Överkokta hjärtmakaroner i blå hyreshus
Det känns som om jag har överflödig hud på halsen och natten är ganska sval. Utanför det öppna fönstret hörs avlägsen trafik och jag suktar efter en kopp kaffe. Vi gjorde något ovanligt och galen-dansade på avenyn igår. Jag blev svettig och full. När jag klev ur taxin möttes jag av en stor välkomnande vattenpöl. Jag tjöt och ramlade raklång. Ibland är de dimmiga nätterna, de bästa nätterna. På gatorna i Guldheden springer råttor och parksushi är oslagsbart. Men nu längtar jag mest efter att lägga näsan i hans halsgrop.
Om att flytta ifrån sin stad, på ett eller annat vis
Dom sa till mig, far inte till Stockholm
För du blir aldrig mer densamma
In my opinion, om du gör det kom aldrig tillbaka *
Jag for inte för ett par bruna ögon, jag for iväg för att komma just tillbaka. Tillbaka till något annat än det jag lämnade. Jag hade några fina dagar och jag lättade på trycket där innanför. Dessutom träffade jag Daniel med alla hemligheterna. Vi gick i samma litteraturkurs i höstas, innan han hastigt och märkligt flyttade tillbaka till Stockholm för att läsa franska. Han har en kedja runt halsen och i den hänger två delfiner och en berlock. Vet ni vad som finns i berlocken? Det vet ni inte och det vet inte jag heller. Jag undrar hur många gånger jag under hösten försökte få honom att öppna den. Innehållet var något han tyckte väldigt mycket om.
När jag gick av på stationen i Göteborg kände jag det i varenda muskel, nervtråd och hudpartikel. Jag var hemma. Och snart flyttar jag därifrån, för att bo i en friggebod på mina föräldrars trädgård. Det känns ungefär lika bra som en illasittande kofta. Jag ska ändå göra det bästa av den här sommaren och till hösten kanske jag och Fröken Hilmersson flyr över gränsen och bosätter oss i ett kollektiv i grannlandet. Den planen hänger och vibrerar i luften än så länge, men vi får se.. Livet gör mig just nu alldeles skräckslaget förtjust.
Dessutom är det något som händer, det fladdrar liksom. Ja, men ni vet.. Fjärilarna.
Psst..
Jag är i Stockholm och funderar på att aldrig någonsin återvända till varken vardag eller verklighet. Det räcker med solen i ögonen, egenmixad jordgubbsdrink och en fin blårutig förklädesklänning. I en lägenhet där man ser taken, hovstallet och vattnet. Det är så fint utan bekymmer, b-uppsats och nattlig panik.
Hjärtebekännelser
Tvålskummet i badkaret liknade ett foster. Ett skört foster, precis nedanför mina bleka fötter. Vattnet fick huvudet att rotera och det snurrade in i den egna kroppen. Precis som om den lilla varelsen bröt sin nacke. På samma sätt vred sig ångesten i mig och jag spolade vatten över det som var kvar. Skummet upplöstes men resten ville inte släppa taget.
Jag sitter på ett tåg som tar mig söderut. Landskapet utanför fönstret skvallrar om att livet kan tyckas enklare, ju slätare kullarna blir. Ju grönare fälten ter sig och ju fler röda torp som uppenbarar sig. Men flicka lilla, tro inte att dina spöken lämnar dig för att du lämnar staden. Ingenting försvinner, ingenting släpper taget. Tågbiljetten vittnar om att det finns en famn att försvinna in i. Och jag kan försvinna in, förbi revbenen, snudda förbi hjärtat. Men det finns alltid en väg ut. Och om jag inte kommer ut på andra sidan, kvävs jag. Ingen kan leva bakom sluten hud.
Det är en nära döden upplevelse att färdas förbi någon annans hjärta. Men om du klarar dig levande, är livet på andra sidan ryggraden något vackert. Och jag ser ingen annan väg, än in under huden.
