lyckorusimagen

Russinfingrar och telefonsamtal från en iskall poliskonstapel. Sen blir jag sittandes med bortdomnade läppar och ett halvfungerande hjärta som självläker och låser in sig själv på en och samma gång. Jag har levt de bästa dagarna i mitt liv, under två veckors tid. Och nu är vi ute och cyklar i den riktiga världen. Det är dags att börja leva ut, släcka de osäkras hopp om en falsk grund och tillslut blir vi nog lyckliga. Med akademiska utbildningar eller inte.

Jag och Emma vinglade mellan soffan och yttertrappan tills det blev ljust. Med samtalsämnen som förvirrade och gjorde saker och ting jävligt klara. Det är skrämmande att känna att man förändrats. Och det är skrämmande att erkänna för sig själv att det inte går att förtränga känslor som bubblade upp redan i höstas.
Hösten i sig är ett enda dunkelt dis av alkoholrus och dans på vår popklubb. Vi hittade varandra och vi har fortsatt snubbla genom det där diset. Men allting utvecklas och man kommer närmare varandra. Göteborgsdanserna är ganska avlägsna och istället har vi promenerat genom lördagskvällarna på Kinna torg och på en krog som borde dött ut för hundra år sedan.

För där samlas människorna som försöker leva ut helgerna, leva ut den sista livsgnistan av varenda veckodag. Vi utbyter historier genom våra blickar, men kommer aldrig till en slutsats. Det är samma visa, lördag efter lördag.
Och jag är ganska trött på att hela tiden ge ett dekadent sken med allt jag skriver här. Men det är väl som andra säger, skär glädje är svår att uttrycka i ord.

Snart kommer jag gå till den förbannade polisstationen och få ett slut på den där idiotiska karusellen. Jag har ändå lärt mig att man aldrig kan lova eller bli lovad livslång vänskap. För det finns alltid människor som har det i sig att kväva. Att ta det viktigaste från andra människor, för att själv kunna överleva. Och självklart är kärlek det viktigaste som finns i livet och det kan få vem som helst att agera fel. Även om det handlar om kärlek till en bästa vän. En föredetta bästa vän, som jag hoppas är lycklig och mår bra.

Och efter allt som hänt, alla viljekamper och svartsjukehål. För svartsjuka tär hårdare än något annat och jag tror att det fungerar som ren syra. Ja, efter allt det.. så kanske ni fyller igen hålen och fortsätter på en fin väg tillsammans. Även om jag inte är så säker på att det är förtjänt, så hoppas jag det. Man mår inte bra av att vilja andra människor illa. Och det är en sista lärdom jag dragit efter det här.

Så, nu kanske jag äntligen kan få kliva av den färgglada cirkushästen som har snurrat så fort, fort sen nyårsafton. Jag behöver lite tid att hämta andan.

(och jag har dåligt samvete för mina opostade brev)