Fabriksmoln och köttbullar i kylen
Jag ligger tyst i sängen. Lyssnar på nya obekanta ljud och ser ut över älvsborgsbron. Himlen är nästan aprikosfärgad och jag fick en ananas av min far idag. Vi har flyttat in i lägenheten nu och sovit här två nätter ihop. Första måltiden blev hemmagjorda hamburgare. Den första livliga diskussionen har redan ägt rum och den handlade om toalettringen. Det är så klassiskt att jag nästan skäms. Vinylspelaren är på plats och jordgloben behöver en ny lampa. Det här känns så förjävla bra. Min söndagsmorgon var blå och frostig. Och det första jag såg när jag vaknade var fabriksmoln och en förbiflygande fiskmås.
En slags årskrönika skall sammanfattas. Jag återkommer med det.
Men jag kastar ut ett tack så länge och ett glatt gott nytt år!
Om att flytta hem igen
I flera veckor har det handlat så mycket om irritation uttalad i en varm mobiltelefon, jaha men när träffas vi härnäst och vi får se och jag ringer dig imorgon och är du irriterad frågetecken. Nej, jag är inte irriterad men jag hatar att vi inte kan planera och det är ju jobbets fel och jag vet ju det. Ändå vill jag skrika JAG VILL TRÄFFA DIG NU. Tystnad. Jag vill träffa dig också. Men.. Jag ringer imorgon, lovar.
Det är inte telefonnärhet som har behövts för att kväva irritationer. Det är fingrar i nacken, näsan mot halsen och skäggstubb mot puderkind. Några dagar i den mannens famn och jag mår så väl.
Jag har bott i flyttlådor och vardagsrumsovit. Efter nyår tar jag med mig mina flyttlådor och flyttar dem till majorna. Hem till oss. Och aldrig har det känts mer självklart att flytta någonstans. Jag kommer kunna sprida mina fotografier var jag vill, ställa upp mitt franska porslin och placera klänningshögar till höger och vänster. Den här gången kommer högarna även innehålla rutiga skjortor och stuprörsjeans. Räkna med kladdkakefest och bubbel så fort saker har kommit på plats! Och räkna med en gladare nicole margit pernklint.
Ge mig något fint, något fint att leva för
Hösten är förbi och nu väntar månader av grusblandat slask intill trottoarkanterna. Ihåliga ögon och bantningshets efter årets stora fettfrosseri. Botemedlet måste helt enkelt vara glitter, kvinnor och ännu mer dans. Men allt jag önskar mig är tussilago, rosé och nakna kroppar. Åka bil förbi åkrar i solglasögon och skinnjacka. Lite jävla solsken och lite jävla framtidshopp. Det är ingen idé att ens försöka romantisera vintern, för den är vidrig, kall och elak.
Det är den onda årstiden och jag är trött på allt tjat om att mysa under en filt och dricka te. Det är trivsamt i ungefär två minuter. Sen blir jag rastlös, glömmer dricka mitt förbannade te med andakt och somnar antagligen istället.
Vi säger hejdå till mardrömmarna, stressångesten och de frusna låren, tycker jag. Vi hoppar över den skiten och lägger oss raklånga i gräset med en påse flasköl. Fågelvingar och gryningstimmar. Snurriga huvuden och våta kyssar, röda kinder och ljummen asfalt.
Göteborg blir inte fulare än så här. Jag är trött på att klaga, äcklad av att romantisera och dödstråkig av att inte göra något.
Vi kan väl försöka muntra upp varandra då. Hur överlever ni egentligen?
Bombattentat och ett plötsligt lövavfall
Alla bladen föll från krukväxterna och vattnet kokade över. När hon skyndade sig att dra bort kastrullen från plattan, bubblade vattnet upp och dränkte hennes hand. Det gick från ilsket rött till vattenfyllda blåsor. Mannen som låg och sov under fönsterbrädan vaknade av löv som kittlade honom i ansiktet. Det prasslade i hela köket när han suckande vände på sig och försökte somna om. Blåsorna fortsatte att svälla tills de sprack. Det fick mig att längta efter röksvampar.
