En dans på tomma gator - fan det är inte så jävla vackert.
Det är kallt att sätta ner fötterna på golvet när man vaknar och det är svårt att slita sig ifrån de där drömmarna som kunde varit verkligheten på riktigt. Det känns hopplöst när man kommer till insikt om att ingenting är sådär vackert som fasaden vill få det att se ut som. Det är egentligen onödigt att hata folk när alla blir ens bästa vänner på lördagskvällen ändå. & egentligen kan ni bara hålla käften när ni säger att ni alltid är lyckliga, för enda anledningen till att ni bäddar sängen är för att dölja de där fläckarna som ändå bara bevisar på att sminket runnit och den förtidiga utlösningen från den där mannen som var så jävla fantastisk.
Jag är inte bitter och jag bäddar inte sängen. Jag gråter så ofta att jag tappar räkningen, men jag ställer mig inte på Kinnas torg och sjunger i falsk falsett att livet alltid är underbart. Torsdagseftermiddagen blir kanske inte bättre än att man promenerar på Kinnas tomma gator och gråter över petitesserna som han i andra änden uttalar. Men likförbannat går man samma gator tillbaka för att vakna upp i den där famnen nästa kalla morgon, trots att tomheten har erövrat ytterligare bostadsrätter i magen.
Ibland vill man bara bli älskad tills man mår illa och ibland vill man bara bli lovad de där små sakerna som känns så jävla stora för stunden. Igår blev det inte riktigt så.
Flickvänner sviker aldrig.
Mitt i ciderslattar, materiella lyckorus, kvällsäventyr och kärleksbubbel, så raseras fortfarande världar för vissa. Den där drömtillvaron som kanske inte var riktigt så rosaskimrande som man ville få den till, är bortspolad och kvar finns ruinerna av de där drömmarna. Verkligheten stannar inte upp, hur mycket man än skriker STOPP till regissören och det spelar ingen roll hur länge man gråter. När tårarna är slut och alla tankarna avlägsnats, så sitter vännerna fortfarande där på sängkanten och varsamt stryker håret.
För inget är så jävla verkligt som när man kanske precis upplevt smärta i sin allra renaste form och hela tiden haft människor runt omkring en, som aldrig vikit undan för någonting. Ett telefonsamtal mitt i natten och de är där, ett hjälp på rop och allting är inställt. Det handlar om hundraprocentigt stöd och det är precis det som vi har varandra till. Det är en slags sanning som är nästintill oförstörbar. & jag vet hur det är att vara totalt hjälplös, att behöva sällskap dygnet runt. & jag kommer att ge tillbaka allt jag fått.
Kärlek är inte så lätt att överleva. Det är fan inte bara pussar i nacken, rysningar längs ryggraden, brylépudding mitt i natten och ett jag tycker om dig när man minst förväntar det. Det är svek, ändlösa nätter, analyserande av ord som sades och menade han inte det när han verkade så lycklig och jag förstår inte hur jag ska tyda hans signaler för ena stunden så verkade allt så bra och ändå raserades det och jag hoppas ju bara för allt jag är värd att det ska ordna sig igen men egentligen så känns ju allt så hopplöst men FAN JAG ÄR JU KÄR.
Vi är här för dig dygnet runt och hela livet framöver. (Flickvänner sviker inte sin bästa blondin)
Copykatterna skall brinna.
Nu blir jag ledsen på riktigt. Inte nog med att jag går och tappar bort mina ord, glömmer poesin på bussen & inte minns att det faktiskt är skrivandet jag lever för. INTE NOG MED DET. För när jag väl hittar tillbaka och börjar skriva precis som förut, då frågar en tjej om det är en låttext jag har fått "& förresten stjärnorna är inte på riktigt, det är bara Gud som stuckit hål på idyllen" ifrån. Nej, det är sannerligen mina egna ord från början till slut. Hon sa att hon misstagit sig & nu kommit på att hon läst det från en blogg. Men inte var det min blogg!
Nej, insikten om att någon kopierat mina blogginlägg & använt som sina egna ord, går upp & tänds som en glödlampa ovanför mitt huvud. Hon hade nämligen även döpt blogghelvetet till: Att älska världen för att sedan kunna dö i den.
Nu har jag även hittat en annan tjej som tagit mina dikter & publicerat som sina egna. Vad är det här?!
Mina ord är mitt liv & det ska ingen få sno ifrån mig. Man kan få ta mina svindyra, helt nya favoritskor på en kaosartad fest mitt i ingentinget, men man ska ge fan i mina texter.
Fan, vad ledsen jag blir!
Du målar sångtexter längs mina kindben.
stjärnorna är inte på riktigt
det är bara Gud som stuckit hål på idyllen
& sen tog hon upp pennan, tillslut.
Vi är vad vi aldrig varit & paradoxerna
bäddar docksängar i mitt bakhuvud
Jag står vid sidan om & ser
husvagnarna åka
jag letar efter hjulspår & det enda jag finner
bland skräpet
är kylskåpspoesi som fallit isär
Orden ligger uptspridda
fortfarande i vetskap om
att det existerar en helhet
Ge mig ett plåster att fästa på saknaden
& allting kommer att kännas lika helt
som det gjorde när vi vaknade
För alltid i en tillintetgjord verklighet.
