Om kärleken som jag en gång såg den
Persiennerna låg nerrivna på parketten. Blommorna i vasen hade kastats ut över diskbänken och alla kort var utspridda i små, små bitar. På golvet låg hon söndergråten i randiga trosor och ett för litet linne. Med slutna ögon och sönderrivna armar snyftade hon ljudlöst, nästan förintande. Han satt böjd över henne, klappade hennes kinder och nynnade på någon låt ur en film. Månen syntes endast som en blek glasskärva på himlen och snart var morgonen och fågelljuden här.
- Jag är inte speciellt vacker och vi är inte speciellt vackra, eller hur? Hennes röst var sprucken.
- Vad svarar man på något sånt? viskade han och gömde ansiktet bakom handryggen för en sekund.
- Du svarar att du kommer älska mig hur ful jag än blir, du svarar att du kommer älska oss och inget kommer förändras hur mycket vi än förgör varandra. För att vi vet att det alltid finns en morgon efter kriget och då ser man saker i ett helt annat ljus.
- Men vad händer om det kommer en natt då vi inte överlever varandra? frågade han och vände sig mot fönstret.
Hon slog upp ögonen. Blicken var dimmig men hennes röst var stark igen.
- Den natten kommer inte.
Han mötte hennes blick och någonstans på vägen kände han en explosion innanför huden.
- Vad händer om vi älskar varandra för mycket? Att kärleken är så brutal att den river ner allt i sin väg. Så att man tillslut inte har något annat, så att man tillslut inte kan andas i rädsla över att det en gång ska försvinna?
Hon tog hans hand och han föll ner över henne, la pannan mot hennes och blundade hårt.
- Lova mig dig. viskade hon.
- Jag lovar.
- Även om det förintar oss båda två?
- Även om det förintar oss båda två.
Nicole Margit Pernklint
.
.
& det eviga öldrickandet i vasastan.
(Ger inte mycket utrymme för kreativitet och kameran ligger bakom en soffkudde för tillfället.)
Så jag tänkte passa på att be om spotifylistor, filmtips & alla andra sorters skatter som ni sitter och lurar på.
Som en inspirationsknuff i mellangärdet ungefär.
Krampanfall i fingertopparna
Det här skulle kunna handla om hur mina dagar är som någon slags lottodragning. Hur jag ena dagen smäller igen ytterdörren och skriker och andra dagen går omkring med ett ständigt leende och vibrationer i magen. Det skulle kunna handla om hur jag nästan kysste och blev kysst på samma gång. Om den elektriska luften mellan två läppar som vill, men inte kan. En man från ingenstans.
Jag skulle kunna upprepa mig om mina saknadsögonblick. Jag skulle kunna skriva om den vemodiga känslan när bara lukten av diskmedlet påminde om honom. Hur jag i den stunden kunde konstatera att fingertopparna har en förmåga att återuppleva hur nakna ryggslut känns. Jag skulle kunna skriva om allt det där, men ibland har man inga ord kvar.
Det läcker gas ur molnen
Katterna på gården drunknar och alla ser på. Vi står i våra vardagsrum, med tårskadade kinder och smutsiga sängkläder. Betraktar kattdöden och den grå tjocka dimman. Alla bilder är borta och jag försöker utplåna det som gör ont. Telefonen ringer en kvart i sänder och jag skriker in i väggen att jag inte vill ha något mer med något att göra. Tuggar sönder naglarna och laddar ner en film, skickar ett glatt sms och håller andan tills jag åtminstone tror att jag blir yr. Räknar timmarna på fingrarna och skjuter upp allting en dag till. Meningslösheten står skriven i marginalerna på reklambladen och hissällskapet stirrar på mig, till och med de vet vad jag tänker. Jag samlar katterna i hinkar, när ingen längre ser på.