Vi lindade handen i blöta trasor och sparris. Mannen under fönsterbrädan var tvärsäker på att sparris hjälpte mot brännskador. Något sa mig att det inte stämde och hon yttrade sig blygsamt om att hon gett det till sin hund en gång. Då den stackars valpen svalt en glasbit. Mannen fräste att glasbitar orsakar fan inte brännskador i magen och sedan blev vi tysta.
Innan hela incidenten med vattnet hände hade vi tänkt fråga honom om hyran. Han får gärna sova i köket, men nu när vi inte får plats med vårt köksbord kanske han skulle kunna tänka sig att betala en fjärdedel i alla fall. Vi såg på varandra och sedan ner på löven på golvet. Han verkade ha ett ganska häftigt humör och sparrisen hade gjort honom upprörd.
- Vi väntar tills imorgon, viskade jag och ställde tillbaka kastrullen på den fortfarande varma plattan.
Alla bladen föll från krukväxterna och vattnet kokade över. När hon skyndade sig att dra bort kastrullen från plattan, bubblade vattnet upp och dränkte hennes hand. Det gick från ilsket rött till vattenfyllda blåsor. Mannen som låg och sov under fönsterbrädan vaknade av löv som kittlade honom i ansiktet. Det prasslade i hela köket när han suckande vände på sig och försökte somna om. Blåsorna fortsatte att svälla tills de sprack. Det fick mig att längta efter röksvampar.
Vi lindade handen i blöta trasor och sparris. Mannen under fönsterbrädan var tvärsäker på att sparris hjälpte mot brännskador. Något sa mig att det inte stämde och jag yttrade mig blygsamt om att jag gett det till min hund en gång. När den stackars valpen svalt en glasbit. Mannen fräste att glasbitar orsakar fan inte brännskador i magen och sedan blev vi tysta.
Innan hela incidenten med vattnet hade vi tänkt fråga honom om hyran. Han får gärna sova i köket, men nu när vi inte får plats med vårt köksbord kanske han skulle kunna tänka sig att betala en fjärdedel i alla fall. Vi såg på varandra och sedan ner på löven. Han verkade ha ett ganska häftigt humör och sparrisen hade gjort honom upprörd.
Efter att vi i tystnad konstaterat att det var bäst att låta honom vara, gick vi ut i vardagsrummet och slog på TV:n. Det var ett nyhetsinslag om terroristaktioner i ett land längre bort. Vi funderade på om han kanske varit där och nu sökte sig hit för att få sova ut. Då vore det ju sannerligen ohyfsat att börja tjafsa om hyra det första vi gjorde. Vi beslöt oss för att ge det några dagar. Vi hade ju trots allt ingen brådska.
Budbäraren och hans förvarning
Ibland drömmer jag att jag sitter bakom ratten på en bil. Och bilen kör hur fort som helst. Den svänger inte när jag vill att den ska svänga och det går inte att bromsa. Det är så det känns att inte ha någon kontroll. Ibland gör livet samma sak och det är frustrerande. Det är lätt att bli rädd. Jag är ofta lite rädd.
Ibland infinner sig en bestämd känsla. Som ett svagt illamående, ungefär i halsgropen. Den är duktig på att vandra, genom revbenen och ner. Det som den här känslan vill säga är att något är på gång. Ett vibrerande krig några mil ifrån. En mörk massa i horisonten. Det är som om kroppen förbereder sig på strid, innan huvudet ens har en aning. Tillslut förstår man ändå. Och då börjar man leta tecken. Man vill veta hur och var blixten ska slå ner. Och man vill täcka de delar som är mest sårbara. Hjärtesnår, tankeflod. Tårspill, blodstänk.
Idag har jag fyllt kylskåpet och köpt brevpapper. Håller andan.
Om att promenera den glada gatan fram
Jag måste sluta med alla sura miner, jag vet ju att det inte blir bättre för att man lägger sig raklång på golvet och låter huvudet explodera av jag-orkar-inte. Så istället tänker jag räta upp hakan med pekfingret och se fram emot en sprudlande helg. En liten flytt till guldheden, julig promenad på liseberg, snuskigt god middag och alltihop tillsammans med Niklas. Som jag ramlat omkring med i ett helt halvt år.
Här är en liten spotifylista med låtar från olika håll och kanter. Några glada, andra ledsna men alla är Fina melodier, helt enkelt. (klicka på fina melodier!)