Ett tomt kapitel från något jag glömt.
Gitarrtoner som vandrar längs mina vener
gata upp & gata ner
stannar upp vid rop som fortfarande ekar
för jag saknar dig & alla polkagrisarna
Jag anmäls för brottet att vara den enda
som fortfarande skriker
när blodet rusar vilt & gitarren
egentligen alltid legat tyst
Där två vilseledda själar sover
& klockan tickar diagonalt
Där två vänner som aldrig släppte taget
om juicepaketet
fortfarande argumenterar om söndriga tankar
& tisdagsmorgonen där hela historien
om kaoset släpptes ut
rökringarna bildar egentligen ingenting
annat än tomhet
(För tomhet är vad hela historien slutar i)
Poetiskt sentimental över något jag glömt.
Frökenfräken limmar änglabokmärken på magen
sjunger om lycka i en plåtask
och karvar kärleksmeddelanden på en lågstadiebänk
frökenfräken talar om för världen
Bli inte kär i mig, för jag blir aldrig någonsin kär i dig
Det där kom ut ur mitt huvud & verkligen präntades på papper för inte alls längesedan. Vad är det som tar emot?
JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG.
Med skakiga ben och något slags filter mot omvärlden, sitter jag här. Hemkommen från Uppsala Reggaefestival - som var något av det bästa jag gjort den här sommaren. Vissa festivaler romantiseras i huvudet när man väl är hemma & ligger där i sängen med nyduschat hår. Men det går faktiskt inte att framställa URF mer vackert & underbart än vad det redan var.
Jag skulle ju kunna skriva meter efter meter & gestalta hur precis varenda upplevelse kändes, men det tänker jag inte göra. Istället så tänker jag upprepa allt i huvudet gång på gång & le så att jag får ont i käkarna. Jag ska minnas när Bella battla & ägde upp en kille totalt, så att alla bara skrek runt henne. Jag ska minnas precis hur killen bredvid beatboxa och hur jävla förundrad jag var över negerna som spelade trummor under sitt partytält. Jag ska minnas fyllan där jag inte kunde sluta skratta, trots att jag verkligen försökte. Jag ska tänka på min nya tysk & alla roliga missförstånd som uppstod, då jag pratade engelska full som ett ägg. Jag ska känna magkänslan som saknar josef något otroligt då jag får höra hans röst i telefonen, den där kvällen då vi alla blev fulla på att leka djungeltelegrafen. Jag ska upprepa: Blaaaze it up mooore fyaaah tyst för mig själv & till och med börja skratta så smått när jag tänker på när John gör icakassler. Jag ska vara glad för att jag inte längre tänker på engelska & inte kan förstå svenska. Jag ska vara glad för att jag inte längre pratar osammanhängande med mig själv, tills jag tillslut får säga åt mig själv på skarpen att: Nu får vi vara tysta.
Jag ska fortsätta att vara precis lika jävla glad när Kapten Röd spelade & jag var helt övertygad om att jag aldrig mer skulle vara ledsen igen. URF är kärlek i sin renaste form & jag har aldrig förr haft så jävla kul i fyra dygn i sträck, så som jag haft de här dagarna.
Hultsfred var lika bra som alltid - hade inte förväntat mig något annat. Roskilde var inte lika bra som förväntat - men jag ger den festivalen en andra chans nästa år. Vad jag vill komma fram till är att festivalerna gör mina somrar helt fantastiska & det är det enda jag minns & tänker tillbaka på när höstregnet kommer droppande & läxorna hoppar upp på axlarna.
Jag är helt salig av festivallycka & trots det, trots att jag är hemma i tysta, lilla Kinna igen. Så är jag glad för det med, för här finns Josef & alla pussar jag saknat när jag varit borta.
Erkännanden & popmelodier - allt står skrivet i gruset.
Min sista festival för den här sommaren kommer att vara över om hundratjugo timmar. Jag kommer ramla ner i en mjuk säng med ett dunkande huvud & en ny duschad kropp. Blunda & tänka att nu är sommaren snart över. Nu har jag satt ett kryss över Hultsfred, Roskilde & Uppsala Reggaefestival. Jag har även satt kryss över punkten Bli ihop med killen som krossade mitt hjärta igen & även Känna rädslan över att bli av med sin bästa vän. Men den där rädslan bäddade jag in i en docksäng någonstans i mitt bakhuvud. För jag vet att han kommer finnas kvar där i den kalla replokalen, beredd med en kommentar som får mig till antingen glatt raseriutbrott eller skratt.
När meningen: Vi kommer alltid vara vänner upprepas på vare sig det är apelvikens små gator efter ett glas baileys eller på en trappa någonstans i vår Kinna-värld. Så vet i alla fall jag att det är sanningen rätt upp & ner. & det är det fler som borde förstå.