet, den retar mig. Jag måste städa upp i den här lägenheten idag. Det ser ut som om djävulen själv bor här. Och jag måste tvätta, för snart finns bara de stora helgestrumporna kvar. Fast jag tycker om att tvätta. Fuktiga kläder, tvättmedelsdoft, hårt golv, surrande ljud och värmeskåpsupphängning. Det är lugnande.

jag vet att jag aldrig kommer

glömma dig

jag vet att du alltid kommer

göra luften mousserande

jag önskar att du visste

att svalorna i min hals

berättade om hur svårt jag

fick att sova

utan att jag behövde

säga det själv

jag önskar att du hörde

hemligheterna

jag upprepar tyst, tyst

när jag tror att du sover

men hur ska jag kunna ha en aning

jag önskar att våra världsdelar

flöt samman

att ingen hade fastnat

att inget var bestämt

för det är så svårt

att behandla luften

i mina lungsystem

så fort du står mindre

än en kilometer ifrån

2010-02-05 @ 11:35:56 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Liljor och planeter, ikväll är jag inte ensam

Jag tänkte bara berätta att utsikten varit lite extra fin ikväll.

Utanför fönstret cirkulerade fiskmåsar och himlen såg ut

som glass.

Ikväll har jag inte tänkt på nollgradigt vatten eller djupsömn en

enda gång. Ibland blir det lättare av att veta att man slipper somna

ensam. Slipper sova diagonalt.

2010-01-28 @ 19:00:03 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Ett besynnerligt möte

Jag hittade en anteckningsbok som jag köpte när jag flyttade till Göteborg hösten 2008. Där hade jag skrivit om ett möte med en farbor på vagnen. Jag kommer nog aldrig att glömma honom.

Redan när han steg på vagnen hörde jag honom. Han pratade högt och tydligt. Som de alltid gör, de märkliga som ingen låtsas om. Han var väldigt artig och frågade om han fick slå sig ned bredvid mig. Naturligtvis.

Han inledde vår konversation med att utbrista:

"Vad smal du är!" Med en dialekt som liknade stockholmska. Jag skrattade direkt och såg på honom. Road av att han lät så övertygande, när det inte låg någon sanning i det. Han fortsatte hjärtligt med samma höga stämma.

"Vad gullig du är när du ler och skrattar" Han skrattade till han också. "Du ska alltid le och skratta!" Han gav mig en komplimang för mina röda naglar och förklarade att han var urmakare och la därför märke till detaljer. Jag började nu försöka få en uppfattning om honom. Han var för välklädd för att bo på gatan, han luktade sprit och var troligtvis påverkad av något mer. Han var så välartikulerad och klockren att jag fick känslan av att han bara var en skådespelare, som improviserade.

Han berättade att jag skulle akta mig för unga män. De ville bara en sak. Själv var han 63 år gammal och hade nu slutat jaga kvinnor. Han var på väg till järntorget för att betala av en cigarrskuld. Han frågade vad jag gjorde i livet och jag svarade att jag läste litteraturvetenskap. Det föll honom i smaken och han tipsade om Henry Miller. Vi åkte förbi hagakyrkan och han berättade att han träffade en kvinna just nu. Men de hade inte sex och hon var gift.

"Därför lagar jag mat till henne istället och hon blir så tjock!" De sista orden sa han så högt och skrockande att flera vände sig om. Han tillade med ett skratt att hon var gullig ändå.

Folk runt omkring satt tysta. Vissa uppenbart lika intresserade som jag av hans historia. En kvinna längre fram log mot mig flera gånger. Kanske tyckte hon synd om mig. Plötsligt lutade han sig nära och viskade:

"Jo, jag ska säga dig en sak. Jag tar betalt av kvinnorna. Jag är en prostituerad." Han upprepade åter igen att han var 63 år och att det inte var så illa av en sådan gammal man att ta betalt.

"Det är det jag lever på. Och så lagar jag klockor och lägger mattor ibland. Och röker cigarr!"

Jag kunde inte sluta le.

Väl på järntorget bad han om att få kyssa min hand och lämnade mig med orden:

"Om jag varit yngre hade jag friat."

2010-01-25 @ 20:38:03 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()

Frukostdrömmar och violtabletter

Jag promenerade hem från jobbet igår. På väg upp mot stigbergstorget gick jag förbi en man. Varken ung eller gammal, utan mer sådär på mitten av livet. Han stod och stirrade in i en parkeringsautomat. Ingenting konstigt eller så och jag skulle inte ens lagt märke till honom om det inte vore för att han doftade viol. En stark, intensiv doft av viol. Jag tycker om violgodis och blev med ens sugen på de där runda tabletterna som man trycker ut ur sitt paket. Och sen blev jag glad. För det är skönt med oväntade händelser.

Idag har jag bara snurrat omkring i lägenheten. Ätit rostade mackor, druckit kaffe och kikat på greys anatomy under täcket. Jag längtar så innerligt efter helgen. Vakna lagom sent, sträcka på tårna, för första gången den här veckan få krypa intill Niklas och sen gå upp och göra den bästa frukosten på länge. Ibland är nog bacon, ägg, apelsinjuice och ostmackor det bästa som finns. Sen har vi lite inflyttningsfest. Jag ska dricka bubbel med blåbär och hallon i och spela single ladies utan att skämmas.

2010-01-21 @ 15:53:01 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Årskrönika 2009

(Alldeles för sent, alldeles för spretigt och bilder ni sett hundra gånger om.
Men bara för att, så har ni här mitt sorgliga, hopplösa, dimmiga och lyckliga 2009)

Januari
Året inledde med smärta. Ren och skär smärta. Morfinsprutor och tårar
i ett sjukhusrum. Jag gick ner några kilo i vikt och köpte mig en ny
klänning så fort jag blev frisk igen. Gick på gala och dansade mig
igenom några iskalla vinternätter. Gick upp de förlorade kilona igen och
blev förälskad. Efteråt förstod jag att jag kanske inte var kär i en tjej
efter allt. Men att kärlek kan se olika ut och jag hade funnit en vän
som tog bort det grå ur vintern.