Uh
Det är söndagsjävligt och jag är på dåligt humör. Jag var trött och ville sova klockan fem. Jag la mig i sängen och läste ur en novellsamling som jag tvångsköpte efter att en bloggerska tipsat om den. Vissa är underbara, andra inte alls. Jag är bara glad för att jag snart tagit mig igenom en bok och irriterad över att jag är så förbannat kräsen. JAG VILL STRÄCKLÄSA OCH FÖRSLUKAS! Men det är en halv evighet sen det hände. Det känns som om att det fattas något. Och jag anser mig vara berättigad att klaga över det här lika mycket som någon som varit utan sex för länge.
Så ja, efter att jag läst en bra novell, en halvbra och en rätt dålig så somnade jag. Sov i två timmar för att sedan apati-stirra in i väggen. När jag är irriterad och rastlös stoppar jag i mig kakor. Så det har jag gjort. Minst 12 pepparkakor, maniskt en efter en. Hällde upp mjölk och satte på mig färgmönstrade ullstrumpor och tänkte att det här kan ju bli mysigt och juligt. Såg att mjölken var en vecka för gammal och hällde tillbaka den istället.
Imorgon ska jag åka tillbaka till Göteborg och ta tag i min äckliga tvätt. Kontot är övertrasserat, kylskåpet är sönder och i fredags upptäckte jag att en trevlig mögelsvamp spritt sig i hela skiten. På tisdag kvart över sju stormar de lägenheten och gör ett fönsterbyte, jag planerar att sitta i ett hörn och morra. Skitsnickare och skitmålare. Varför klockan sju?!
Så ja, efter att jag läst en bra novell, en halvbra och en rätt dålig så somnade jag. Sov i två timmar för att sedan apati-stirra in i väggen. När jag är irriterad och rastlös stoppar jag i mig kakor. Så det har jag gjort. Minst 12 pepparkakor, maniskt en efter en. Hällde upp mjölk och satte på mig färgmönstrade ullstrumpor och tänkte att det här kan ju bli mysigt och juligt. Såg att mjölken var en vecka för gammal och hällde tillbaka den istället.
Imorgon ska jag åka tillbaka till Göteborg och ta tag i min äckliga tvätt. Kontot är övertrasserat, kylskåpet är sönder och i fredags upptäckte jag att en trevlig mögelsvamp spritt sig i hela skiten. På tisdag kvart över sju stormar de lägenheten och gör ett fönsterbyte, jag planerar att sitta i ett hörn och morra. Skitsnickare och skitmålare. Varför klockan sju?!
Istid och kalla krig
- Så länge jag känner att jag inte lever, kan jag lika gärna dö.
Jag såg snöflingorna ljudlöst dala över sagolandskapet och svarade:
- Det är såhär du hindrar mig från att leva.
Ditt tunga huvud mot mitt bröst
Kan inte somna igen. Lyssnar på Nicolai Dunger (som jag ska se imorgon) och kommer på att jag aldrig tyckt om mitt rum i den här lägenheten. Väggarna är ser askgrå ut när lamporna är släckta. Det enda som sitter uppe är tre foton på mig själv som sexton, sjuttonåring. Fyra plugghål har jag åstadkommit, men hyllorna kom aldrig upp och snart flyttar jag härifrån igen. Och till västra frölunda kommer jag aldrig mer tillbaka. Här bor sömnlösheten och trötta själar.
Jag såg Betty Blue för första gången igår och jag tyckte om den. Ibland känner jag också för att kasta ut allt genom fönstret och tända eld på huset. Åka långt bort och börja om. Jag skulle kunna tänka mig att låna en gul bil på gatan och drunkna i solnedgången, dricka vin direkt ur flaskan och sälja ett piano eller två. Jag hoppas och andra sidan inte att jag förlorar förståndet och förpassas till hennes öde.
Jag längtar efter Niklas och jag ser fram emot att stå tätt intill på spelningen imorgon. Bilden jag håller i är en bild jag faktiskt stal ur hans bokhylla. Den är från thailand och han är brun och har en mjuk lock i pannan. Men det jag tycker om mest med bilden är hans axlar. Han får gärna flytta in i huset långt ute i skogen, där vägarna inte ens har några namn. Han får gärna ta över sin fars företag och jag får väl kanske ge upp mina förhoppningar om att han flyttar till Göteborg. Bara han kommer hit med sina axlar någon gång ibland, kysser mig för hårt och svamlar i sömnen hur mycket han tycker om mig.
