Kirurgen lägger ett snitt genom bröstbenet
Människorna ser så förälskade ut och jag flackar med blicken. Kom inte nära mig, tänker jag. Ni bränns och jag är rädd att hjärtat slutar slå. Istället lägger vi oss raklånga i sängen med vinglaset och halvt medvetna samtal. Instängda på mitt rum där varken svek eller pojkar utan eftertanke kan nå oss. Saker och ting hinner alltid ikapp tillslut och jag somnade utan luft i lungorna.
Blicken är dimmig trots att vinet sprungit ur kroppen, orden formas fel och busschauffören är en bitter satjävel. Jag kvittrar till svar men egentligen vill jag slå sönder hans huvud mot den smutsiga rutan. Om jag hade en takvåning i valfri huvudstad, hade jag dekorerat stuprännorna med pappershjärtan i verklig storlek. Kärlen som förser världen med blod ska vara i rött garn. Rött garn som aldrig går sönder, som aldrig kan åderförkalkas. Mina pappershjärtan ska slå tryggt. Och om pappas hjärta fortsätter att svika så kan han få alla mina hjärtan.
Alla på en gång.
åh, vill du gifta dig med mig? du är ju helt underbart fantastisk med dina ord. sluta ALDRIG skriva!
Känns på nåt sätt otillräckligt att uppfatta detta som starkt, men det är nog så nära en utomstående kan komma. Hoppas allt är bra med dig och de dina.
tack för att du lugnar ner min studiehysteri, nu känns det genast mycket bättre. ha det bäst!! många kramar
Kan vi inte bara låta den där dörren förbli stängd.
Stängd från människor som vill oss och våra massa illa.
du skriver så phint!
!!!
Du skriver som.. ja det finns inte tillräckligt bra ord! det bubblar som sockerdricka i hela magen när jag läser här! det är vackert!
Hoppas ni förstår hur bra ni är. Att ni lämnar spår efter här är så himla fint och jag blir så glad. Och så kan jag tänka på det innan jag somnar, saker som ni skrivit. Att ni bryr er på håll. Tack.