lyckorusimagen

Det är som om John Blund har spritt ut ett sömnpulver över hela mitt Kinnaland. I en dikt skrev jag om små blå stjärnor. Jag tror att de lagt sig som ett gnistrande sken över alla bruna bostadsområden och reklamparaplyer.
För helt plötsligt andas inte söndagsnätterna ångest och promenaden till busshållsplatsen är inte fullt lika grå. Kanske går jag inte ens på den hårda asfalten, kanske är mina fötter några centimeter ovanför. Kanske är inte mina tankar längre fängslade bland mjuknat smör man glömde ta in efter frukosten och ett knöligt täcke. För är det något jag hatar så är det att ställa sig och få ordning på täcket inuti lakanet mitt i natten. I fönstret lyser gatulyktan in och spelar upp 50-talsfilmer på väggarna. Att somna är lönlöst.

Men det är som om allt det där går mig förbi. Min mage är inredd med blommiga tapeter och jag tror faktiskt att fjärilarna trivs. Även om jag tvivlar, för visst känns det som ett atombomskrig i hela mig.  Det är färgexplosioner, lyckogranater.. Det spelar ingen roll om jag står inne bland rutiga tantkläder på lindex, eller om jag sitter bredvid ett barn med oförskämt stort intresse för sin näsa på bussen. Det svartnar för ögonen och mina luftrör krymper och jag tror att just nu svimmar jag. Hon borta bland kapporna stirrar på mig och den lilla ungen börjar peta på mina strumpbyxor med sitt kladdiga finger, men det spelar ingen roll för jag ler så att det gör ont och oj vad allt snurrar behagligt.

Visst är det helt galet, fånigt, på snudd idiotiskt naivt att springa omkring såhär. Men om ni tittar riktigt noga så kniper jag igen ögonen så att jag får rynkor i hela ansiktet. Jag ser inte! Och jag trycker händerna mot öronen i ren protest. Jag hör inte! Jag vill inte inte inte komma ner på jorden igen. Jag har så tråkigt där nere. Och kanske tappar jag mina garntrådar och kanske ramlar mina explosioner ur mig, så att jag tillslut faller. Men då får jag göra det. För det var längesen jag var såhär jävla glad!