Nu ska jag somna till Dagen svalnar och bara älska Dunger för att han sjunger Edith Södergran.
Jag minns regnet i december
Det var en torsdagsnatt förra höstvintern. Jag satt högupplöst i tårar och rev lite tapet av väggen. Stillsamt kaos. Jag längtade bort, till uppsalastjärnor och bröstkorgsbrus. Jag var trött på att vara ensam, jag ville inte slicka gamla sår något mer. Tyghjärtat var färdiglappat och det gjorde inte längre ont. Jag var bara lite skör, som man lätt blir om natten. Det var säkert något sorgligt filmslut och lite hjärtskärarmusik inblandat också. Ni vet hur det är.
Då fick jag plötsligt en stark känsla av att jag skulle torka mascara-spillet, dra på mig stövlarna och skinnjackan, den storstickade mössan och försiktigt lämna lägenheten. Det fanns en plats jag borde vara på och den platsen var inte det beigeblommiga rummet med den lilla teven. Regndroppar i luften, men jag blev inte särskilt blöt av den korta promenaden till vagnen. Några vilsna själar vid torget, ett tystpromenerande par och tre deciliter stjärnor utspridda över himlen. Fläckvis, ensligt.
Sista vagnen hade redan gått, men det spelade inte så stor roll. Jag började gå. Förbi grå byggnader, nerklottrade bänkar, dansbanan och likkistorna till lägenhetshus. Det var nattljus och blöta löv. I huvudet pågick en monolog. En ekande, högljudd, viskande monolog. Från ett fönster hörde jag någon skrika, om förtroende och ansvar. Om blöta kinder och våta nätter. Allt det sorgliga med kärleken rymdes i ett förtvivlat utrop. Det var inte smärtan jag saknade, men jag visste att den inte gick att undkomma. Och det finns något ljuvt i att gå sönder. Man vet att nu kommer jag inte längre ner än såhär. Det är bottensanden jag känner under fingrarna och inte ens vågorna har haft kraften att forma den. This is it.
Det var något annat jag längtade efter. Jag visste precis vad det var och jag hittade det. Förra hösten blev jag förälskad. Jag blev förälskad i blickar, brev, varma händer, mörka hedar, kalla golv, öppna brasor, och lång väntan. Jag blev förälskad i tanken på att kärlek inte dör. Det finns en plats där ordet evighet har en betydelse. Allt det där existerar. Jag hittade det mellan pärmarna. I romanen, i 1800-talskärleken. För inget är så vackert.
Tillslut föll regnet från sin stilla plats i luften. Känslan av att den här natten kunde ta mig vart som helst var inte riktigt lika övertygande. Och jag blev lättad av att se att första morgonvagnen snart skulle ta mig hem igen. Mörkret var inte lika kompakt och tankarna hade skingrats. Människor steg upp och åkte till jobbet och jag kröp ner under mjuka lakan.
Frostlöven och det varma hjärtat
Små ting som gör mig levande: parkpromenad och hagafrukost med E.
Med snedmålat läppstift och beigegrå kappa
speglade hon sig i asfaltshavet
flickorna bredvid henne log
för de förstod ju att ålderdomen gjort henne dum
men de hade fel
så fel
åren har grävt fåror i hennes hud
stuckit eldgafflar i hennes hjärta
och låtit henne följa
livsöden och tragedier, sagoslut och försvinnanden
men kvar finns bara minnen
minnen av en man
med ljusblå skjorta och skrattögon
minnen av ett barn
med mörka lockar och äppelkinder
det är helt enkelt så
att ibland tar sorgen över
som en vilsen tumör
erövrar innanmätet
likt en förtvivlad armé
händerna darrar försvarslöst
spiller kaffe över bordsduken
beigegrå kappa på, skyndsamt lite läppstift
darrhänder, darrhänder
stackars
Försvinnande nära
Jag saknar böckerna. Poesin och de dammiga orden. Jag har glömt hur man läser. Jag har glömt hur ny musik låter och det var så fruktansvärt längesedan jag promenerade på en gata för första gången. Det är för mycket världskrig, cancer och hjärntrassel i mitt huvud. Jag känner ibland att jag vill skynda att leva, för jag har inte hela livet på mig. Ibland vill jag ha de jag tycker om centimeternära, för snart är vi kanske längre bort än en telefonledning ifrån.
