lyckorusimagen

Det regnar så väldigt ute. Och alla fönster gapar mörkt. Jag tycker inte alls om att vara ensam hemma. Det händer så lätt att jag målar upp detaljskrämmande bilder av mördare och spöken. Och det klassiska vita ansiktet som ska dyka upp precis när man går förbi vardagsrumsfönstret. Fotsteg nedanför trappan och något som faller från en hylla.
Därför behövde jag lura mig själv med en godnattsaga som luktade lite mormorskudde och julkalender-känsla. För att det fungerar med ord, trots att man skriver dem själv.

Hon brukade klättra upp på hans tak. När nätterna inte var allt för kyliga. I stulna bowlingskor (ett halvnummer för stora) promenerade hon fram och tillbaka. Och log av tanken att han hörde varje steg. Hon var hans Johanna Blund och han gjorde henne verklig, genom sina små nyfikna, ljudlyssnande andetag.

Godnatt.