FILMTIPS!
I veckan känner jag för att försvinna in i duntäcket med nötter, saft och björnbär.
Ge mig tips! Vilka är era favoritfilmer?
"Ohyggligt! Ohyggligt!"
Det stod ett nagellack i fönstret och väggarna behövde lite färg. En kvadratdecimeter rött och tysk techno ur en brun radio med böjd antenn. Never stop under dörrmattan och röda hårstrån i fina böjliga former på badkarskanten. Örtsalt, åh alldeles för mycket örtsalt. Sanning blandas med saga och jag är outsägligt trött på att leta genrer i Calvinols resa. Fina blöta fläckar och uppgivna vårtörstande svenskar. En ananas som börjar anta en ohälsosam nyans och tysk techno ur en brun radio med böjd antenn. Det är fredag och jag smörjer in läpparna frenetiskt, med ett läppbalsam från body shop. Dyrt som fan, men pengarna gick till hiv-sjuka. Tar ett nytt lager och råkar få lite på hakan. Tänker på aids och genrekonventioner. Smetar lite hivbalsam på knogarna, de glänser. Mormors knogar brukar glänsa. Påminns om hur mormor luktar. Hudsalva, cigarett och lite svagt av svett.
Det är fredag.
Vår tids profeter
Jag tycker om fina saker som det här:
På järntorget satt en man på marken med benen rakt ut. Ölen stod på en kullerstensruta och kepsen låg på bänken, så långt bort att han precis nådde den när han sträckte ut armen. Han hängde med huvudet och ryckte i ansiktet, något som verkade vara grova tics. Helt plötsligt började han tala högt och tydligt. Ämnet var elektronik. Innan jag hoppade på spårvagnen hade han försvunnit in i dimman igen och hans vän med sår i ansiktet fick ingen kontakt.
Väl på vagnen träffade jag man nummer två. Först hörde jag bara någon som verkade ha ett viktigt samtal. För det här var egentligen ingen monolog, han vände sig i tur och ordning till människorna i vagnen. Men ingen tog någon notis om honom, det var som om han inte existerade. Mammorna med barnvagn utsattes för minst fem minuters förnedring. Han talade öppet om hur illa han tyckte om dem och skrattade ibland bittert för sig själv. De såg inte ens på honom.
När mammorna krånglat sig ut med sina monstervagnar steg två kvinnor med färgglada slöjor på. Mannen skrek att "Det är fan inte påsk än!" Och visst, det stämmer. Det är inte påsk än. Jag satte skrattet i halsen och kvinnorna blängde surt. Inte på mig alltså, utan på honom. Han började nu fnissa hysteriskt tills den ena kvinnan i ren protest reste sig från platsen framför honom och ställde sig några meter ifrån.
Det jag vill komma fram till är att mellan alla förolämpningar och svordomar talade han om sanningar i livet. Han talade om kärlek, om dans och att sjunga i duschen. Om att fria och att ha det svårt. Vid Frölunda torg hoppade han av och utbytte ett glatt leende med en kvinna utan framtänder. Frölunda torg - de alkoholiserade profeternas Mecka. Samhällets spöken.
Cirkusarbete och en dröm om något större
Jag åkte till en blodcentral för att tappa mig på 4 dl blod. Det kan tyckas solidariskt och medmänskligt. En vettig sak att göra. Men jag gjorde det inte för att hjälpa en döende, jag gjorde det för att träffa den där mannen med snelugg och stor stickad tröja. Som i tisdags värmde mina händer, log med ögonen och stack mig i fingret. Att man ska behöva drabbas av en vardagsförälskelse bara för att man ska ta reda på sin blodgrupp.
Kvinnan på Nordstans blodcentral tittade på mig finurligt när jag trevande försökte få reda på om han jobbade där. Han var läkarstudent och det är det enda jag vet. Jag ser framför mig ett Big Fish-scenario där jag lämnar blod regelbundet i två år för att få reda på fler detaljer, för att sedan söka upp honom och gifta mig med honom. Tråkigt att det skulle klassas som stalker-beteende i den riktiga världen.
Den kommande veckan ska jag förlora mig i Achebe, Jersild och Conrad. I kväll flydde jag dock läsningen en sista gång för att slå mig ner på balkongen. Med mitt lila överkast om mig och en gul, stickad basker såg jag på The Dreamers. Himlen gick från mellanblå till bäcksvart och jag fick retirera till soffan för att se klart. Aldrig trodde jag att rödvin, kedjerökande, sjuka lekar, nakna kroppar och skeva syskonrelationer kunde slå så hårt om hjärterötterna. Hur det än ligger till med den saken så har jag nu ytterligare en favoritfilm.