Fiskmåsarna cirkulerar över fabrikshusen och jag placerar fingret över läpparna. Tyst. Var tyst och lyssna på rösten som viskar. Lyssna på hudens vibrationer och håll andan. Andas in vingslagen. Och märk, att det finns någon som uppskattar dina leenden, det finns en själ som gör allt för att svepa över dina nervtrådar. Beröra dig när du är som mjukast. Vakna. Torka drömmarna från kinderna och fly inte i tanken. Stanna kvar och lev ut varenda sekund.
Spara ögonblicket i handflatan.
Vi dör alla unga för att sedan leva livet som spöken
Tala om för mig hur jag ser ut när livet sviker. Tala om för mig när ögonen torkar ut och faller ur sina hålor. Ner på ett sprucket dansgolv. Låt mig tömma flaskorna i baren och kasta fuktiga blickar mot döden. Där han sitter med sin whisky och en trött blondin.
Jag ser pojken jag älskade på andra sidan rummet. Som en skjuten soldat stirrar han tomt framför sig. Han är ett skal och jag saknar flickan jag var. Jag når inte fram till baren. Människorna växer sig större och någon tappar ut sin sorg över mina fötter. Vildvittrorna river upp mitt bröst och jag blöder öppet. Döden sveper sin whisky, smäller handen i disken och går. Utan ett ord.
Bilderboksbarnen hånglar i ett hörn. Någon glömde att förklara. Med bultande hjärtan och skräckslagna andetag omfamnar de varandra. Slickar kallsvett och vrålar ljudlöst. I fina sagor talar vi inte om smutsen. Någon särar mina läppar och spiller bensin i min strupe. Tarmarna fylls och en tredje tänder på.
Vi vaknar i det daggvåta gräset
Jag hostar upp aska och du glömmer nämna
att mina ögonhålor är
gapande tomma
än så länge lever vi
En lägesrapport och ett leende
Idag vaknade jag och ville spy. Igår drack vi jordgubbsdrinkar, lekte en lek med lappar, fick skäll av en ytterligare aska-inte-över-räcket-för-det-hamnar-på-min-matta-tant, tog posekort i köket, massakerade en tårta och lyckades med cirkuskonster på nef. Det var en bra kväll. Vilket fantastiskt kvinnofolk jag har i mitt liv. Avslutade kvällen genom att somna bredvid min Karolina.
Idag blev jag gaisare och det med världens två bästa anledningar.
1. Håkan Hellström är gaisare.
2. Jag klär i grönt!
Jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig på min första match. Jag klappade när jag skulle, skrek för att jag ville, blev jätteglad när de gjorde mål, skakade på huvudet vid felaktiga domarbeslut och enda undantaget var väl kanske att jag pussades med en elfsborgare.. Men det struntar jag faktiskt i.
Det känns som om jag är den sista människan på jorden som sätter på Bob Dylan och tänker att fan, det här är ju riktigt bra. Kanske är dags att se Gudfadern nu också. Och alla andra viktiga saker som man borde känna till för att klassas som en intressant person.
Kan ju snitsa till det med ett "over and out" här i slutet.
Luften är lättare vid kusten
Jag sitter i Falkenberg. Kaffet är kallt och ljuset vittnar om att tiden står still. Men tiden står aldrig still. En stol är utdragen i köket och kaffekopparna från igår kväll står kvar. Mormors-porslin. Som man egentligen borde druckit kokkaffe ur. Ibland låter det som att någon sätter på vattnet i badrummet och rycker i duschdraperiet. Det kanske är tanten som bodde här förut. Hon dog i rummet jag sitter i. Jag sitter uppkurad i soffan och försöker skriva på min hemtenta, men tankarna slingrar sig. Hjärnan försöker samtidigt klura ut hur jag ska bygga vidare på min b-uppsats. Samtidens poesi, Kristina Lugn och Bruno K Öijer. Jag säger som Lugn skriver i en dikt, jag är ett elavbrott.
