lyckorusimagen

Bandet trasslar och Kinna spelas upp i slow motion. Jag snavar över relationerna som ligger tillsammans med alla kläderna på golvet. Väggarna på lådan krymper och vi springer i cirklar, fortare och fortare. Fast egentligen, om man kikar in genom titthålet, så står vi alldeles stilla. Frysta i luften, i tiden. För det är så det känns, det börjar stå still nu igen. Jag behöver ett äventyr och jag behöver g-krafterna i magen. Vad händer när hoppet fastnade någonstans på vägen, natten mellan torsdag och fredag. Det blev en promenad som var allt annat än ensam, trots att jag bara hörde mina egna steg. Alla människor snurrade omkring i huvudet och jag fann aldrig lösningen.

Kalla stenplattor utanför min lågstadieskola, regndroppar på kinderna och tankarna som diabilder, i repris. På väggen hade någon skrivit: Make me believe med en smal tuschpenna. På något sätt fastnade den meningen strax ovanför bröstet och det kändes lite extra hopplöst. I mina idylliska solskensminnen av lågstadiet, så trodde man på kärleken, pirret i magtrakten och löven under gymnastikskorna. Kanske var den hennes favoritlåt med pojkbandet, som hon ville dela med sig av. Kanske visste hon inte innebörden av meningen. Hon hade målat fina, osymmetriska stjärnor i alla fall.

Symmetrin i stjärnspelet dalar och jag förlorade inatt igen.

Trötta ögonlock och försvunna skivor. Smakar blå ögon och andas chokladglass på mina egna handleder. Ikväll är mitt hem kvarterets dårhus och jag får väl acceptera idiotin i att spela julmusik ur pappas nya musikmaskin och mammas hysteriska natt-dammsugande. Det är inte fy skam att vara småskakig av trötthet och paketsnöre-abstinens och dansa omkring i min julfilt. Jag kan dansa ett varv över hundhåren och sen kan jag landa i mina satinlakan och behålla känslan från det vackra Moulin Rouge.







Jag kan dela med mig av min filt om du låter mig råka trampa på dina fötter.
Får jag lov? För i sådana fall, spring fort.

Svalorna tappade sina vingar och du flög alltid för högt.
Du föll rätt ner i mig och tillslut försvann allt annat.
Jag var tom och helt uppfylld på en och samma gång.
Mina fingrar skakar och alla skepp inuti mig sjunker.

Sanndrömmarna har jag slutat att rama in, de ligger i sprickorna i taket.
Kom kom, innan eftertexterna rullar.
Svälj mina eldar och brinn för mig bara tills det ljusnar igen.

Stjärnhimlarna öppnas och alla bokmärken singlar ner,
lägger sig på tårdränkta kinder och du luktar våta lakan.

Jag snurrar tills väggarna mjuknar och jag tappar vingarna jag försökte samla upp.
Ibland undrar jag vem av oss som flyger högst och vem av oss som aldrig landar igen.


Jag sitter tyst, andas tyst men ansträngt. Jag har tårar i ögonen, utan att riktigt veta varför.
Varför är nätterna såhär? Man lär känna sig själv och rymden på samma gång. Jag behöver
sova.. Jag är lättad. För första gången på länge skrev jag mig utmattad.

Jag tycker att det är viktigt med kärlek. Och jag måste trycka in de små hjärtanen någonstans, på något sätt. I dessa dagar får jag känna kärlek genom att dansa. Och trycka på mig lila stövlar med klack, så att jag får promenera hem i mina strumpor med värkande fötter. Men ikväll hade jag gett all dans i världen för att någon skulle blåsa mig i nacken och göra varm choklad i min favoritmugg.

(Sen undrar jag om det bara är jag som fortfarande plockar ut russinen ur lussekatterna? Antingen gör alla det, som förut. Eller så är det en vuxengrej, att äta dem.)

Förlåt för att det inte kan bli vackrare än såhär. Det är något med söndagsljuset, allt ställs på sin spets och man ser saker klart. Ingenting är vackert och ingenting är enkelt. Jag kan le och försöka tänka på vårsolen & alla drömmarna. Men inget ändras någonsin, nånsin. Det är bakisångor och ciggarettrök, en promenad på grusiga trottoarer och det där jävla grå.