Vi sprang in i varandra under ekarna
och kom inte ihåg att vi setts förut
bland liljor sjöng du sånger när jag sov
och inte ens humlorna
vaknade
Jag skrev om din lukt
när du hade feber
och du hällde färgburken
varsamt över mig
blå akryl och förtvivlade kroppars vätskor
vi var inte de vackra
tårar är tårar även i ett hav av färg
paniken är densamma
och tillslut flyter allt ut i grått
Måndagsinfarkt
Mornarna är inte vackra i Frölunda. Trapphusljuden smeker de sovande som ett för högt kolesterolvärde. Mannen jag delar lägenhet med bakar havreflarn och startar företag. I busskurerna står det: Lågkonjunkturen – en konkurstatuering i pannan.
Jag slår sönder huvudet mot idiotin, stoppar pensionen i halsen och kräks upp alla sura miner jag möter på spårvagnen. Jag tänker onda tankar om fula människor och invandrarbarnens trasiga skor. Det sitter en man bredvid, jag ser honom i ögonvrån. Han stirrar, blänger, suktar, han masturberar mentalt. Jag sväljer och ler. Sväljer och ler.
Det fattas bara ett flygplan i mitt rum
Jag sitter med fyra kuddar bakom ryggen, på högra sidan av sängen med datorn i knät. (Jag har turen att äga en särdeles stor säng och kan därför välja vart jag vill sitta) Fastnar med blicken på ljusslingan som är fäst längs taket. Jag ville få det lite som i filmen Wall-E, han har det så mysigt i sitt plåtskjul. Det blev inte riktigt lika angenämt, men slingan påminner lite om en landningsbana och det tycker jag om.
Jag sitter här för att jag inte vågar somna. Jag har en tidig föreläsning att vakna upp till och jag har helt ignorerat kurslitteraturen det senaste. Det betyder att Madame Bovary och Fru Marianne som skulle vara välbekanta vid det här laget, praktiskt taget känns som främlingar. Jag får ångest och förbannar mig själv över att jag spenderat tid till att baka kakor, skumbada, klippa min lugg sne, hänga på facebook och lyssna på ljudbok.
Tio dagar i min vita månad är avklarade. Mitt nya intresse (förutom kakbakning) är smoothies och slottsskogen-promenader. Vad förbannat tråkigt det lät.
Jag klär av mig bröstkorgen inatt
Om du lever om ditt liv, så lovar jag att ge dig allt. Och mer än allt har jag inte att ge. Jag ger bort orden, morgonljuden och evighetsnätterna. Jag ger dig min kindfärg och mina dubbla hjärtslag. Jag lovar att beskriva hur jag ser världen om du lovar mig att visa din.
I drömmar där städer faller sönder och fiender söker sig tillbaka, i ett kaos av minnesfragment håller du mig still, tätt intill. Och när jag vaknar känns blodet mousserande tills jag minns. Vi rör oss i flytande världsdelar bara några mil ifrån. Du reser genom Karthago och jag trampar vatten. I den fjärde sången tystnar svalorna.
De talade om en framtid när bomben hälsade på
Söndagskvällar är sällsamma kvällar. Jag spenderar min tillsammans med Zola, Balzac och Stendhal på Kafé Fröken Olssons. Jag förklarar mig förälskad i det här mosaikplottriga stället, med sitt gula ljus och blandade gäster. Att läsa fin litteratur och smygbetrakta människorna runt omkring är inspirerande.
Mitt emot mig satt en kvinna och en man på två skinnbeklädda barstolar. Jag skulle tippa på att de båda var halvvägs igenom sin fyrtioårsålder. Det var tydligt att det var en första dejt. Hon drack en vanlig kaffe och åt en kärleksmums, han kontrade med en latte och hårt åtdraget skärp. Jag anade en lätt stel och nyfiken stämning och log för mig själv när jag hörde mannen berätta om fyra kvinnor han hade nobbat. En av dem var domare och han tillade snabbt:
- Inte för att jag har haft många, för så är det verkligen inte.
Jag undrade stilla varför han ens drog upp det hela på tal. Kvinnan gned sina underarmar, men berättade sedan själv om en man hon haft. Hon lämnade halva sin kaka när de gick ut. Han hade storlek 46 på sina fötter och hon sade sig ändå stå stabilt på sina knappa 36. Jag hoppas att det blir en andra träff.
Ambulansen backade in i mig
körde över mig och satte sedan på sirenerna
uteliggaren visade sig vara läkare
han hade flytt till Sverige
och existerade nu inte mer än ett spöke
någon skymtar i ögonvrån
han räddade mitt liv
och sedan
såg
jag honom
aldrig
mer
ambulansmannen viskade:
det här är inte livet
livet kommer sen
