Du har min gitarr & det fattas en sträng.
Men det ska ut, och det ska bort. Just nu ikväll.
Tanklöst och till och med försvinnande. Det börjar suddas ut, flagna av. Vi vet inte vilka vi är, för om vi vetat det hade vi inte klistrat upp bilder av varandra på husväggarna. Allt försvinner med vinden och kvar står något naket, sorgset. Iklätt en röd kappa med en svart fågel på axeln. Pappersutklipp, fragment av en blåsig natt. Jag hade tårarna och jag hade orden. Men den här gången var det orden jag svalde och tårarna jag yttrade. Vårt eviga cirkelspringande i våra små världar, med småstora bekymmer stannar inte upp.
Vi älskar egoismen och vi älskar att erövra kärleken. Helst ska vi sno åt oss av de som är runt omkring också. Jag har legat vaken och låtit tankarna gå sönder i kroppen på mig. Jag har snurrat lakanen och jag har slutat andas, för att släppa taget om 5 år av förbannat fin vänskap. Det smärtar långt in på småtimmarna. Och inte ens med syra skulle jag kunna lösa upp klumpen som sitter i halsen.
Jag bugar mig långt ner och ger dig äran, jag känner en metallisk lukt från gräset och jag ser dig i ögonen. Det blåser rakt igenom mig och attributen saknar färg. Klockan vibrerar på köksväggen och jag skiftar i gråtoner när minutvisaren rör sig.
Jag har kvar minnen om polkagrisar i teét och ljusa nätter i en sliten soffa.
Men som allt annat flagnar bitar av det också.
Tillslut minns man bara det man vill minnas.
dina ord är odödliga, nicole... fint som fan
Tack för det här fröken.. Jag får nämligen abstinens när du inte skriver på länge, och nu lugnade du en orolig del av mig själv..
(och du ska veta att du gott klarar dig utan de där. Och sen har man minnen, alltid. Och det som en gång var magiskt, behöver inte alltid vara det, ändå.)
åh, du skriver verkligen underbart.
Tack själv, söta du.
Ditt skrivande har en såndär effekt på mig, att när jag mår på ett visst sätt och inte riktgit vet var jag ska ta vägen, så går jag in på din blogg läser inlägg du skrivit, det känns bättre då. Förstående på något sätt.. men gud vilken dum förklaring. Jag förstår knappt själv vad jag skrivit. Men hoppas du förstår lite.
Keep up the good work girl.
jag vill bara krama dig när du är så där bra hela tiden :*
Lite magiskt är det, att sitta och läsa vad du skriver minsann Nicole :)
jag börjar få lite festivalsug nu dessutom.
Cecilia: Kanske då man påminns om att man själv är så väldigt dödlig.
Bella: Det är fint med läs-abstinens. Jag får det när du inte skriver också. Då känner jag mig som en fina-ord-narkoman som inte fått sin dagliga sil.
Felicia: Ord som de där kan göra stora delar av mina dagar. Jag ler för mig själv när jag läser & jag förstår faktiskt precis. Och du förstår inte vilken fin känsla jag får.
Anonym: Avslöja dig & ge mig en bamsekram!
Jonathan: Åh du fina man! Det där festivalsuget smyger sig tätt inpå mig också. Men jag kan inte fira fyra år på hultsfred, himla student. Men det blir URF till 100% !
Nicole. Gud vad jag liksom tycker om dig!
Genom färdlektyr. Genom dina bilder. Genom din blogg. Genom helgongästbok med prat om utenätter och te!