Födelsedagstankar
Det här skrev jag i april. Idag fyller jag år och det känns inte så farligt. För jag har ju det där som man värdesätter. Fantastiska vänner, fin (och förvisso helt galen) familj och en helt otrolig man intill hjärtat. Så det blir nog bra, livet och så. Även om det är svårt ibland, så behöver jag inte ens vara bra på matte för att räkna ut att det vackra, spännande och underbara väger över.
Och tack till er, för era ord gör mer än ni tror.
Jag önskar jag kunde måla din ryggtavla
Oktobersolen slukar mig och jag faller framåt
fönsteronanisterna betraktar mig bakom krukväxterna
och jag ler bakom två kupade händer
springer förbi mellanölsfarbröderna och de försummade barnen
.
stirrar tomt på spårvagnsreklamerna
öppnar munnen, som för att tala
men låter bli
slit mitt hår, slit tills smärtan domnar
.
en ung man flyr rakt in i solen
vi ses på andra sidan
för här är gräset dött
Balkongsflykt och kärleken
Drömmarna, kärleksnätterna, åren på havet, teaterbesöken, klänningarna och minnena av en svunnen barndom blir alltmer suddiga och tillslut försvinner allt med skalet ner i jorden. Kanske är det bara dagböckerna som lämnas kvar, som ett spår. Där slutet redan är uppgjort.
Jag stod på balkongen för några minuter sedan, invirad i mitt täcke och andades in vindarna. Jag undrade varför ångesten ska ligga så nära till hands och varför ensamheten är den som ropar högst. Ofta högre än rösten tätt intill örat.
Jag är så glad för orden han väljer att dela med sig. Jag är glad för att han gör mig livrädd. Glad för att jag kommer till insikt om att jag kan förlora igen. För den enkla sakens skull, att han är den som gör att jag har något att förlora. Över huvudtaget.
Kärleken med honom är varken svår eller komplicerad. Den är fin och ödmjuk. Han har aldrig fått mig att vackla till och tappa balansen. Tvivla och andas för fort. Han är bara där. Hela tiden. Aldrig längre bort än att jag når om jag bara sträcker mig litegrann. Smärtan är inte längre kicken, det som gör att känslorna exploderar. Jag behöver inte explosionerna, jag behöver bara känslan i magen när han gått.
Det där sällsynta lyckoruset, ni vet.
Vi är lurade av livet
Klockan fem på morgonen är det fortfarande mörkt. Gräset är kallt och blött. Men det gjorde inget att jag stod barfota på gräsmattan och huttrade i nattlinne. För det var den vackraste stjärnhimmel jag sett på väldigt länge.
Det tycks som att vi glömmer av stjärnorna. Det är istället så mycket discolampor, rökmoln och suddiga kullerstenspromenader med blicken fäst på nästa vingliga steg.
Alla mina bilder försvann när datorn bestämde sig för att ge upp. Nu möts jag bara av härliga felmeddelanden mot den svarta bakgrunden. Jag ska nog låna pappas kamera och ägna några veckor åt gamla objektiv och tre-dagars-framkallning. Jag behöver något att andas lite djupare över.
Medan våra förflutna hinner ikapp oss, jagar vi vår framtid som herrelösa hundar. Rädslan i mellangärdet och det desperata i blicken. Tillslut täcks himlen av stjärnorna vi aldrig ser, utan bara skriver om. Som kärleken för många ensamma poeter. Och jag ligger på rygg i sängen och tänker att snart slutar jag andas.
Jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp.
Och livet skrattar rått på andra sidan väggen.
Försent kom fortare än jag trodde
Det finns minnen som inte slutat brinna. Minnen som kanske aldrig förvandlas till tyst och stilla aska. Det som smärtar har en gemensam nämnare. Att förlora människor man älskar.
Helt plötsligt satt inte min morfar på sin sittkudde i soffan längre. Han fanns inte med vid köksbordet och spelade kort. Och vart jag än letade i huset fanns det ingen som kunde vispa min äggtoddy.
