lyckorusimagen -

Om hjärtat, om det trötta hjärtat

Jag trodde att revbenen skulle spricka och lungorna skulle implodera. Jag trodde att jag inte skulle kunna öppna dörren, gå ut ur bilen och låta dig köra iväg. Jag trodde att du skulle behöva lämna över mig som ett trasigt paket i någons famn. Jag trodde att eftersom jag ligger och flyter strax ovanför ytan, skulle det här innebära drunkningsdöden.

Kanske brister det när jag ber dig att köra hem mig igen. Kanske brister det när jag frågar om du är helt säker på det här. Kanske brister det när jag öppnar bildörren och fyller lungorna med den iskalla vinterluften. När jag kommer på att jag inte får andas luften ovanför ditt bröst längre.

Inget har gått sönder än. Min mamma kramar mig och försöker applicera sjukdomstillstånd på mitt lugn, någon annan föreslår försynt att jag kanske inte fattat det än. Men jag förstod allting för flera veckor sedan. Och jag är inte trasig, jag är trött. Trötthet går att bota och den hjärtesorg som flanerar just nu kommer blekna. Jag kommer sakna de bruna armarna och de skrynkliga skjortorna. Jag kommer sakna någon som ständigt undrar vad jag vill äta, de färska kryddorna jag aldrig skulle köpt själv, nackhåret och de mjuka, varma kramarna. Det finns hundratals saker jag kommer sakna.

Men jag känner ändå, att nu finns inget att förlora. Nu kommer våren snart, nu kommer varmare nätter och nya människor. Någonstans känns det rätt och någonstans känns det som om jag avslutat ett fint kapitel, bara för att kunna börja på ett nytt. Jag ångrar ingenting, men nu har jag bestämt mig för att bli sådär lycklig som jag var innan tvåtusennio kom och rev mig i bitar.

2010-02-28 @ 23:27:08 Permalink Allmänt Kommentarer (12) Trackbacks ()

Om sådant man inte pratar högt om

Fotograf: hanna källebo neikter

Jag vet hur jag tänkte. Jag tänkte att jag inte skulle gråta mer, att jag kunde välja själv att tvåtusentie inte skulle bli hälften så olyckligt som det året jag redan snubblat igenom. Men vad gör jag? Jag gör helt tvärt om. Jag går i cirklar och lämnar allting i en enda röra. Vi ägnar alla hjärtans dag åt att fundera på om vi någonsin kommer göra varandra lyckliga. I ett töcken av illamående sitter jag morgonen efter i bilen på väg hem, balanserar krukan med rosor jag fick av dig i knät. Ställer ner dem på bordet i det mörka köket och gå och lägger mig. När jag vaknar har de redan börjat vissna.

Det står ett tomt hus i skogen och väntar på oss. Du kommer öppna dörren och gå in ensam.

Men jag önskar, jag önskar att jag valde annorlunda.

Jag önskar att du valde att vänta

kanske 30 år innan du gick in.

Jag önskar det fanns ett träd som man kunde plocka färdiga lösningar ifrån, jag önskar att det fanns ett paket med instruktioner om hur man bygger ett liv tillsammans.

Jag minns en natt när världen inte var större än sängen vi låg i. Jag kunde knappt andas för luften hade tagit slut, som i en plastpåse. Jag viskade mellan snyftningarna att jag önskade att livet var ett prov och om man inte klarade det så var det bara att ge upp. Lägga ner pennan och gå ut genom dörren. Jag önskade att det fanns en dörr och att den dörren inte innebar en så stor och oanad konsekvens. Men jag antar, att sådant pratar vi inte högt om.

2010-02-16 @ 13:02:51 Permalink Allmänt Kommentarer (13) Trackbacks ()