Det växer 5 röda tulpaner i det vildvuxna gräset utanför. När vinden kastar sig över dem, bugar de i all sin prakt. Författarna tar plats i rummet, några slår sig ner bredvid mig och jag får svårt att andas. De ser på mig och jag vet vad de tänker. Jag borde tagit bättre tillvara på mina litteraturstudier. Jag reser mig upp och går.
Den stora frågan på facebook lyder: Vart tog solen vägen?
På järntorget spände jag blicken i en kråka. En pojke fångad i en mans kropp tuggade frenetiskt på sin egen tunga och uttryckte flykt-tankar i blicken. Folk skyndade förbi med sina paraplyer, som om regnet var svininfluensan själv. Jag hade en inre monolog med kråkan, försökte övertala honom att sätta sig på min utsträckta arm. Han vägrade lyssna. Två ungdomar snubblade förbi, spottade och kastade iväg en pappersboll. Den rullade intill mina fötter. Såjävlatypisktungamänniskorslutaskräpanerochhadenjävlaattitydenattniskiteriallt. Kisade med ögonen och försökte frambringa all tankekraft jag hade. Inget resultat. Jag tror att jag snart får ge upp min övertygelse om att jag kan prata med djur.
Bläckfiskar och magisk kvällsluft
Jag har känt mig trasig det senaste. Ibland har livet en förmåga att hoppa upp på axeln och påminna om att allting i den här världen inte är så vackert alltid. Föräldrar är inte odödliga, och det är skrämmande att se svagheten lysa i annars så starka ögon. Frölundaungarna skriker efter mig på smutsig svenska och jag orkar inte ens vända mig om. Opaltorget kan just nu vara den fulaste platsen på jorden och ångesten kväver varenda syrepartikel i den här lägenheten. Det kanske är därför jag omedvetet lämnar balkongdörren på vid gavel och sover med fönstret öppet.
Om en månad flyttar jag härifrån. Tillbaka till ett Kinna där skvallret föder små fiktiva foster. Vi smeker oss själva med andras olyckor och vi dricker oss fulla, för att kunna fly från klaustrofobin. Och så självklart Mc Donalds på söndagarna. Säga hej till de bekanta som sliter i flottodören, säga hej till de bekanta som bakisäter en big mac, säga hej till de bekanta som vrålstartar en volvo, säga hej till de bekantas småsyskon som tjuvröker röda marlboro, säga hej och fråga: hur är det? trots att man inte kunde bry sig mindre.
Men så plötsligt dyker magin upp. Det kan vara en så enkel sak som att dricka flasköl, invirad i en filt utanför favoritaffären Prickig Katt, timmar efter stängningsdags. Äta jättegröna muffinsar och smyga upp på loppisvinden helt själv och bara dra fingrarna över mjuka kjoltyg. Prata om pirret i magen med mannen som framkallar det, skicka fina sms med en bästa vän. Bli tårögd, lägga huvudet mot en varm axel och faktiskt inte kunna sluta le.
Vi har pratat så mycket om pengar, usla jobb, knäckande studier och patetiska människor att jag glömt av hur de riktiga färgerna faktiskt ser ut. Jag har brett ut den torra ironin över allt jag snuddat vid. Då är det bra att det finns människor med långa, fluffiga kjolar, mönstrade sjalar, blommiga blusar och röda läppar. Som arbetar i ett villa villekulla, med brokiga hattar och fantasifulla skor. Som kan berätta om kärlek när den faktiskt inte är så mycket annat än just vacker.
Regnet tvättar bort de stora utspridda bokstäverna, skrivna med pastelliga gatkritor på gården. En moped siktar på att spräcka min trumhinna, men jag struntar i det. För lite av det magiska har fastnat under mina naglar, några lyckorus tumlar fortfarande runt. Någonstans, alldeles i magtrakten.