Hårda hjärtslag och fågelvingar
I april förra året skrev jag om en kolibri. En humlekolibri som hade flyttat in innanför min bröstkorg. Jag skrev om en hemlighet, jag skrev om marchmallows . Man märker när kärleken flyttar in i ens liv, man känner det på jordskalven. Fågelvingarna mot revbenen. Mjuka, mjuka vingslag från en kolibri.
Sedan förstör man allting. Och börjar om. Kärleken går sönder och man fortsätter att andas, utan att riktigt veta varför. Jag är ledsen ikväll och jag kan inte somna. Hjärtat slår för hårt, precis som om det anstränger sig för mycket. Och jag saknar mina vingslag.
I april förra året skrev jag om en kolibri. En humlekolibri som hade flyttat in innanför min bröstkorg. Jag skrev om en hemlighet, jag skrev om marchmallows . Man märker när kärleken flyttar in i ens liv, man känner det på jordskalven. Fågelvingarna mot revbenen. Mjuka, mjuka vingslag.
Sedan förstör man allting. Och börjar om. Kärleken går sönder och man fortsätter att andas, varenda dag andas man. JAG VILL INTE ATT KÄRLEKEN SKA KUNNA GÅ SÖNDER, jag vill kunna slå mig blodig när jag försöker rädda den. Jag får panik av att lugnt och stilla släppa taget. Att älska en människa är magiskt och man kastar inte iväg magin när man väl fått tag på den.
Nu har kärleken gått sönder för mig så många gånger att jag tvivlar på om den ens existerar. Och jag gråter och jag vill ge upp och jag andas. Jag andas för det är det man borde göra, jag andas för att det är en ny dag i morgon och då kanske jag är glad igen.
Hjärtat slår för hårt, jag vet inte vad det vill bevisa, men jag vet att jag saknar mina vingslag.
Filmvisning i suktande ögon
Jag är väldigt nära på att förlora mig i nätterna igen. Och jag tror att jag kan gå med på att låta det hända, men jag vägrar flytta in i våta blickar och le mot någon som talar sagor men samtidigt spelar upp porrfilmscener i ögonvitan. Jag tänker inte förlora mig om resultatet blir smutsigt och bittert. Ångande andedräkt, framfusiga kroppar och salivdränkta tungor kan bege sig någon annanstans. Det är skratten, impulserna, kullerstenarna och dansen jag vill åt. Känslan av att jag lever just nu nu nu och allting händer precis här här här.
Idag blev himlen grå igen, men jag ler och pratar för mig själv
Jag har ett bra recept på hur man botar sitt småsorgsna hjärta. Jag har låtit min klokaste vän sitta med ryggen mot väggen i min säng, med mitt huvud i sitt knä. Hon har klappat mig i håret och spelat upp fin musik, sjungit med i texten ibland och pratat om hur man överlever livet. Hon har pratat om att hitta lyckan i sig själv och låtit mig räkna upp saker som gör mig lycklig. Hon har skickat ett sms varje dag i över en vecka och frågat om det är en bra dag. De dagar som inte varit bra dagar, har gjort att hon stått utanför dörren en dryg timma senare.
-
De bra dagarna har jag dansat. På ett vingligt båtgolv en fredagskväll, på en hemlig svartklubb en lördagskväll och när jag trodde att jag hade dansat klart, dansade jag hela söndagskvällen också. Jag har bakishängt på en solig mur vid vattnet, köpt alla kakor jag blev sugen på inne på seven eleven, tagit ett bett av alla och gett bort resten. Tillåtit mig själv att drömma om andra länder, skrivarlinjer, flyktiga romanser och en och annan läkarstudent.
-
Vissa dagar har jag saknat hans axel och blivit skrikarg för att kärleken inte alltid är ett självklart val. Men det hjälper inte att bli bitterbiten och det hjälper inte att sitta i badkaret med rinnande vatten och dödsförklara sig själv om och om igen. Det finns bokskogar jag inte legat på rygg i och det finns fler axlar att luta huvudet mot.
