Flyktvägar och sorgliga spelregler
Man behöver någonstans att andas.
Jag har haft en famn, där jag inte kunnat andas alls. Den där romansen med pojken från Liverpool. Som började oskyldigt med en kyss och en natt på en madrass. Mörka ögonfransar och nordengelsk accent, please don't go och jag gick ingenstans. Det var det där med att sova nästipp mot nästipp, det var det där med att dela den ensamma vilsenheten.
Jag kastade mig inte in i honom, råkade egentligen inte falla heller. Han drog mig till sig och det var inte förrän han slutade höra av sig, som jag fastnade på riktigt.-
Ni vet redan hur den biten av historien utspelar sig, hur man leker svår och jagar på samma gång. Jag har frågat om vi skall ses för att endast bli ignorerad, jag har blivit tillfrågad för att sedan i min tur ignorera. Jag har varit på fest, någon spelar champagne supernova och jag hamnar på golvet med gömda tårar i handflatan. Jag har varit på andra fester där jag lämnat honom, hand i hand med någon annan, känt hans brännande blickar i ryggen men i magen brann just då ingenting. Jag har på-sekunden-sprungit nedför trapporna, in i en taxi, upp på hans hustak, in i hans famn.
-
Och så står vi där
under natthimlen
ovanför gatlyktorna
och han viskar in i mitt ostyriga hår
"I need you and you need me.
But it's because we collide
we never can be heroes together"
Kommentarer
Postat av: jenny
dördördördördör.
Postat av: Jenny
Ååååååå, jag fäller en tår. Bara för att det gör så ont just det där...
Postat av: Nicole
♥
Postat av: Natte
Ojojoj! Ajajajajaj!
Postat av: T
Sista meningen är en av de både vackraste och mest sorgliga jag någonsin har läst! Kram på dig...
Postat av: Klara
Tänkte bara tacka för den väldigt fina kommentaren som kändes ända ner i maggropen. Sånt där som får en att orka lite till. Och så tycker jag att det är fint att det börjat trilla in inlägg här igen. Du träffar alltid så på pricken rätt.
Postat av: Karl
Borta så otroligt länge och ändå återvänder du med sådan självklar elegans. Lika bra som vanligt
Trackback