Jag råkade ramla över en man häromdagen. Han skrev så att jag blev öm i hela kroppen. Det var sådär skört, naket och blossande känslosamt. När man kan känna orden. Ibland är jag full av allt det där. Ibland vill jag beröra mina texter med alla blödande känslor. För det skaver i bröstet av allt det där nu. Men för första gången vågar jag nog inte. Jag ska väl föreställa någon pippilotta som klarar sig själv, hon har ju alla skorna. Men nattliga samtalsämnen är speciella, och för dem måste man vara två. Jag fattas en ikväll.

Klockslagen ramlar över mig ikväll och stjärnorna samlar jag upp på fuktiga fingertoppar. Sommarmolnen har absorberats upp av en annan del av jorden och på något sätt så känns det som att de glömt oss. Människorna sover runt omkring mig och jag är nog en av dem. Ibland botar man mörkerrädslan genom att lägga extra glitter under ögat och dansa sig igenom lördagsnätterna. Jag dansade så att fötterna värkte i lördags, men jag vaknade om än möjligt ännu räddare. Vi krymper, trots att vi följer våra instinkter.

I ett par fult mönstrade tights suktar jag efter söndagskärlek och ett paket billiga chokladkakor. Jag kanske borde skriva vykort trots att jag aldrig lämnar landet. Jag skulle vilja ångra bort (ctrl+z) de där hämningarna jag lyckades binda runt handlederna och bara kasta mig runt din hals utanför stället ingen någonsin går till. Jag har alltid pratat om hur vackra nätterna är, men inte mycket lyckas bibehålla sitt magiska sken under en längre tid.

Vi bygger slott av förhoppningarna som vi sedan rasar i takt till att morgonen andas ut våra ångor.

Igår begick jag åter igen misstaget att dricka på tok för många koppar kaffe. Jag tror inte ens att det var för att jag tyckte att det var speciellt gott, med tanke på att kaffet i skolan egentligen inte borde få kallas kaffe. Utan mest vatten som råkat komma i kontakt med lite gevaliasmulor. Efterföljande fika på punkten med intressanta samtalsämnen som resulterade i som sig bör ännu mer kaffe. Inställningen jag hade igår var att allt var väldigt meningslöst, trist och förjävligt. Men med koffeinet rusande i hjärnkorridorerna och blodomloppet, så är det väldigt lätt att bli hyper. Skratta och driva med vardagsmisären och kanske lura kroppen att det inte alls är koffeinöverdos under endorfinöverskott.

Jag promenerade hem till Josef med Tiger Lou på för hög volym i öronen, regnet som kräktes minidroppar som blev fruktansvärda tillsammans med den ihärdiga blåsten. Men inte var jag ledsen för det, visade inte ens minsta lilla irritation över att luggen blev blöt och stripade sig i pannan. Nej, jag trallade med till functions och även om tankegångarna var negativa så var inget annat det.
Men tillslut måste man ju lugna ner sig och det är då man märker att kroppen vibrerar och händerna skakar. Tretusen extrahjärtslag av den obehagliga sorten, några omedvetna handklapp under heroes och panikfladder innanför bröstet. Det är vid de tillfällena som jag har lust att skaka på huvudet åt mig själv och ge en såndär min, ni vet, är-du-så-dum-får-du-ju-skylla-dig-själv-minen. (Min mamma är förövrigt expert på just den.) Men effekten skulle inte bli så stor eftersom det är svårt att göra den till sig själv. Så jag nöjde mig med att tänka att jag är fan dum i huvudet som vet att jag har sådär sällsynt svaga nerver och gör på detta viset i alla fall.

(sen vet jag inte om det är möjligt att ha just svaga nerver, det är antagligen bara ett uttryck.)

Sparkcyklar över en ärrad horisont
när ska vi få reda på vilka vi är?
stadsmörkret är annorlunda
och du klär så bra till köksluckorna

jag lyckades lämna några tårar
men orden ramlade ner i lakanen
och jag ville nog förklara
det jag fortfarande inte hittar

kanske är det natten eller din rygg
för det var längesedan jag drog linjer
längs någon annans konturer
jag kanske försökte skissa upp
de kommande nätterna

jag slickar mig runt läpparna
men rödvinet är självklart inte kvar
jag river mina händer
men dina kyssar har fallit av