lyckorusimagen

Pappershjärtan i en storstad

Stjärnorna glömde jag att
strö ut ikväll
förlåt älskling om natten blir
lite extra mörk

 

Då kanske du märker
att det existerar en morgon
och trottoarkanterna kanske mjuknar
när du spiller ditt morgonkaffe

 

Och kanske märker du hjärtat jag gömde
i din sko
men vad vet jag om kärleken
jag klipper i papper och målar
förälskelser på mjölkpaketet

 

Det är inte lätt att drömma i en storstad
där nätterna aldrig märks och gatlyktorna
lyser upp en sönderklippt bibel

 

För alla hjärtan sprids med vinden
och du kommer att glömma
det jag aldrig vågade säga

Det är så mycket som promenerar omkring i mig att jag spricker litegrann. Det är konstigt hur världen kan se ut på ett visst sätt, för att sedan förändras och erövras av något dåligt, en stämning, känsla som tar över och utplånar. Jag är en glad människa, det är jag. Jag ler när jag ska och ibland när jag inte ska, men mest för att jag vill. Det känns skönt att le. Men jag tenderar till att tänka för mycket.
Att sitta ensam i sin källare, vifta med tån som sticker ut ur hålet på strumpan och pilla extra med tungan på ett speciellt ställe i munnen, nästan överdrivet koncenterat. För att sedan bita ihop några gånger och tycka att tänderna måste ha flyttat på sig inatt, för så här har de inte känts förut.

Egentligen kan jag säga det direkt. Jag hatar att vara ensam. Jag hatar att lyssna låtar på repeat, gå igenom saker tusen gånger i huvudet, vilja skriva, stirra på en blinkande markör. Vara nollställd och helt felställd.

Jag kan blunda och andas i geometri. Jag kan älska min säng fast jag hellre skulle vilja sitta på ett gungande tåg som verkar spåra ur i vilken sekund som helst, men det hade inte spelat någon roll för då är vi två och samtalet kunde bli hur långt som helst, eller aldrig ens börja.

Jag saknar sommaren och livet utanför ekorrhjulet jag förtvivlat snurrar omkring i.
Vi kan promenera under stulna paraplyer med fötterna upp och huvudet ner, för
det är ju bara fantasin som sätter gränserna. Eller hur var det nu det stod på sidan
10 i den där sagoboken? Eller var den en bok, det kanske bara var en saga. Och
vissa sagor är mer verkliga än livet själv.

Min hjärna är ur funktion, samtidigt som jag misstänker att det går på högvarv, helt i onödan. Det springer soldater i min hals och jag tror att det rör sig om atombomber. Det är kallt ifrån fönstret och ändå är jag varm, fast jag fryser om fötterna och fan jag vill inte svälja en gång till. Jag är stressad och det kryper, men jag vill inget annat än sova fast jag tror att det blir bara jobbigt att vakna upp, dock ännu jobbigare med den inställningen men FAN man kan inte tänka rätt hela tiden.

Ett snurr till på karusellen och jag spyr.

Natten står stilla och i mitt huvud så springer jag flera varv. Jag springer ikapp borttappade själar i Berlin och jag kippar efter andan i en dröm som är på tok för instängd. Minutrarna tickar mer baklänges och helvete vad det är svårt att leva ut sina impulser.
Jag skulle vilja sätta på mig gigantiska hörlurar, sätta mig i en taxi och försvinna iväg till en storstad som inte går och lägger sig klockan elva. Det är svårt att vilja så mycket och hela tiden tvingas krympa sin värld till en engelsk bok och idéer till ett manus.

Åh! Jag skulle vilja promenera nykär under ett rött paraply på Montmartres gator & kyssas när himlen är sådär mittemellan natt och morgon. Då man egentligen är som fulast, fast det spelar ingen roll för kärlek gör alla vackra och pirret i magen får staden att spela musik i huvudet.

Inget är så jävla vackert som kvällsfilosoferingarna en onsdagskväll. Jag är fast i en vardag där lycka är tillfälligt och psyksjuka mardrömmar är bestående. Där morgonpromenaden till skolan är rutinmässig och huvudvärk är soundtracket till alla eftermiddagar.

Men somsagt, det blir inte alltid så mycket bättre än så.