Han låg på avdelning 4 i ett litet rum. Med halva sidan ur funktion. Utan att kunna sätta ord på det han tänkte. Därför grät han mest. Jag var där en gång. Sen blev jag plötsligt väldigt upptagen. Jag undvek alla tankar, trots att de ekade som monster så fort det blev tyst. Jag såg åt ett annat håll när mamma sa att snart skulle det vara försent. Försent kom fortare än jag trodde.
Min första kärlek blev min bästa vän. Bland gitarrer och sladdar fick han mig att skratta, trots att mitt tonårshjärta höll på att kolapsa. Hand i hand låg vi på den daggvåta gräsmattan och lät världen snurra. Att det var alkoholen som gjorde det spelade ingen roll.
Jag var den första han skjutsade när han fick körkort och han var den första jag ringde när jag ville ge upp. Vi såg på lost och åt vingummin, vi retades, lyssnade på kent och nöp varandra i benen. Vi hade snöbollskrig, åkte fort på hans moped, spelade oljud på våra gitarrer och stoppade polkagrisar i teét. En dag svalde kärleken honom hel och utan att veta ordet av det stod jag utanför, lämnad med orden: Hon blir så arg när du ringer. Svartsjukan är ett monster och den förtär oss. Den skapar hål i universum och den tog min bästa vän. Någon sa: Nicole du får sätta stopp för det här innan det är försent. Försent kom fortare än jag trodde.
I diken gömmer sig begravningsplatser
Veteåkrar och vallmoblommor. Två älskare med skuggor i blicken och en hund som förvann på vägen hem. Det var inte förrän vetet fuktades och himlen sänktes, som hunden hördes yla. Svagt och försvinnande. Nattluften är tunnare om hösten, svetten svider på ryggtavlan och vår vän hittade aldrig tillbaka.
Ibland är jag rädd för att just tappa bort mig. Trampa snett och hamna vilse i relationer och myggnät. Det är då flykt-tankarna uppenbarar sig. Och jag letar vägar ut i Sverige, ut genom Sverige. Men det enda som händer är att jag gömmer ansiktet i händerna och konstaterar att jag flyr till och flyr ifrån samma person. En omöjlig ekvation.
Jag dricker vin och tar farväl av det här halvårets månader. Vi röker cigaretter för att vi dricker vin och vi dricker vin för att vi röker och vi gör det för att ofta känns det som om hjärtat läcker och förgiftar insidan. Vi drar våra skämt och vi skrattar och vi pratar minnen, vi pratar om kärleken och tänder fladdrande ljus. Sitter envist kvar utomhus, trots ovänliga grader och vi säger att sommaren är slut, att vi får ta vara på det sista och sen slutar det med att vi säger hejdå och återvänder till tystnaden. Till våra egna huvuden. Till våra egna tankar. Till oss själva.
Någon sa, man har bara sig själv. Jag förstår inte vad det betyder.
Om en pojke som försvann
Han flyttade över så många hav att jag hann tappa räkningen. Han passerade färjor, som sjönk. Han passerade hjärtan, som sprack. När han stannade upp, var det för att se sig om. Men aldrig se tillbaka. Och nu går han på gator, där solen redan hunnit fram och placerar rosor på kinderna. Det är i blå ögon han lever. Det är i blå ögon han andas.
Jag såg regnbågen i båtskummet
Jag har varit i Gränna och sugit på polkagrisar tills tungan började blöda.
Jag har ätit palsternackspuré och varit oanständig i ett hotellrum.
Egentligen ville jag smyga ut med det vita täcket och rödvinet, sätta mig på
en sten och bli dimmig i huvudet då solen gick ner bakom vättern.
Istället såg vi på en film om svärdfisk-fiske på ett stormigt hav, där alla dog
i slutet.
Vi åkte hem från Gränna. Jag drack drinkar och dansade i majornaköket.
Sedan blev det söndag och efter middagslagning, glass och film med
dansk text, så blev jag ensam igen. Andades in, andades ut och rotade
fram kameran. Söndagar är perfekta för att smyga omkring i trädgården.
Utspökad och lurig. Nu ska jag läsa ut min bok, för jag vill verkligen börja
på Den vidunderliga kärlekens historia.