Februari
Jag levde singelliv och köpte en ny mac. Mina vänner for till London och
jag fick se min biljett gå upp i rök på grund av ett ogiltigt pass och dålig
framförhållning. Jag började planera en höst bland skorrande r och
kreativa folkhögskolemänniskor. Bekymrade mig för att finanskrisen
stulit mina sparade pengar och skrev dikter i kollegieblock.

Mars
Efter två månader av alldeles för hög alkoholkonsumtion beslutade jag
mig för en vit månad. Jag tampades med en omöjlig kärlek till en omöjlig
man och skrev en dold kärleksförklaring till densamma. Jag gick
ensampromenader i slottskogen och drack smoothies med sugrör.
Åkte spårvagn ut till Opaltorget och drogs ner i det fula som Västra Frölunda
står för.

April
En kväll stod han i hallen, med ett leende och en hatt. Jag frös på balkongen
med fnitterflickor och cigarettrök. Lyssnade inte riktigt på vad som
diskuterades, utan förundrades av det som rörde sig i magen när jag betraktade
honom genom fönsterglaset. Min festivalkärlek hade helt plötsligt ramlat in i min
vardag och den natten sov jag inte ensam.
Mer än så minns jag inte av april. Och då är det svårt att få aprilhimlen att blekna.

Maj
När pappas hjärta inte ville slå som förut och författarna hängde tyngre än
någonsin på mina axlar, var det svårt att le mot vårsolen. Jag grät så
många gånger att jag fick dricka ett extra glas vatten innan jag somnade.
Samtidigt upplevde jag en kväll som jag nog aldrig kommer att glömma.
Flasköl och handihand på Prickig Katts bakgård. Jag grät då också, men
fick rodnande erkänna att det var av lycka.

Juni
När mina kurskamrater slet med sina b-uppsatser hade jag gett upp.
Jag koncentrerade mig på att överleva livet och andas lättare.
Flyttade tillbaka till Kinna och lämnade Opaltorget bakom mig.
Försökte komma över att jag försummat min favoritårstid bakom
rödsprängda ögon och gick på spårvagnsfest. Blev livrädd när jag
kom på att jag var hopplöst kär och ännu räddare när jag kom på
att jag hade någon jag kunde förlora. Igen.
Tillbringade dagarna på hans gräsmatta i falkenberg med sex and
the city. Kysste läpparna av mig så fort han kom hem från jobbet
och åt hans magiska köttfärssås. I Göteborg drack jag öl i parken
med fina, härliga människor.

Juli
Jag åkte på festival och gjorde saker som inte passar sig i den här
välformulerade och ordblommande bloggen. Låt mig säga att jag
har något att berätta för barnbarnen och de kommer inte att tro
sina öron.
Helt plötsligt var sommaren bara halv och den halvan skulle jag
spendera bland skolådor och svettiga fötter. Solen försvann och
regnet hälsade på med ett hånflin.

Augusti
Sommaren tog slut och vi fångade det sista med att impuls-semestra
i Gränna. Bland barnfamiljer och pensionärer gick vi handihand i
blommig klänning och rutig skjorta.

September
Jag fick ett jobb i Göteborgs bästa Second Handbutik och flyttade
tillbaka till Västra Frölunda. Fyra hållplatser närmare stan än förut.
Hoppades att hösten skulle ordna sig, trots att jag tog ett uppehåll
från böckerna till min moders stora förtret. Handlade mat för
2000 kronor och höll på att stjäla en kundvagn.

Oktober
Tröttnade på alkoholdränkta kullerstensnätter och började istället
att gå upp tidigt. Bakade otroligt många pajer och spillde vaniljsås
över hela köket. Oktobersolen var vackrare än någonsin och jag
försökte fånga så många blommor jag bara kunde med mitt nya
objektiv. Jag fyllde 20 år och ställde till med cirkusfest.

November
Den här månaden slukade allt vad inspiration heter. Kameran hamnade
på hyllan, författarna jag älskat bleknade i minnet och orden flydde.
Kvar fanns en ångestfylld lägenhet, ett söndrigt kylskåp och tomma
blickar som slogs mot väggarna. Jag fick nog och lämnade Frölunda
för sista gången.

December
Jag bodde i flyttlådor och försökte styra upp min tillvaro. Köpte en
röd julblomma och bäddade sängen med nya lakan. Såg på när
Guldheden begravdes i gnistrande snö och längtade så innerligt
efter någonstans där jag kunde vila på hans axel. Ifred.
Konstaterade att bloggen förändrats otroligt jämfört med i början
på året. Orden var matta, färglösa. Jag var matt och färglös.
Frös och drack öl trots att jag inte riktigt var sugen. Kysste
skäggstubbskinden och tog ett beslut. Hejdå flyttlådslivet och hej
majorna. Nyårsnatten var dimmig, ångande och glittrig.

Jag är glad att året är slut. Jag är ledsen för att jag inte längre
kan skriva som jag skrev förut. Jag är förväntansfull över att
dela och fortsätta dela tandborstsmugg med en man jag tycker om.
Jag är rädd för att aldrig mer känna lusten att studera.
Men framförallt är jag tacksam och förfärligt lycklig över att 2009
gav mig världens finaste Niklas. Och att läkarna kunde lagade min
pappas hjärta.

2010-01-18 @ 01:15:51 Permalink Allmänt Kommentarer (12) Trackbacks ()