lyckorusimagen

Livet är ingen promenad genom chokladfabriken

Körsbärsträden glömmer sin nyans under stjärnorna

Det är när man umgås med sin egen tystnad och bara ljudet av en avlägsen spårvagn stör, som melankolin drar naglarna över ryggslutet. Det spelar ingen roll hur länge natten tillåts sväva ut, det finns alltid upplysta fönster i den här staden. Och det är som en förlåtande kyss mot mina ensamhetskänslor. Fler tankar försvinner ut genom öppna vindögon och cigaretterna släcks i en gemensam suck.

Det är för att mina lakan är skrynkliga och för att min vaniljparfym fått lämna plats i örngottet. Jag vet inte vad jag känner, för känslor går gärna på maskerad. Men jag vet att jag vill ta min hand i hans, när han går bredvid.

Jag ska laga dig med mitt klister. Det är glitter i det.

Jag ska laga dig med mitt klister. Det är glitter i det.

Oskar: Vilken fin video, tack. Har våren fått snurr på dig också?

Tingeling: Puss!

Jag vill tro det. Men då är ju med stor sannolikhet ens sinnen påverkade av någon slags emotionell västerländsk fantombild, som i sin tur förmodligen kan anses vara en produkt av halvtaskiga filmer och naiv solskenspop under 4 minutersstrecket (och i skrivande stund några glas vin). Märkligt vad lite solsken kan ställa till med. Men, vafan; släng bort alla kulturellt betingade idéer om idealisk vår med allt vad det innebär - då kan vi ju köra snabbspolning till juli direkt. Eller?

Melankolin kryper sig på mig med väldigt mkt just nu. Och jag vill läsa inspirerande bra text (därför hamnade jag här), har du nått förslag på bra text? Vad som, dikter, novell en uppslagsbok, bara det är ord med mening.

Oskar: Det är förunderligt hur du säger allting så mitt i prick med vad jag tänker och tycker. Våren har så länge jag kan minnas varit min favoritårstid. Men nu det senaste så har jag börjar befläcka allt såntdär. Jag kommer på mig själv att sitta och konstatera att kollektiv glädje är äckligt. I alla fall den som uttrycks genom att folk upprepar hur härligt det är i solen och gärna flera dagar i rad både muntligt och på facebook. Men sen älskar jag att åka spårvagn och bara känna in hela atmosfären. Genom att se lättade ansiktsuttryck, förväntningar och leenden. Och ändå slutar det med att jag sitter där i parken med ölen i handen och utbrister: Fan vad det här är underbart! Vet inte om jag fick fram min poäng där. Jag tackar hursomhelst inte nej till vare sig naiv solskenspop, halvtaskiga filmer eller några glas vin. Det är ändå rätt trevligt att leva i en västerländsk fantombild.

Mikaela: Läs Södergrans "Dagen svalnar..." och "Violetta skymningar" eller Boyes "Ja visst gör det ont" eller så läser du helt enkelt bara Lagerlöf.

Kul att det visat sig åt det hållet också! Jag menar, anledningen till att jag fastnade här från första början och att jag numera spanar efter uppdateringar dagligen, är ju att jag kan identifiera mig med så mycket av det du så fint beskriver. Stundtals funkar det nästan som en förskönande Morgan Freeman-berättare i filmen om ens liv. Jag tycker du fick fram din poäng på tydligast möjliga vis! Det är ju som alltid både och, på nåt sätt (eller komplext, som akademikern i en vill skriva). Jag tycker naturligtvis att våren för det mesta är fantastisk (och snackar vi öl i park så är jag en stor supporter!). Och beträffande den västerländska fantombilden, så har jag inte mycket till val. Det är ju på gott och ont ens liv, liksom. Mest gott faktiskt.