X
-
Du stormstjäler min hand
när jag blinkar faller nyckelpigor
ur mina ögon
-
Människor småspringer under min uppblåsta hud
kanske är jag på väg att brinna upp
ett ensamt cirkustält i lågor
-
Min andedräkt luktar bränt
och du faller över min nästipp
-
bara insekter flyr
Vi möts igen.
Jag försvann. Förlorade mig själv i jobb, utspillda pints, dimmiga nätter, dimmiga dagar, tårar, ilska, och besvikelser. Jag lyckades bli förälskad i pojken ingen kunde tämja. (Vi som sa hejdå en morgon, men som möttes snart därpå igen) Jag tröttnade på alla problem, på knutarna han knöt i mitt huvud och träffade en man med skrattrynkor och varmbruna underarmar. Vi kan kalla honom för Saxofonisten. Han försvinner iväg på turnéer och kommer sen tillbaka, ler med ögonen och kallar mig sweetheart. Mitt hjärta är inte speciellt sött, men det har i alla fall tappat den bittra eftersmaken.
-
Du kan tröttna på London och börja längta efter Göteborgs kullerstensgator, för att en vecka senare vara med om förvridna äventyr och möten och i den sekunden hungra ihjäl dig efter mer tid i den här staden. Jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade till en ny lägenhet. Den inkluderar ett turkost kök, en fluffig vit granne, ett stort badkar och en fantastisk trädgård. Puben jag jobbade på har länge känts som mitt hem och tiden där är oförglömlig, men saker förändras och ibland är det helt rätt att släppa taget i tid.
-
Sommaren närmar sig. Och jag vet inte än om det är lika med att slutet på det här äventyret. Om det inte hade varit så förvirrande lätt att känna sig ensam här, så hade jag aldrig funderat på att flytta hem. Men jag är inte säker på om jag är redo att lämna allt det här. Som kvällarna jag spenderar med de brokiga männen, Saxofonisten, Fotografen, Sångaren och Bandmanagern. Jag sitter uppkrupen i fönstret med en cigarett och vinglaset, i bakgrunden berättar de galna historier om vad som hänt genom åren och jag ler tills kinderna får små krampanfall. Då kan jag inte tänka mig att någonsin dra med mig resväskan hem till Lilla landet lagom igen.
-
Ett beslut måste fattas och jag har ingen aning om någonting just nu. Men vet ni en sak?
Jag är lycklig.